Drypande av svett kravlar jag ur tältet. Det är andra dagen på hippiefestivalen Woodstockeboda som den här gången tagit plats i den gamla folkparken Törringelund mitt ute i ingenstans mellan Malmö och Svedala. Igår spelade Weekend Hippies, Homegrown GBG, Lydsyn, No Future, Teksti-TV 666 och MaidaVale – idag är det på’t igen.
När jag ramlar in på festivalområdet får jag höra att någon som kallar sig Åskan redan hunnit framföra några låtar. Det är tio minuter till första akten enligt det officiella spelschemat men även om jag grämer mig över att ha missat det blir jag fullkomligt lyrisk över att det överhuvudtaget finns utrymme för sådana överraskningar i ett annars strukturerat program. Till råga på allt ryktas det om ytterligare överraskningar under kvällen.
“Hallå alla rocklovers, fyllbultar, semesterfirare och smygsossar!” hälsar queerpsychkvintetten Sweet Bleed från Göteborg när de – enligt den officiella versionen – drar igång lördagen. Sångerskan och gitarristen Lottie Andersson, gitarristen Félicia Alexy Paquay (Thrill Warriors, Exit Eyes), syntharen Anna Stark, basisten Sara Mårtensson Johansson och trummisen Love Sköldstam sysslar med demokratisk låtskrivning, varje låt får sin egen prägel men binds samman av karg psykedelia, plötsliga taktartsbyten, hypnotiska Bo Hansson-synthar och jordisk lyrik. Fjäderlätta gitarrdueller i veckofärska singeln “Svavel”, atonala bassolon i engelskspråkiga “No rest” och i den postpunkigt stökiga “Du och jag” använder Félicia en dildo som ebow. Haddaways eurodiscodänga “What is love?” förvandlas till lågmäld transcendens och för egen del blir jag fullkomligt såld på de Sara Parkmanska själsreningsbesvärjelserna i den kärvt naturromantiska “Cellulosa”.
Multiinstrumentalisterna Jerry Johansson (Grovjobb, Cosmic Garden Project, Mountain Flame, Outerdisk) och Hanna Östergren (Träden, Hills, Laughing Eye, DJINN) har spelat med de flesta i den progressiva myllan. När de sammanstrålar med varandra i duon Jerry och Hanna är det med sövande, improvisativa instrumentalstycken på allehanda instrument. Jerry rör sig mellan meditativa sitarer, svävande tolvsträngade elgitarrer och varmt banjoplock medan Hanna trakterar dundrande elorglar, sprittande elpianon, dimhöljda trummor och harmoniska pans. Ömsom lugnt och försiktigt, ömsom laddat och massivt. I vissa stycken backas de upp av dova backtracks och lagom till slutet tittar festivalens ljudtekniker Tore Davidsson (Deadringer, Zabaione, Stormryttaren) in med en elbas och ett tyngre groove.
Av de band jag inte hört talas om förut ser jag mest fram emot Mylla från Stockholm och självklart blir jag inte besviken. Ett brokigt och livfullt gladproggkollektiv med den jovialiske sångaren och elpianisten Joel “Bockarn” Lindfors i spetsen. Uppbackad av Psychedelic Erik Lundins (Dagen Gryr, Life on Earth, Blända) trollbindande tvärflöjter, Fredrik “Swahno” Swahns (Dreamboy, Amazing, Second Hand Orchestra) krämiga elgitarrer, Andreas “Roban” Stellans brusande elorglar, Sebastian “Sebbe” Brukrokens akustiska gitarrer, Jakob Lewanders rasslande tamburiner, Alexis “Choban” Bensons (Amazing) lummiga basgångar och Christoffer “Krippa” Karlbergs lekfulla trummor blir det en uppspelt vitamininjektion där brunbjörnar och kobror möter prästkragar och videkissar. Bockarn, Roban och Jakob turas om vid Rhodespianot, i den reggaedoftande “Kranen” tar Roban över sången och när det är som rivigast i “Hänge’ru me?” och “Vid liv” påminner Bockarn om en tidig och ostyrig Pugh Rogefeldt. Bara för att i nästa stund stämma upp i ett brinnande tacktal till Mikael Ramel, groovet och den biologiska mångfalden. Så länge dansen är het håller festen igång!
Med malmöitiska Cecilia Nordlund och Fullmånen Från Helvetets suggestiva oljudspop blir stämningen den rakt motsatta. Det mullrar, vibrerar och skaver i en lika nattsvart som rogivande feberdröm. Cecilia (Souls, Monkeystrikes, Sunshine Rabbits) röst är påtagligt närvarande och förtrolig, elgitarren pendlar mellan varsamt plock och skärande, överstyrda skrik. Uppbackad av Åsa Gjerstads (Moonbabies, Lena Måndotter, Clown) och Christine Owmans (Jenny Wilson, Råå, Vånna Inget) elektroakustiskt experimentella och filmiskt expressiva cellor och nytillkomna Maja “Fobbarock” Rodricks (Tunga Divisionen, Mando DiMaj) semielektroniska trummor i ett ödesmättat, immersivt ljudlandskap. Magnetiserande, mullrande industrivisor om trasiga shoppingcenter, snökristaller, tröst, sorg och manlig upplysning. Bara för att i nästa stund explodera i maskinellt larm i ångestdrypande “Ett berg” eller i ett vansinnigt punkvrål i “Ring 90-talet”. Gåshud rakt igenom.
Med sjunde studioalbumet Forever Now pinfärskt i ryggen tar Stockholms eternal rock-kungar Gösta Berlings Saga över scenen. Det har gått ett kvartssekel sedan grundandet under namnet Pelikaan och även om vikariebasisten Pata Engström (VAK) blixinkallats dagen till ära är det ett synnerligen snortajt gäng. Tillsammans med David Lundbergs (Necromonkey, Anima Morte, Henrik Palm) serafiska mellotroner, svulstiga propheter och flygande rhodes, Rasmus Boobergs (New Keepers of the Water Tower) frenetiska gitarrslingor och Alexander Skepps (Øresund Space Collective) bombastiska trummor varvas atonala ackordföljder, udda taktarter och teknisk ekvilibrism i ett muskligt, nästan urbant tunggung. Mellan varven vänder sig Rasmus mot ännu en synth medan Pata trampar på en fotmanövrerad Moog-bas. Futuristiska synthfanfarer, intrikata rytmer och aritmetiska arrangemang med en sådan matematisk exakthet att det visserligen är imponerande men också rätt tröttsamt.
Törringelunds beryktade dansrotunda slår upp dörrarna, spelschemat tätnar och det Linköpingsbördiga transnationella garageproggkollektivet Flowers Must Die förvandlar den gamla folkparken till ett mörkt, kosmiskt krautdisco. Oändliga, suggestivt droniga enackordslåtar där Lisa Ekelunds (Katla) elfiol och theremin, Sven Walans och Jonas Höglunds (Speed Wolf) elgitarrer, Martin Dauns (Octupus Ride, Och, Ex Canix) repetitiva basgångar, Hanna Östergren trummor och Rickard Dauns (Fria Konstellationen) elektroniska komponenter möts i ett monotont, formlöst gytter som inte låter sig analyseras. Snarare låta sig uppslukas totalt i det transcendentala larmet medan Unni Zimmerdahl (Creutzfeldt Jakobs) tittar in med sin kornett och Lisas stämmer upp i spöklika mantran i sånger som “Håll K” och “Varför?”.
Ute på utomhusscenen är den solida trion Goblyns från Amsterdam och Berlin redan i full gång. Andra albumet Three Sisters släpptes så sent som igår och bandet består av gitarristen Giovanni Raymer-Votano och bröderna Liam och Francis Broek på bas respektive trummor. Kompaktare än så kan en trio helt enkelt inte bli. Plottriga gitarrslingor, precisa basgångar och täta trummor. Luftigt, distinkt och komprimerat i välavvägda instrumentalstycken där det femtiotalistiskt twangiga möter det argsint psychiga. “No Words” som det ironiskt nog heter i en av få låtar där Francis faktiskt sjunger.
Inne på rotundan river de malmöitiska krigsherrarna Cosmic Ritual av en ren hyllning till Hawkwind. De brittiska rymdrockpionjärernas trettiosjunde studioalbum There Is No Space For Us släpptes i våras men kopiorna med Glenn “Jane Chain” Möllergren (Bangladeth) iklädd rödrymdkaptensmössa och tidstypisk AWAI 100F-synth håller kvar vid sjuttiotalet och album som In Search of Space (1971), Doremi Fasol Latido (1972) och Space Ritual (1973). Tillsammans med altsaxofonisten Svante Svärd (Gavia Collective), gitarristerna William “SwampFox” Vahlin (Sam Josef, Bangladeth) och Magnus Könberg Larsson (Nepal Death, Texas Motherfuckers, Bangladeth), basisten Ulrich Ruchlinski och trummisen Ossian “Gagarin” Larsson (Paranoia, Kampsport, Sam Josef) är det väldigt originaltroget, även om det varken känns särskilt kreativt eller personligt.
Annat är det när de Stockholmsbaserade nyproggpionjärerna Dungen river hela festivalen. Efter vinterns minst sagt oväntade jungle-experiment Otis hade flera festivalbesökare uttryckt viss skepsis över hur de skulle komma att låta ikväll, en oro som visar sig vara helt obefogad. Sångaren och klaviaturisten Gustav Ejstes (Amason), gitarristen Reine Fiske (Träden, Guild, Motorpsycho), basisten Mattias Gustavsson (Hanged Man, Our Solar System, AOP) och trummisen Johan Holmegard (Sébastien Tellier, Goran Kajfeš, Daniel Ögren) levererar i sedvanlig ordning hederlig, explosiv psychrock. Dånande elorglar, rökiga pianon, säregna gitarrslingor, drivande basgångar, otämjda trummor och omedelbara melodier. Så stormande sjövilt att Gustav nästan hoppar sönder golvet, bara för att i nästa stund mysa till det med en ömsint, förtrollande tvärflöjt. Festivaldängan “Festival” blir ledmotiv för hela festivalen och den intensiva “Panda” exploderar i ren och skär eufori. Den självklara finalen på en helg sprängfylld av Peace, Psych och Krauterstanding.
Tror jag. På väg mot tältet blir jag varse att festivalen faktiskt inte är helt slut. Följer man bara de fula gubbarna och gummorna in i den djupa skogen fortsätter den i all evighet. Mörka stigar lyses upp av neonslingor och längst där inne har ett rymdskepp landat. Kalla det skogsrave om du vill, men jag vet vad jag såg. Oförklarliga skepnader med skivspelare, trummor och elgitarrer. Övernaturligt. Transcendalt. Överjordiskt. Helt klart samma UFO Uffe Lorenzen redan dagen innan förutspådde skulle komma och ta oss härifrån.
