Efter några turer till småländska Hjortsberga och ett års uppehåll är hippiefestivalen Woodstockeboda tillbaka i Skåne. Den här gången i den gamla folkparken Törringelund fyra kilometer öster om närmsta hållplats i Oxie. En diger helg av Peace, Psych & Krauterstanding.
”Hallå, vänner och kamrater! Fan va fint vi ska ha den här helgen!” ropar gitarristen Matilda ”Mattis” Årestad (Arre! Arre!, Tusen Skäl) när Malmökvartetten Weekend Hippies sparkar igång helgen och landar i en uppmaning om att spränga bankerna med kärlek. Tillsammans med sångaren och gitarristen Philip Sundqvist, basisten Katja ”Katjusja” Nielsens (She/Beast, Arre! Arre!) och trummisen Jesper Årestads är de (trots namnet) helgens kanske minst psykedeliska band. Snarare rör det sig om skramlig garagerock med smutsiga basgångar, luftiga gitarrslingor, punkdriv och en britpopdoftande melodiådra. Samtidigt finns det utrymme för en vemodigare sida, framförallt när Mattis byter gitarren mot en autoharp i de drömska balladerna ”Inside/Outside” och ”Wanna Have Fun”. Ändå brinner den Clash-doftande gatudängan ”Weekend Anthem” klarast.
Trots DJs och två scener är spelschemat osedvanligt glest och efter en timme tar den instrumentala Göteborgskvartetten Homegrown GBG över scenen. Ringande gitarrer, hypnotiskt groove, sjövild tretakt, galopperande pukor och krämiga sillastämmor i ett varmt, högdynamiskt driv. Lika virtuost och psykedeliskt som gripbart och direkt med en melodikänsla som vittnar om hur det låtit ifall Kebnekajse aldrig hittat folkmusiken efter Resa mot okänt mål (1971). Med Cedrik Bergendahls (Howling Owl) framträdande gitarrslingor, Marcus Bertilssons (Miseration, Weakening, Howling Owl, Machetes) lekfulla gitarrfigurer (stundtals med stråke och slide), Marre Sirréns lummiga basgångar och Oskar Brindmarks (Hypnos, Spiders) färgstarka trummor är det en mycket trevlig bekantskap och i det progressiva monumentalverket ”Forsens öra” är jag fullkomligt såld. Jag som vanligtvis behöver texter att landa i.
Ytterligare en timme senare kör Köpenhamnstrion Lydsyn över allt och alla som en bulldozer. Med den danske psychkungen Uffe Lorenzen (Spids Nøgenhat, Baby Woodrose, On Trial) själfulla tordönstämma i spetsen är de ett praktexempel på vilket formidabelt rockspråk danskan är. Bredflabbade triftonger, skitig dekadens och poetisk rännstensockultism. Uppbackad av Palle Demants (Hjortene, Sledge) monstruösa basgångar och Jens Eydes explosiva trummor i ett våldsamt larm som egentligen borde vara omöjligt att frammana med en kompakt trio. Högelektriska gitarrväggar, giftiga wahwahpedaler och ett ödsligt tunggung där Black Sabbath möter Crazy Horse. Såväl Tommy Bas gamla Köpenhamnsepos ”Nørrebro” och Spids Nøgenhats eftertänksamma ”Lever vi nu?” som feberdrömska ödesballader som ”Byens værste hotel” och ”UFO” går genom samma stenkross. Och någonstans mitt i alltihopa (kanske på grund av namnet) far mina tankar vidare mot det Ulf Lundell gjorde på Slugger (1998) och Fanzine (1999). Inte konstigt att jag (om än förgäves) nominerade höstens Højspændt (2024) till HYMNs internationella årsbästalista.
Till tonerna av Carli Tornehaves gamla schlager ”No Future” och rökelser äntrar Görvikskvintetten No Future scenen. Med rötterna i diverse metalband är den sataniska skräckromantiken intakt men utan tungt distade gitarrer är det närmre Screamin’ Jay Hawkins och Sigvard & the Bonewhispers än norska kyrkbränder och mord. Gitarrdueller mellan twangiga slingor och nästan klassiska arpeggion som stundtals påminner om ett Henrik Venant-kantigt Shadows. Tillsammans med basisten Gottfrid Åhman (In Solitude, Katalysator, Pågå) och trummisen Erik Danielssons (Watain, Fucking Funeral, Mörbit) varvas ödsliga ökenslingor, suggestiva ballader och aviga rytmer sömlöst med dammsugarlarm och The Hives-doftande punkfrenesi. Sångaren Per Åhman (In Solitude, Katalysator, Pågå) gömmer sig långt bak på scen i delaypedaler som helt drunknar i mixen, men när han för en gångs skull skymtar fram i den avskalade ”Bathroom” är det som en svårmodig variant av en crooner. En sista blomsterkrans av döda flaggor, flugor och jämtländska mord.
Äntligen tajtas spelschemat ihop en aning och inne på Törringelunds dansbana är det dags för det finska krautmonstret Teksti-TV 666. Ett brokigt kollektiv av särpräglade individer som andas i ett kollektivt medvetande. Den spexiga trummisen Timo Huotari, basisten Jani Karikoivu och en massiv vägg av gitarrister: Tero Huotari (Hän, Kaksipäinen Koira), Johannes Leppänen (French Films, Kynnet, Myrkky-Käärme), Joonas Sundström (Hän), Tuomas Asanti (French Films, Hän) och Hilla Kohtamäki (Seksihullut, Kristiina, Kynnet). Ett hejdlöst sammelsurium av extrovert shoegaze, krautrök, söta melodier, surffalsettstämmor, sleazeriff party och finska allsångsrefränger i ett sådant tempo att det är snudd på omöjligt att urskilja vad som egentligen är vad. Tero och Johannes delar på sången, Tero plockar fram en extra bas, Hilla plockar fram en altsax. Publiken sätter sig på huk, någon stagedivar och mitt i alltihopa klättrar Tero upp på vänster högtalare för att spela munspel medan ljudteknikern Sakari Kumpula (Bad Sauna) surfar bakifrån över publiken med ännu en gitarr. Vem sa egentligen att text-TV var ett utgånget format?
Fullkomligt omtumlad rumlar jag ut igen för att låta den Gotlandsbördiga neopsychkvartetten MaidaVale avsluta festivalens första kväll. Med grunden i drömsk indiepop slänger de sig hejvilt mellan det ena uttrycket efter det andra. Northern soul, koral, funk, udda taktarter, disco och ökenblues någonstans mellan Sparks, Amy Whinehouse och Beverly Kills. Allt förankrat i Matilda Roths distinkta sångröst och drömska synthmattor, Sofia Ströms hypnotiska gitarrslingor, Linn Johannessons (Sunny A.M.) precisionistiska basgångar och Johanna Hanssons (Sunny A.M.) lekfulla trummor. Någon gång mellan varven hänger Matilda på sig en gitarr eller sjunger genom lager av effekter och i den reggaegungande ”Späktrum” brakar ljudanläggningen plötsligt ihop i knaster och brus. En stund senare är de igång igen och efter ytterligare några låtar kan publiken helt enkelt inte få nog.
Något extranummer blir det dock inte den här gången. Mig gör det inte så mycket. ”Det är ju en dag imorgon också” tänker jag och ramlar ut i tältet i väntan på Sweet Bleed, Jerry och Hanna, Mylla, Cecilia Nordlund & Fullmånen Från Helvetet, Gösta Berlings Saga, Flowers Must Die, Goblyns, Cosmic Ritual och Dungen.
