För ungefär tjugofem år sedan, långt ifrån algoritmernas och streamingens tidsålder, satt jag ofta uppe till sent på nätterna för att söka efter ny musik. Med verktyg som Napster och All Music Guide, och sökord som ”slowcore/sadcore”, ”indiefolk” ”lofi” och ”alt.country” utforskade jag den lugnare varianten av den oberoende rockmusiken. Med Cat Power och Elliot Smith som husgudar upptäckte jag band och artister som Ida, Mirah och Neko Case.
Jag tänker ofta på hur lite som egentligen har hänt med min musiksmak sedan dess. Det är fortfarande minst 50 % ledsna (melankoliska) människor med (ibland larmiga) gitarrer och stillsamma folkdoftande stämmor som toppar mina årslistor. Det är där jag känner mig som tryggast, vilket humör jag än är på.
Brooklynbaserade Florists musik är ett praktexempel på ovanstående. Deras tre senaste albumsläpp (Emily Alone, med enbart sångerskan Emily Sprague, inkluderad) har verkligen fångat mig. Trots den lugna framtoningen finns en detaljrikedom i musiken som ramar in Emilys introspektiva texter och mjuka sång på ett väldigt fint sätt.
Jag kan tycka att Florists musik passar i alla väder, men eftersom det spöregnar i Köpenhamn denna söndag försöker jag intala mig själv att vädret förstärker bandets ljuva sound. Och det blir faktiskt en väldigt fin kväll på Loppen som inte ens är halvfullt. Publiken är respektfull och låter varenda ton höras i denna lokal, som annars ofta karaktäriseras av sena och blöta lördagsnätter med skrålande män längst fram.
Danska Polite (Karina Kaleda) med band värmer upp oss med mjuk folkpop som för tankarna till Ane Brun och lämpligt nog… kvällens huvudakt. Så ingen är förvånad när Kaleda nämner att Florist varit en stor inspiration.
När den äkta varan sen stiger på börjar det lite svajigt, med stämning av gitarrer och ad hoc-soundcheck mellan varenda låt. Men den atmosfäriska ljudbilden med plockande, nedstämt och rent gitarrljud får mig alltid på fall. Sprague, iklädd glasögon och slipover, ger mig bibliotekarievibbar, vilket också det är positivt i min värld. Tyvärr verkar hennes medhörning inte helt 100% och det kommer då och då ett par sura toner. Men för det mesta är hennes nästan viskande hymner extremt begåvat framförda. Mellansnacket om DIY-gemenskap och medmänsklighet ger en varm och mysig känsla som får mig att förlåta det som inte sitter helt perfekt.
Fokus ligger som väntat på senaste albumet Jellywish med inledande ”Levitate” och avslutande ”Gloom Design” som absoluta höjdpunkter, även om småpoppiga ”Jellyfish” inte ligger långt efter. Bland de äldre låtarna sticker ”Vacation” från EP:n Holdly ut.
Musikmässigt går mina tankar ofta till Big Thief, även de från Brooklyn, och jag funderar lite på vad det är som avgör att ett band blir ”stort” eller inte. I många fall tror jag faktiskt att det är slumpen. Och någonstans kan jag tycka att det är skönt att alla inte blir Phoebe Bridgers-berömda. Jag gillar variation, och jag kommer aldrig tröttna på att gå på små spelställen med uppmickade vox-stärkare och DIY-gemenskap. Det gjorde jag år 2000, och det gör jag nu. Tack Florist för att ni fick mig att minnas detta. Ett mycket fint sätt att avsluta veckan på.
