Bobby Gillespie är en av rockmusikens stora, nu levande och aktiva, profiler. En skotsk arbetargrabb från Glasgow-distriktet Springburn som, från fabriksjobb och College of Building and Printing, snubblade in på artisteriet, som trummis i The Jesus and Mary Chain och frontman för Primal Scream.
Ett tag dubblade han och vid ett tillfälle 1984 på en och samma kväll med båda banden på The Venue i Glasgow. Han hann också med att spela in albumet Psychocandy som medlem av The Jesus and Mary Chain innan han 1986 lämnade bandet för att ägna all tid åt Primal Scream.
Han är född 1961 och uppfödd på Kafka, Burroughs och Ballard och ett stort fan av Joy Division som många andra med smak för de mörkare rummen runt 1980. Bandnamnet Primal Scream hämtade han dock från The Fall (ett annat Manchester-band) och deras spoken word-låt ”Crap-Rap” i vilken numera bortgångne Fall-sångaren Mark E. Smith avslutar med raden ”I believe in the primal scream”.
Bandets debutalbum Sonic Flower Groove (1987) ligger ganska långt ifrån primalskrik och Jesus and Mary Chains larmiga sound och kaotiska framtoning. Snarare inspirerat av 60-talets flower-power och inte minst The Byrds. Efterföljande Primal Scream (1989) är mer psykedeliskt, men fortfarande med en fot i 60-talets slut fast mer i linje med Rolling Stones klassiska era 1968-72. Det stora genombrottet kom dock med Andrew Weatherall-producerade Screamadelica (1991) som kom under det som kallats Madchester-eran, med mer dansvänlig psykedelisk rock med groove. Låtar som ”Don´t Fight It, Feel It” eller ”Come Together” spelades frekvent på legendariska klubben The Hacienda i Manchester och på rave-klubbar/fester runtom i Storbritannien och övriga världen. Plattan gav Gillespie ikon-status och den lite gospel-inspirerade ”Movin´On Up” har i skrivande stund mer än hundra miljoner spelningar på Spotify.
Det gick åt mycket syra under den här perioden och Gillespie har många gånger öppet berättat hur mycket han gillade att trippa, men att tyngre droger förstörde en del av karriären innan han (enligt egen utsago) slutade med dessa 2008. Han har dock under åren alltjämt varit produktiv och släppt plattor med jämna mellanrum. Det blev dock en åtta år lång paus innan det tolfte studioalbumet, fjolårets Come Ahead, som i år följts upp av två album med remixar av låtarna från det albumet.
Själv var jag inte mäkta imponerad av den senaste plattan som är en soul/funk/gospel-explosion som förvisso inte rört sig musikaliskt långt ifrån storhetstidens sound, men utan låtar som fastnar enligt min mening, möjligen undantaget ”Deep Dark Waters”. Det var alltså med blandad förväntan jag begav mig till giget i Slakthusområdets Fållan i Stockholm. Skulle vi få något av de gamla hitlåtarna eller ville Gillespie främst promota nytillskottet? Hur låter gamle Gillespie idag undrar jag som inte lyssnat på Primal Scream sedan 90-talet. Hur uppfattar jag Primal Scream nu, drygt 30 år efter Madchester-hajpen?
Publiken har ganska hög medelålder och den blir inte lägre för att jag är där, årskamrat med Bobby Gillespie som jag är. När jag ser mig omkring på uteserveringen före konserten tänker jag också att hipsterfaktorn är rätt hög. Hur ser deras förväntan på och erfarenhet av Primal Scream ut?
De inleder med ”Don´t Fight It, Feel It” från legendariska Screamadelica. Det svänger men Bobby ser lite tveksam ut. Kanske undrar han om han kommer få igång publiken eller är han bara trött? Recensionerna från Englandsturnén har delvis innehållit kritik mot oengagerade gig. Först i tredje låten, ”Jailbird”, lyfter det och han spricker upp i kvällens första leende och får igång publiken. Jag fastnar ändå i tanken att han ser ut lite som en disco-gubbe i smokingjacka som tagit ett glas för mycket och ska skaka loss på dansgolvet. Det känns bättre när han kastar av sig smokingjackan och ger en del av de rockigare numren. Då ser han ut mer som den skotska rockikon han är. Men det kanske är mer av en fixering i mitt huvud. Han jobbar hur som helst hårt för att hålla i tempot när det väl stiger, klappar och manar på publiken att sjunga med. Trycket mot staketet vid scenen där jag står blir också hårdare ju längre konserten lider.
Under någon skälvande minut i ett lugnare parti av en låt bryts stämningen något av en antagligen överberusad man som påstridigt vill att Bobby ska sjunga pro-Palestine. Det ingick förstås inte i planen och man väntar på en drastisk reaktion, kanske ett bråk i publiken som börjar kasta glåpord åt mannen. Bobby löser det hela genom att sätta fingret för munnen och stirra ut killen i publiken, komma in i låten igen, peka med fingret mot honom och låta lyriken sköta resten: ”You better go back to Mama, she will take care of you”! Gillespie ser helt cool ut med avbrottet. Han har varit med om långt mycket värre under tiden med The Jesus and Mary Chain framför allt. Här flyger inga flaskor mot scenen. Det är en städad men entusiastisk publik som fyller Fållan till sista kvadratmetern.
Det är en proffsig show vi bjuds på, med ett tätt kompband med kördamer och en läderbeklädd basist-dam i höga stövlar, en saxofonist och en gitarrist med hatt. Det är hederlig rock med extra groove och det är mer Rolling Stones än Madchester över showen, som exempelvis i ”Rocks”. Trots det ger de flera låtar från Screamadelica, toppat med ”Loaded”, ”Movin´On Up” och extranumret ”Come Together”. Från nya albumet får vi ”Love Insurrection” och ”Deep Dark Waters” som känns rockigare och roligare än på plattan.
Jag hade med flit skruvat ned mina förväntningar rejält och ställt in mig på en besvikelse. Nästan till den grad att jag först inte ville lita på min känsla att, jo, det här var ju faktiskt riktigt, riktigt bra. Inte briljant, men bättre än man kan begära av en 63-årig Bobby Gillespie.
