Blir du tillfreds av det mörkt industriellt annalkande, det dystopiskt syratyngda regnet som slår mot fasader i grå betong, vajrar som slår mot tomma oljefat i vinden när det börjar blåsa upp mot storm? Himlen som täcks av djupblå och svarta moln som böljar in, ekande röster som följer med dig. Ylanden som betryggande håller dig sällskap i ditt känsloläge av att betrakta omvärlden från skuggorna. Det långsamma monotona, brusande och statiska, men drivande, hypnotiska och djup känslosamma. Känslosamma på ett bekant avstånd, något slags elegant avgrundsvrål med integritet och självständighet?
Det finns något väldigt mänskligt i det tillsynes kalla avståndet, i intensiteten som inte bryr sig om vad du tycker, utan existerar oavsett. Avgrundsvrål och oljud, det elektroniska, cold wave-artade, det industriella. En rå, ohämmad men samtidigt återhållsam och nästan privat frustration i existens. Privat, men öppen. Vi känner oss inbjudna att vråla våra egna frustrerade prestigelösa avgrundsvrål, stå i våra egna skuggade hörn och med viss bitterhet betrakta. Känna hur vår egen intensitet eskalerar från åskande lågfrekvent spänning till fritt ylande uttryck som inte längre vill eller orkar bry sig om vem som ser eller hör.
Skivan känns som en med-existent, som håller sig på respektfullt avstånd och inte stör, men ger en förstående snabb blick ur ögonvrån och låter dig finna din egen katarsis i existensens samförstånd.
Lyssna på M:ONITOR, a:symetric live kommer inte att göra dig besviken.
[Rundgång Rekords, 28 mars]
