I månadsskiftet maj och juni anordnades Clandestinofestivalen i Göteborg. HYMNs Jonatan Martinsson var där och plockar fram tre guldkorn ur festivalhelgen.
Alabaster DePlume, Skeppet 30 maj
Varje vinter kommer jag till en punkt när det nästan känns som att jag inte orkar med en dag till av mörker, kyla och gråväder. Oftast kommer räddningen i form av nyupptäckt musik som ger lite ljus åt vardagslunken. Den här vintern var det Alabster DePlume som blev vinterns frälsare. Därför är med det höga förväntningar jag inväntar hans konsert på Skeppet.
Att saxofonisten och poeten från Manchester är egensinnig märks ganska direkt när han kliver upp på scenen tillsammans med tre medmusikanter. I ett slags anförande deklamerar han att varje konsert är unik och att alla i rummet bidrar till vad det blir innan han konstaterar att det är svårt att leva. Med de avslutande orden ”I admire you for living” greppar han saxofonen och börjar spela en av de bitterljuva och ganska enkla melodier som blivit hans signum.
Även om hans musik faller in under jazzgenren är det mer av en rockbandssättning som han framträder med. Med trummor, bas, klaviatur och elgitarr följer bandet Alabaster i intensitet. Det blir en konsert där han varvar sina repetitiva, mjuka melodier med spoken-word och brandtal för den palestinska befolkningen. Det är ofta väldigt vackert, ibland på gränsen till både naivt och pretentiöst men alltid med en ärlighet som grundton. Den enkla skönheten i melodin som bär ”Whiskey Story Time” gör tanken på ännu en vinter lättare att bära.
Esy Tadesse, Skeppet 1 juni
Esy Tadesse är den enda artisten på årets av upplaga av Clandestinofestivalen som förutom Göteborgsspelningen också gör en konsert i Bottna i Bohuslän. Clandestino har haft många skepnader under de tjugo åren som den funnits, vissa år har stora delar festivalen anordnats uppe i det bohuslänska landskapet, andra år har en del konserter ägt rum där och vissa i Göteborg. Årets upplaga är i stort sett bara koncentrerad till Stigbergstorget vilket jag tycker känns lite synd. Framför allt för att det mäktiga i av att musik från hela världen gick att uppleva med den bohuslänska naturen som backdrop gått förlorad.
Esy Tadesse är en elgitarrist med rötter i Addis Abeba. Till Clandestino kommer hon tillsammans med en pianist och musik som ekar av den etiopiska musiktraditionen. Genom konserten går det att höra spår av ethiojazzpionjärer som Mulatu Astatke och Hailu Mergia men också pianisten Emahoy Tsegué-Maryam Guèbrou. Passande nog heter en av låtarna hon spelar under konserten ”Tezeta” som även är namnet på en av Mulatu Astatkes mest kända kompositioner men också betyder nostalgi på amhariska.
Samtidigt finns det influenser i Ezy Tadesses musik som har sitt ursprung utanför hemlandet. Som den västafrikanska ökenblusen, amerikansk soul och nutida band som Khruangbin. Efter en handfull låtar landar konserten i en meditativ stämning som håller i sig den dryga timme den varar och som för med vindar från avlägsna platser in i Skeppet.
Shabaka, Skeppet 1 juni
Shabaka Hutchings var under flera år ett av de riktigt heta namnen i Londons vibrerande jazzscen. Med sin saxofon var han en del av grupperna Son of Kemet och The Comet is Coming men sedan ett par år har han lagt instrumentet på hyllan. Istället har han, likt André 3000, kommit att fascineras av flöjter från hela världen. I fjol släpptes han debutalbum Perceive Its Beauty, Acknowledge Its Grace som saknar intensiteten han tidigare gjort sig känd för, istället är det ett atmosfärisk och drömmande utforskande av ett helt nytt uttryck.
När han återvänder till Clandestino där han spelat flera gånger tidigare med sina band är alltså mycket annorlunda. Först och främst är han helt ensam på scen. Sittande på en stol vid ett bord sätter han igång ett bakgrundsorl av fågelsång, samplade ljud och synthar som han sedan smyckar med någon av de tiotal olika flöjter han har tagit med sig.
Efter en stund berättar han att han bara kommer spela ny musik ikväll och det blir en timme där stämningen är det centrala. Stundtals är det lite tålamodsprövande men samtidigt är det fascinerande att se en artist som följer sin egen längtan, och som tror på musik som något utöver ett tidsfördriv.
Under konserten får vi höra toner från en replika av en flera tusen år gammal flöjt men också utfall i drum and base och spoken-word. Jag kan inte låta bli att tänka på vilka nivåer en sådan här konsert hade kunnat nå om det ägde rum under en ljus kvällshimmel. Förhoppningsvis är inte Bottna-delen av Clandestino borta för alltid. Men samtidigt är det ibland fullt tillräckligt att bara sluta ögonen för att färdas bort från den lite trista konsertlokalen på Skeppet. Som när Shabaka i slutet av konserten kliver bort från mikrofonerna och avslutar med en melodi på en träflöjt. I tonerna som svävar ut i rummet ryms något stort, även om det inte går att sätta ord på exakt vad.
