Senast jag såg Japanese Breakfast var på Roskildefestivalens näst största scen och med en kanske tio gånger så stor publik. Denna sommarkväll får de byta lokal från Filadelfia Convention Center till Fryshuset, som egentligen fungerar som en slags ungdomsgård. När vi står och väntar på bandet känns det också mer som att man är på väg att bevittna gymnasieelever att tävla i Musik Direkt och inte att man ska se en av samtidens coolaste indieakter. Det är ganska märkligt i sig att gå in och se en konsert i en liten trång lokal när det är en så behaglig sommarkväll ute.
Det blir en avskalad show, Michelle Zauner berättar i ett tidigt mellansnack att turnébussen fick motorstopp på någon landsväg utanför Karlstad och de fick i panik packa med det de kunde i tre taxibilar.
Bristen på trummor märks i uppträdandet men är också i linje med senaste albumet For Melancholy Brunettes (& Sad Women) och turnén som fått namnet Melancholy Tour. Problemet är att albumet inte når samma höjder som den mer poppiga Jubilee som kändes som ett slags glatt firande över att pandemin var över. Eftersom låtarna på det albumet är lite mer upptempo och har mer trummor så spelas färre av dem på konserten än vanligt. Men de få som spelas får också publiken att vakna till liv och jubla.
Det är inte bara jag som under den avskalade konserten tar fram mobilen och kollar setlisten från gårdagens spelning i Oslo. Varken “Paprika” eller “Slide Tackle” spelas. Men vi får “Be Sweet” i extranumret, Michelle ropar “It feels weird not to play this” och sjunger den till en instrumental version av studiolåten som en ljudtekniker sätter igång.
En fin men lite tråkig konsert, men det är verkligen inte bandets fel att det blev så. Ibland kommer livet i vägen, helt enkelt.
