Efter flertalet Skandinavienspelningar med anledning av sitt sjätte album Basia’s Palace har kanadensiska Basia Bulat kommit till Lund och ett halvfullt Mejeriet.
Kvällen kommer dock att bjuda på mycket material även från de fem tidigare albumen och även många exempel på Bulats skicklighet som multiinstrumentalist, på gitarr, keyboard och de något mindre vanligt förekommande instrumenten autoharpa och charango.
I sällskap av två kompmusiker inleder hon kvällen med förra albumets titel- och öppningsspår “Are You In Love?” och varvar sedan nytt material (“My Angel” sticker ut) med gammalt.
Efter fem-sex låtar tar bandet en paus och Bulat bjuder på den första av kvällens höjdpunkter, nämligen önskemål från publiken. När hon pratar med oss (inte till oss) så gör hon det med en förtrolig lätthet, som om vi alla är gamla vänner. Önskemålen från den artiga publiken är inte många, men de är väl utvalda. Fantastiska “Paris Or Amsterdam” och “Long Goodbye” erbjuds och kvällen blir riktigt speciell för mig personligen då jag efter en chansning att ropa ut min favorit-Basia-låt får precis vad jag önskat mig. När hon framför “Hall Of Mirrors” på gitarr så ger hon mig också ett leende, kanske för att hon ser hur glad jag är.
Autoharpan åker fram flera gånger under spelningens gång vilket är för väl då det ändå får ses som ett oerhört underskattat instrument som borde användas betydligt oftare, inte bara ikväll. Av det nya materialet lyser “Disco Polo” starkast, en ny låt som (får vi veta) är en hyllning till Bulats nu bortgångne polskfödde far. Discopolo, en genre som helt enkelt innebär poppig discomusik framförd på polska, var hennes fars favoritgenre som han ständigt lyssnade på.
När Bulat nu är i Sverige tar hon tillfället i akt att riktigt charma oss. Kvällens cover är Jens Lekmans “Black Cab”, ett val och en tolkning som säkerligen skulle göra upphovsmannen själv mäkta stolt.
Det mest minnesvärda ögonblicket (bortsett från att hon spelade “Hall Of Mirrors” då) är dock extranumret. Basia lämnar scenen och kommer sedan ut bland publiken med en charango och framför “It Can’t Be You” medan hon rör sig fram och tillbaka mellan oss på golvet. Ännu en charmoffensiv mot den svenska publiken kommer när hon låter sitt eget alster gå över i refrängen till First Aid Kits “Emmylou”, och de sekunder då hela publiken stämmer upp i allsång (I’m not asking much of you – just sing, little darling, sing with me) förenar oss alla i konsertupplevelsen och gör kvällen betydligt mer intim.
Sammantaget en högkvalitativ och stundtals magisk afton med en av Kanadas charmigaste och konsekvent högkvalitetsproducerande låtskrivare.
