Del 1: dag 1 och 2
Det är åter dags för WGT (Wave Gotik Treffen) i Leipzig, denna förträffliga festival fylld med mestadels mörk alternativ musik åt goth-postpunk-synth-industri-hållet.
Men det gör inte festivalen rättvisa att bara nämna dessa genrer då den även innehåller alternativ metal, folk, världsmusik, ambient, klassiskt och en massa mer om en nu ska hålla sig med att kategorisera all musik i just olika genrer. Festivalen hålls över en mängd spelställen och platser över hela Leipzig och återigen är det fri kollektivtrafik för festivalbesökare.
Det är fredag och dom första banden har precis börjat spela. Prioriteringen får bli mestadels icke-svenska band eftersom de flesta av dem kan ses lite när som i Stockholm. Jag hade dock gärna hunnit se Stockholmska gothrockarna/ postpunkarna Then Comes Silence på festivalens största scen tidigt på fredagen efter att vi hämtat ut våra pressackrediteringar, men kom in i lokalen och möttes av en utvällande till synes nöjd publik. Jag pratade med några och fick höra att det hade varit fantastiskt.
Det blir bråttom att ta spårvagn och buss över till Täubchental på andra sidan floden och se brittiska The Nosferatu bjuda upp till rätt klassisk goth med stora yviga rörelser. Sångaren Tim Vic, som sedan 2015 har ersatt Louis DeWray, lyckas fängsla publiken med sin inlevelse på scen, och som bäst blir det när vi får höra äldre låtar som ”Lucy Is Red” från Rise.
Jag har höga förväntningar på And Also The Trees vars album Angelfish blev en klar favorit i mitten av 90- talet. Men jag har medvetet inte kollat några liveklipp i förväg. De börjar extremt starkt och det märks att bandet är i sin egna värld från sekund ett. Ibland tänker jag att det är bland det bästa jag sett på många år och när de spelar ”Brother Fear” från tidigare nämnda album har de förtrollat inte bara mig utan ungefär hela lokalen.
Senare under kvällen missar jag även Turkiet-via-Stockholmska Aux Animaux och fick även om den spelningen höra att den varit otroligt bra i varma gamla befästningen Moritzbastei, som för övrigt har några av de bästa festerna efter att banden spelat klart på de olika spelställena som ligger utspridda över hela staden. För den som regelbundet läser Hymn är Aux Animaux lite av en Hymn-favorit så jag tänkte att det inte gör så mycket att jag inte är på plats gällande att skriva. Men ja en vill egentligen hinna se allt bra men det går inte på en så här utspridd festival där det blir väldigt många tidsmässiga krockar.
Kvällen avslutas nere på Agra Halle, festivalens största scen och intilliggande mässhall med skivor, kläder, smycken och allt möjligt mest i färgen ”avsaknad av färg”. Det är också utanför komplexets alla barer och matstånd festivalens camping ligger men den har jag aldrig besökt och har heller ej något större intresse av att beträda. Ingen annan jag känner eller är bekant med bor på den heller när det finns så bra och prisvärda hotell i staden.
Kite, som går på efter Alphaville visar igen var skåpet bör och kan stå. Läs första halvan av förra meningen igen. Efter bandet som skrev ”Forever Young” spelar alltså ett band med rötter i Småland som i vintras sålde ut Globen med sin förtrollande isshow. Egentligen räcker dessa tre meningar för att beskriva någon typ av magnitud gällande Kites framfart både i Sverige och här i Leipzig på världens största gothfestival.
Konsertkvällen avslutades där men kvällen och natten fortsatte med ett av alla ”parties” runt om i stan på tidigare Moritzbastei med flera DJs för olika smaker. Det är en ynnest att kunna gå i gamla stenvalv och höra allt från perfekt 80-tals wave till skräpig industri tills en är nöjd. Inga larviga tidiga stängningstider och inga respektlösa vakter som går runt och förstör stämningen.
På lördagen börjar jag på Stadtbad som namnet antyder är ett gammalt badhus. Det är helt klart ett av stadens finaste spelställen och det säger inte lite med tanke på mängden snygga gamla lokaler som används både på den här festivalen och utanför den.
Grejen att bygga om gamla mer eller mindre uttjänta lokaler till musik-och kulturlokaler är tyskarna inte ensamma om, i Storbritannien finns det till exempel många gamla kyrkor som gjorts om till levande kulturpalats. Det dröjer väl ytterligare 10-15 år, som vanligt, innan något sådant vettigt och bra kan komma att börja hända i rädda och i alla fall just nu kulturhatande Sverige men vi kanske inte ska hoppas på för mycket.
Resplandor bör nog kallas shoegaze och har producerats av Robin Guthrie från Cocteau Twins på inte mindre än två album vilket om något är en kvalitetsstämpel. Inspelat låter det drömskt, stort och svävande men det är något som inte riktigt stämmer med liveljudbilden då till exempel gitarren knappt hörs och trummorna stundtals är lite väl avslagna. Det tar sig dock och konserten blir en studie i tillbakalutad episk skotittarrock av bandet med rötter i Peru men som numera är baserat i Nederländerna.
Jag får bråttom till Moritzbastei för att se chilenska duon Diavol Strain. Det är knökfullt och svårt att ta sig in i det grottliknande rum dom spelar i och trots att den månghundriga lokalen verkligen inte lämpar sig för särskilt högljudd musik passar det deras ljudbild bra att den blir ännu råare och att gitarrerna skär i öronen och sången och skriken likaså. Hypnotisk gothrock tycker jag det är och de båda som kallar sig non-binära/ feministiska brinner för fullt framför ögonen. Det är hårt och manglande och jag tänker ofta att det är som att de lyssnat på The Cures Pornography och gjort något eget med det. Det blir magiskt då och då.
Night In Athens är grekiska Tina Boletis soloprojekt och hon är sista akt ut på den här scenen denna kväll. Hon leverar sin darkwave med en självklarhet och kallvarm närvaro ensam på scenen. Det är nästan lite filmiskt. Det är som att se något en sett förut utan att komma på var eller när.
Precis som när levande musik är som bäst.
