Del 2: dag 3 och 4
Efter att för första gången ha besökt Wave-Gotik Treffen i fjol seglade festivalen snabbt upp på topplistan över de bästa festivaler jag besökt. WGT med sina cirka 20 000 besökare, är en kulturupplevelse utöver det vanliga.
Med ett brett utbud inom goth och dess närbesläktade genres erbjuder festivalen cirka 200 band och artister på en festival som lockar besökare i ett generationsöverskridande åldersspann. Att en subkultur får breda ut sig och ta plats över hela staden på ett sådant tydligt sätt som WGT gör, känns unikt.
De två första dagarna bjöd på höjdpunkter som And Also the Trees, Diavol Strain och Night in Athens, och när festivalen är inne på sin tredje dag är spelschemat precis som tidigare dagar – fullspäckat. Vi inleder med att ta oss till den södra delen av Leipzig och hoppar av spårvagnen vid Agra messepark, där festivalens största scen är belagd.
När vi kliver in i hallen har en stor skara samlats för att se Drab Majesty. Tack vare den rymliga lokalen går det trots den stora folkmängden att ta sig fram mot scenen utan trängsel. Andrew Clinco och Alex Nicolaou som utgör den Los Angeles-baserade duon, är sedvanligt iklädda solbrillor och mörka kostymer när de äntrar scenen till filmiskt mörka synthar i ett blålila rökdis.
De androgyna karaktärerna Deb Demure och Mona D, som duon anammar i projektet, är en stor del av bandets personliga uttryck och estetik, och där Deb Demures snyggt klingande gitarrspel och Mona D:s inlevelse bakom synthen sätter stämningen. Den mörka synthpopen får ytterligare en suggestiv dimension live, där de reverbtunga atmosfärerna rymmer såväl poppigt skimmer som melankoliskt mörker. Deb Demure gestikulerar emellanåt med händerna och artikulerar stirrandes ut i luften som om han hade kontakt med en annan dimension.
”Too Soon to Tell” blir vackert drömsk, och vemodet i ”Long Division” etsar sig fast. Mest fångad bli jag blir jag i ”Ellipsis” från Modern Mirror som live förstärks med ett långt droneigt intro. Trots opersonliga Agra Halle som mest liknar en kal mässhall, lyckas duon kapsla in publiken i ett intimt och suggestivt universum. Jag har svårt att slita mig men måste lämna spelningen innan den är slut för att skynda vidare till nästa spelning. Jag hoppas att jag får chansen att se denna synthwaveduo, som gjorde avtryck, snart igen.
En taxiresa senare befinner vi oss på Stadtbad. Kön ringlar sig lång utanför lokalen när jag och mitt sällskap anländer till det gamla badhuset som numera är konsertlokal. Det är tydligt att det elektroniska darkwave-projektet Light Asylum är ett av söndagens stora dragplåster, och att lokalen snabbt blir fylld till bristningsgränsen tyder på att akten drar en större publik än vad festivalarrangören räknat med. Flera har köat i timmar och missar ändå konserten – man hade med fördel kunnat placera denna akt på en större lokal.
Det stora intresset förvånar mig dock inte. New York-baserade Shannon Funchess som ligger bakom Light Asylum, har rönt stor uppmärksamhet för sin elektroniska musik som bärs upp av skarpa melodier och en särpräglad mörk stämma. Att hon inte heller gör spelningar i Europa särskilt ofta gör inte suget mindre.
Shannon inleder något försiktigt för att sedan i medryckande ”Hour Fortress” greppa tag i publiken med distinkta rytmer och en djup röst som vibrerar i lokalen. Publikhavet förvandlas till en mörk nattklubb, där många entusiastiskt gungar med, uppslukade av musiken som sömlöst växlar mellan höga och låga toner. Shannon känns självklar och självsäker på scen, och med sin peppiga utstrålning får hon en stark publikkontakt som består giget igenom.
Mörka ”Skull Fuct” blir överrumplande stark, och när introt till hyllade publikfavoriten ”Dark Allies” klingar ut i Stadtbads lokaler kommer den stora höjdpunkten under söndagen. En närvaro, en stämning som går att ta på, och där knappast någon kan värja sig mot Shannons monumentala urkraft till röst – publikens respons genom allsång och uppsträckta händer går inte att missta. Light Asylum lämnar scenen och oss 900 personer i publiken efter en hårresande upplevelse.
Under söndagen spelar även tyska kultbandet Silke Bischoff, likaså franska Saigon Blue Rain, och tyska Bleib Modern vilka jag gärna hade sett om tidsutrymme fanns, men schemakrockar är tyvärr omöjligt bland festivalens stora utbud – en hinner bara se en bråkdel av vad en skulle önska.
Efter Light Asylum tar vi oss däremot tillbaka till Agra messepark. När Public Image Ltd., som utstrålar mer punk än goth, intar scenen är hallen återigen välfylld. Det är en självsäker John Lydon som kliver ut på scen för att headlinea söndagskvällen:
”Good evening Deutschland, are you ready”? ropar han samtidigt som tonerna till första låten drar igång.
Jag och många med mig har kommit för att få se och höra självaste legendaren Johnny Rotten, som var Lydons alias under Sex Pistols-tiden. Förväntningarna på postpunk/rock-ikonerna ligger som ett täcke över publikhavet, men hur låter PiL egentligen år 2025? Står de sig ännu? eller har de tappat glöden?
Svaret landar till stor del i det förstnämnda. Visst, den 69-åriga John Lydon är kanske något mer stillastående än förr och har dessutom ett stativ framför sig med låttexter som han blickar ned på då och då. Men att energin och nerven fortfarande finns kvar blir vi tidigt varse om.
Det blir ett set där vi får höra klassiska låtskatter som ”Public Image”, ”This is not a love song” och “Rise”. Med pondus sjunger han låtarna med den så igenkännliga brännande stämman som tycks vara outtröttlig.
I ”Shoom” skanderar han repetitivt ”fuck you, fuck off” och får med sig publiken. Lydon spottar då och då åt sidan, säger att ”I’ve had mental issues since I was born”, och vid ett annat tillfälle yttrar han ”I need a break for a smoke” varpå han försvinner och återvänder ett par minuter senare för att fortsätta konserten. Ja, den egensinniga karaktär och scenpersonlighet han är närvarar genom hela spelningen.
Att få höra PiL live blir en minnesvärd avslutning på söndagen även om jag förvisso saknar min personliga favorit ”Open and Revolving” i setlisten. Trots att övriga bandmedlemmar bytts ut driver Lydon bandet vidare, och deras nuvarande turné kallas ”This is not the last tour”, vilket ändå får ses som ett talande namn.
Under den fjärde och sista festivaldagen är schemat mindre hektiskt, och vi tar oss till Moritzbastei för att se svenska Henric de la Cour. Det blir ännu en bokning där konsertlokalen inte är i paritet med den publikmängd den drar. Vi hamnar längst bak, mer utanför än innanför lokalen, i en vinkel där vi inte kan se scenen, utan skymtar bara stundtals Henrics figur bakom den täta publikmassan. Här finns det förbättringspotential för framtiden – en etablerad artist behöver bevisligen ett större utrymme än Moritzbastei.
Även om vi inte ser konserten, så hör vi. Ljudet sitter och gör sig bra i låtar som nyare ”Dead Hank” och äldre ”Chasing Dark”. Att den suggestiva paketeringen av svepande synthmattor och Henrics djupa röst har fått starkt fäste, inte bara i Sverige utan över hela Europa, blir tydligt där och då.
Festivalen stängs igen med WGT Closing Party i Moritzbasteis fantastiska källarvalv, och jag konstaterar att jag nästintill är uttömd av alla musikaliska intryck. Jag lämnar Leipzig med minnesvärda konserter och med en längtan till nästa år. Wir sehen uns wieder, WGT!
