Matt Johnsons bandprojekt The The hör bland den brittiska pophistoriens mer svårdefinierade. Under sommaren kommer dess nuvarande inkarnation att besöka ett snävt urval av de europeiska festivalscenerna. Första uppvärmningsspelningen ägde rum på Mejeriet i Lund i måndags. HYMNs Anton Lindskog på plats.
Jag håller de två första The The-albumen Soul Mining (1983) och Infected (1986) för två av 80-talets största. Två album som båda har starkt släktskap till dåtidens new wave-scen utan att riktigt passa in. Redan här stod det klart att Matt Johnsons vision är större vad som ryms inom någon enskild genre.
Innan dess hade han gett ut sitt egentliga debutalbum Burning Blue Soul (1981), med rätt så skissartad postpunk, under eget namn på 4AD. Men någonstans längs vägen bestämde han sig för att samla allt sitt skapande under namnet The The. Och kanske är det vad som gör projektet så svårdefinierat.
Från de tidiga postpunkexperimenten mot nämnda new wave-kolosser. Vidare mot det existentiella popeposet Mind Bomb (1989) till det mer avskalade anslaget på Dusk (1993). Därefter ett album med covers på Hank Williams, sedan utflykter i konstmusikens och filmsoundtrackens värld. Filosofiska utsvävningar och världspolitiska frågor. Det nära, det intima, det allmänmänskliga. Allt ryms under den enda pseudonym som faktiskt får lov stå under The ifall du sorterar skivsamlingen i alfabetisk ordning.
Fjolårets Ensoulment var det första nya (låtorienterade) The The-albumet på 24 år. Under tiden som gått sedan dess har Matt bland annat ägnat sig åt sitt bokförlag Fifty First State Press och spelat in ett antal soundtracks. Under några år bodde Londonfödde Matt i Göteborg
Bland de nämnda äldre albumen har nya Ensoulment mest gemensamt med Dusk som för övrigt var sista fullängdaren med Johnny Marr i sättningen (den forne The Smiths-gitarristen var med i The The mellan 1988 och 1994 – vänskapen med Matt höll dock i sig betydligt längre än den med Morrissey och de har samarbetat igen på senare år). Men det är en äldre Matt Johnson vi möter på Ensoulment. Dramatiken är nedtonad, tempot är långsammare och, trots att intresset för suggestivt stämningsbyggande aldrig avtagit, påminner han mer om en singer/songwriter med stora litterära ambitioner än en postpunkikon.
Mejeriet är – väldigt – utsålt när The The gör sin första spelning någonsin i Lund. Medelåldern är, kanske inte helt oväntat, hög på den disciplinerade publiken. Det är i huvudsak 60- och 70-talister som har följt The The sedan storhetstiden och är fullt fokuserade på vad som händer på scenen. En full dansk som börjar jiddra med sin kompis under ett av de lågmälda partierna i ”Love Is Stronger Than Death” tystas snabbt med ett ”hold so kæft” från personen bredvid.
Matt och det fyra man starka kompbandet är mycket samspelta. I synnerhet briljerar gamle trotjänaren DC Collard som ikväll bland annat får stå för den utmärkande harmonikaslingan i största hiten ”This Is The Day” och briljera som solopianist under första extranumret ”Uncertain Smile”. Bland det nya materialet växer framför allt ”Where Do We Go When We Die” och ”Risin’ Above The Need”. Däremot känns ”Some Days I Drink My Coffee by the Grave of William Blake” som en transportsträcka, lika onödigt krystad som sin titel (även om den ger tidigare Göteborgsbosatte Matt tillfälle att klaga över hur svårt det är att få tag på decaf i Sverige).
Det är dock när de söker sig bakåt i diskografin som magin inträffar. De enda äldre nummer som inte passar för den nuvarande livesättningen är ”Armageddon Days (Are Here Again)” och ”Sweet Bird of Truth”, en låt skriven från berättarperspektivet ur en bombpilot som slåss med sina egna samvetskval efter ett utfört uppdrag. Båda avverkas tidigt under kvällen och känns tama utan det mekaniska drivet och de perkussiva attacker som utmärker originalen.
Precis allt det där sitter däremot perfekt i ”Infected” och ”I’ve Been Waiting For Tomorrow (All Of My Life)”. Även ”Heartland”, arbetarklasskildringen där Thatcher-erans Storbritannien beskrivs som USAs femtioförsta delstat (en liknelse som även gjordes omkring samma tid av ideologiskt närstående postpunkbandet New Model Army), passar väldigt bra med den konventionella rockbandssättningen.
Trummisen Earl Harvin får briljera under obligatoriska avslutningen ”Giant”. Även utan Marr i sättningen gör sig släktskapet med The Smiths påmint i ”The Beat(en) Generation”. Bland de mer oväntade höjdpunkterna hör expansionen av tidiga postpunk-skissen ”Icing Up”.
Allra vackrast är dock tidigare nämnda ”Love Is Stronger Than Death”. Matt skrev låten efter sin brors bortgång 1989. Ikväll görs den i en avskalad version där Matts röst får stå än mer i centrum när han rör sig från sin utmärkande baryton mot den känslostarka refrängen.
Den nuvarande inkarnationen av The The må vara mer ”jämntjock” och inte lika dynamisk eller energisk som vi minns dem från storhetstiden. Men rösten, närvaron – och inte minst Matts berättarförmåga – är intakt.
