Förra året arrangerades “En festlig sommarfest” och i år återvänder festivalen under namnet “Sommarfestivalen”, utvecklad och utökad. Bakom satsningen står Indie.nu som arbetar ideellt och driver en mer tillgänglig marknad inom kultur. Det kommer att bjudas på livemusik, konstutställningar, prisvärd öl och interaktiva aktiviteter som uppmuntrar till mingel och underhållning. HYMNs Hans Wåhlberg och Mana Alipour har intervjuat arrangörerna.
Förra årets uppsättning var till stor del hemmagjord, scenen fick de då ensamma organisatörerna Harald Thafvelin och Assar Jacobsson bygga efter att de spontant bestämt sig för att utöka sin spelning på Frihamnstorget till en mindre festival. Nu har de tagit mycket lärdom och återvänder med ett fullständigt team samt en välplanerad festival som går av stapeln den 2 augusti och bjuder på mycket mer än bara musik. Vi träffar de fyra arrangörerna Harald Thafvelin, Bella Göth Errington, Leo Barata och Leon Ogunro i ett söndagslugnt kafé på Södermalm för att få veta mer.
Vad har ni tagit med er för erfarenheter från förra årets “Festlig sommarfest?”
– Jag kommer ihåg att vi pratade om det när jag kom in i teamet, då var en av mina första frågor om vi hade en utvärdering från förra året. Vi kom fram till att det största problemet var att folk inte hade så mycket att göra så då tänkte vi perfekt, låt oss anordna fler aktiviteter och nu är det nästan lite för mycket! Men vi har interaktiva aktiviteter som alla kan göra tillsammans så att det hela känns som en upplevelse, berättar Bella.
– Allt föddes ur idén från tiderna då man var 16-17 år och på väg till en hemmafest med en öl man tagit från farsan. Man öppnar och går in och ser så mycket folk, ett dansgolv och musiken som dånar. Den känslan har vi jagat, men då tänkte vi “Hur ska vi fånga den där känslan fast för 20-åringar?”. Lösningen är ju inte att slänga ihop en till hemmafest för de har ju redan gått på en massa, utan det måste vara livemusik av bra band, sköna typer som är öppna samt trevliga och sedan fixar vi så många möjligheter som det går för folk att snacka, säger Harald.
Vad kan man förvänta sig av de olika akterna och konstnärerna?
– Vad gäller de olika konstnärerna så har de väldigt olika discipliner, några arbetar väldigt rumsligt och andra mer med utställande av tavlor. Många skapar något specifikt inför festivalen men vi har exempelvis en kille som planerar att bygga upp ett slags rum vilket i sig är en utställning. Sedan har vi även tagit in människor som ska designa olika delar av torglandskapet, så vi har en kille som ska designa rökrutan och se till att den inte är så taskig med hjälp av soffor och liknande. Man kan förvänta sig att var man än hamnar så kan man kolla runt ett hörn och fråga sig, “Vad är det jag ser? Vad är det egentligen som händer?” förklarar Bella.
– Vi har så många konstnärer att det även finns film bland annat. Det är lite allt möjligt då alla gör olika saker, så det blir verkligen en kreativ frihet, inflikar Leon.
Fokuset i arrangemanget ligger på just egenskapande. Det är därför inte en tillfällighet att nästan alla artisterna är indie, det vill säga independent och osignerade, med undantag för Agitator som tillhör en mindre label. Eftersom organisatörerna arbetar ideellt går all vinst till artisterna vilket är en stor del av deras målbild.
– Det är inte för att vi inte är intresserade av att tjäna pengar, utan snarare om att när man tar in aktörer som är där för pengarna så försvinner kärleken. Då försvinner den där drivkraften av att göra detta för att det är kul och för att man bryr sig, berättar Harald.
DIY – Do It Yourself
Arrangörsgänget framhåller lusten och kraften i att göra allt själv, eller DIY som det ofta kallas och som präglade även den tidiga punken och postpunken. Då handlade det ofta om artister och band som själva finansierade en skivinspelning, marknadsförde den och distribuerade till skivhandlare, affischerade för konserter och liknande.
Vi undrar vilka utmaningar som finns när man ska arrangera en sån här event på egen hand idag, och de berättar att ett problem i början var att få någon villig att hyra ut mark eller lokaler för deras evenemang.
– Det är lite spännande för när idén föddes inför första festivalen ifjol så kontaktade vi säkert 50-60 ställen men fick inte spela någonstans. De flesta svarade inte alls. Men till slut fick vi napp hos Kollektivet som har en tomt vid sitt kontor och fick spela där för typ 100 personer. Men när vi kom dit ser vi ett jättestort ”tält” där det fanns plats för 1000 personer och frågade då om vi inte kunde få hålla till där. De var skeptiska om vi verkligen kunde dra in tillräckligt många och ingen trodde på det förrän dagen var där, berättar Harald.
– Stockholms scener är ju tuffa om man inte har mycket kontakter, lägger Bella till.
– Ja, och nu har vi ju märkt att vi fått massor av mejl från band som vill spela som vi måste säga nej till, berättar Harald.
Bella har kontaktansvar för artisterna och säger med en suck att hon dagligen skriver till folk och tackar nej med tungt hjärta.
– Det är helt bisarrt att det är sådan efterfrågan. Om vi skulle göra det här igen så skulle jag gärna vilja att vi kunde ha en scen till där vi kan ha ruljans på mindre band också, för det känns så tråkigt att vi inte kan ha en större plattform för just indie-Sverige, tycker hon.
Harald som driver ett eget produktionsbolag framhåller att skillnaden denna gång är att de skapat en mer företagsliknande struktur med roller och ansvarsområden.
– Det är hemmagjort men ändå strukturerat, säger han.
De har fått pengar från kommunen för konstnärsutställningarna men i övrigt tar de själva den ekonomiska risken. Förra gången gick de back med sextusen kronor, vilket inte ses som särskilt tungt.
– Det hade kunnat gå mycket värre. Men i år blir det mycket större, mycket fler grejor som måste göras. Vi ska ha större ljud, projektorer och alla artistiska grejor, så det är mycket mer pengar det handlar om. Men eftersom det är fler involverade så blir det mindre risk om det går åt pipsvängen. Vi hoppas på en vinst med kanske 10 procent men då går alla de pengarna till konstnärerna och artisterna, fortsätter Harald.
All vinst går alltså till artisterna enligt ett system de hittat på själva, där biljettköparna får ange vilket band de främst kommer för att se vilket sedan styr fördelningen av vinsten. De framhåller också att arrangemanget också kan ses som en protest mot just biljett-jättarna.
– Ja, det finns ju flera, ticketmaster, tickster och billetto och alla har en serviceavgift på 25-50 kronor och det är inte rimligt. Och sen går kanske inte intäkterna till artisterna alls, säger Bella.
– Det som har hänt är att de stora skivbolagen kan inte sälja skivor längre, allt är ju digitalt. Så det de gör att ta kontroll över hela livebranschen. Det är där man kan tjäna pengar på musik nu. Det gör man inte genom att sälja streams. Då är det några biljett-jättar som styr och kontrollerar och tar bort alla marginaler för artisterna. På samma sätt var det inte på 80-90-talet, fyller Harald i.
– Nu handlar det mer om att spela live och sälja merch. Artister blir helt utbrända när det inte handlar om musiken längre. Det handlar om något helt annat, om en live-upplevelse som inte heller är för folket när man köper en biljett på över tusen kronor och sen går ölen på 100 kronor. Även med lokala indie-band på en mindre lokal kan biljetten gå på 200 kronor och ölen 90 kronor. Det blir hur mycket pengar som helst för att se sina kompisar spela. Det är inte heller rimligt. Det blir till en klassfråga. Vi vägrar. Någon måste börja, fortsätter Bella.
På frågan vad som har varit den största utmaningen under planeringen av arrangemanget ger Harald vad han själv tycker är ett tråkigt svar: – Att fördela ansvarsområden.
Han får medhåll av de övriga.
– Det blev mycket i början att två personer gjorde samma saker och slösade tid på det sättet, säger Leon.
– Det är också något vi tar med oss till nästa år, att ha en struktur från början så att man kommer igång snabbare, fortsätter Leo.
Harald kommer också på ännu en sak som stuckit ut under resans gång.
– Sen finns det ett annat svar på vad som är största utmaningen. Det är att det är så mycket folk som försöker lura en. När vi jobbat på att hyra in vakter, hyra in utrustning, när vi förhandlat hyran för torget, när vi snackat biljettpriser med Kollektivet. Det är mycket folk inblandade och man måste kämpa, för de tänker att det här är en naiv kille som tagit sig vatten över huvudet men som har pengar och som vi kan lura. Inte på ett ont sätt kanske, men ta lite mer betalt än de borde.
Slutligen frågar vi om de har några tips till andra som skulle vilja anordna liknande arrangemang och det är Harald som ger tre handfasta råd, som får bli slutpunkt:
– Hitta ett skönt gäng där alla är drivna, sätt upp ansvarsområden och stå på er.
