Dag 1: Fredag 13 juni
Rosendal Garden Partys första dag är en påse gott och blandat, med allt från kliniskt glänsande synthits till punk-ös med bara bröst in your face. Hymns skribent lämnar sitt första besök på den medelålders finfestivalen med en oväntat varm känsla.
Det finns mycket att välja på i Stockholm i kväll igen. Veronica Maggio sätter lapp på luckan på Gröna Lund. Iron Maiden gör det svårt att hitta sin kompis i tunnelbanan, bland alla snarlika tishor och frisyrer. Sommaren har faktiskt nått huvudstaden, så att lyssna på någon takbar-dj eller ha picnic är också ett alternativ.
”Kraftwerk är Kraftwerk”
Samtidigt ska en spretig liten samling rutinerade, rätt pretentiösa artister damma av sina hits mitt i spenaten på Djurgården. Bland annat ska en pionjär och hans tre långtidsvikarier framåt midnatt utmana jobbveckans trötta med långa repetitiva syntresor om snabba bilvägar, imponerande tåg, häftiga datorer, snygga tjejer och svettiga cykellopp.
Att se Kraftwerk en tredje gång, utan 3D, på en festival som lär ha sjukt dyr mat, drycker som är rena rånet, väskförbud samt enorm gästlista med folk som inte är där för musiken … Well, jag kommer välja det. För Kraftwerk är Kraftwerk.
Allsång till ”Fuck The Pain Away”
Så, bortom korna, bakom bedårande trädgårdscaféet och gärdsgårdarna långt ut på Djurgården störs friden plötsligt av danspunk med en brölig uppmaning till allsång i de bekanta raderna: ”Fuck The Pain Away!”.
Det är Peaches som förhäxar skaran framför scenen med sin signaturdänga. När den levande legendaren med Berlin-livsstil och kanadensiska rötter plockar fram varje partytrick ur kappsäcken så är det bara att le och åka med.
Sin vana trogen, tycks det, bjuder Peaches på många kostymbyten, vift med nakna bröst samt bubbelvinsutskänkning till fansen. Hon far fram och tillbaka, fyller liksom ut hela scenen, trots att hon har klivit på utan liveband, dj eller någon större rekvisita. Hon är en fest.
Peaches kräver vapenvila
På ganska typiskt Berlinvis ryms även aktivism i kalaset. Artisten visar att hjärtat sitter på rätt ställe med textbudskap som ”vapenvila nu” och ”transrättigheter nu”. I dessa tider kan en uppenbarligen inte lita på att alla personer med stor plattform visar medmänsklighet, så jag säger tack Peaches.
Det ganska korta giget lämnar mig och många fler med en fin påminnelse om att det går att gifta ihop allvar och kul. Att du kan sjunga, dansa, strippa fram ett svinviktigt budskap. Visst är det trist att prata ålder, men 58-åringen Merrill ”Peaches” Nisker står även för dagens överraskning i leverans och kvalitet. Rösten är på topp. Showen är på topp. En inspiration för vilken form en kan ha i 60-årsåldern.
Snyggt av Róisín Murphy
Irland infinner sig också i trädgården, för en smakfull show i svart och vitt, med kameror som förstärker det vi ser och ett ordentligt liveband som vid ett tillfälle kör slagverk gånger fyra.
Turligt nog besöker jag vad som lär vara Róisín Murphys första Sverigekonsert ihop med några riktiga fans, som lär mig hur hennes förnamn uttalas och smittar mig med sin pepp. Jag har ingen relation till Murphy sedan tidigare.
Den stabila artisten med rysbra röst byter scenkostym frekvent. Hennes lagom skulpturala designkreationer i mest svart är avundsvärt ögongodis – något som behövs då Róisín Murphys scennärvaro rätt långt in i spelningen är för lugn och sval för min smak. Vi har trevligt. Men jag känner inte så mycket.
”Där har vi något!”
Mina konsertvänner och många fler sjunger lyckligt med i hittigare låtar som ”Overpowered”, ”Something more” plus ”Sing it back” från Róisín Murphys tid i bandet Moloko. Hon rör sig bekvämt med pondus i sitt eget genrerum någonstans mellan konstpop, disko, jazz och glamrock.
Den inte helt fläckfria queerikonen gör sin festivalpublik nöjd, det ser jag. Och framåt slutet av konserten kikar en vildare sida fram under hatten. Till publikens förtjusning drar hon fram ett rött sidenband ur gylfen och juckar. Hon svajar, leker och stirrar nästan som Howlin’ Pelle in i en kamera som också visar publiken på backdropen. Hon är lika dramatisk som sin klädsel. Där har vi något!
Polerad orch före huvudrätten
Gesaffelstein river av en för lång show, ser ut som en läskig polerad orch i sin mask med röda lysande ögon – och spelar helt enkelt musik som inte är min kopp te. Matpaus och dags att köpa öronproppar.
Så är vi framme vid huvudrätten Kraftwerk. För tredje gången har jag äran att se Ralf Hütter med vänner. En sann pionjär inom elektronisk musik, som har skapat odödliga hits, turnerat på och inspirerat andra musikskapare ända sedan 1970, då det unika bandet föddes i Düsseldorf.
Högtidligt och drabbande, Kraftwerk
Det relativa sommarnattsmörkret har lagt sig och stämningen är en helt annan än när Peaches och Murphy spelade i solskenet. Det känns högtidligt. Men också kallare, blankare, mindre … mänskligt. Till en början.
Med undantag för någon liten teknisk miss i de fyra musikernas lysdräkter, flyter det på som en väloljad, ostoppbar maskin. Jag fnissar ibland framför de omoderna videorna av bilar (”Autobahn”) och robotar (”The Robots”) och den mossigt male gazeiga-videon till ”The Model”. Kontrasten mot dagens tidigare akter är skarp.
Men så kommer Kraftwerks drabbande klassiker ”Radioactivity” och signalerar att jo, detta är främst retromys, men vi ser ju också politiska budskap, som har funnits där hela tiden och står fast år efter år.
Ack så enkelt, ack så viktigt
Även om absolut ingen juckar på scenen eller ens knyter en näve, får jag med mig något varmt i hjärtat även från Rosendals mäktiga fredagsfinal. Något slags … upp till kamp för den här planeten och den dumma, fina mänskligheten.
Vi promenerar mot tunnelbanan genom den lite väl kyliga sommarnatten på Djurgården. Hundra rododendronbuskar berusar. Vattenspridarna som träffar huden framkallar ett barns urglädje i oss.
En vacker scen medan jag fortsätter Kraftwerk-gnola något ack så enkelt, ack så viktigt: ”Es wird immer weitergehen. Musik als Träger von Ideen”. Ja, viss ska den alltid fortsätta. Musiken som bärare av idéer. Amen.
