På Mariatorget ser jag en fet gammal man spela gitarr. Spelet är grundläggande men bra. Han lever sig djupt in i musiken, ögonen slutna, och sjunger högt.
Scenen är underbar. Och jag kan inget annat än att konstatera: rockmusiken är tillbaka, men i en annan roll än man väntade sig.
För det känns avlägset att tänka på att ännu när jag växte upp, i början och mitten av 00-talet, var det rockband med gitarrer och en image som vävde ihop brittisk arbetarklass med amerikansk skateboardkultur, som definierade en motkulturell bild skönhet. Håret, cigaretterna, att åberopa sig på Lennon: dessa tricks var ännu i spel, och pekade mot en värld som var intensiv, och där ilskan inte förlamade dig utan gjorde dig meningsfull och romantisk.
Maktskiftet är välkänt. Strax innan 10-talet hade energin laddats ur. Vissa band råkade i djup kris, och andra bara fortsatte, men inför samma publik. Det fanns inte längre en återväxt: för första gången började det som sedan slutet av 50-talet varit ungdomsrörelsen par excellence att åldras.
Nu blev ungdomskulturen plötsligt de gamlas. Och många gånger redan har man upprepat att ungdomen sedan dess bara blivit mer och mer ”konservativ”.
Vad är det som står på spel, eller dramatiseras, i denna omkastning…?
Att rockens hegemoni föll var förstås ingenting att sörja. Alla system som stelnat blir förtryckande. Den stod till slut bara i vägen: dess dumma drömmar ledde tillbaka till samma plats, som en i labyrint: en slentrianmässig romantisering av det dekadenta, en andefattig slags “poplyrik”, namn man till slut bara rabblade, utan begär.
I dess centrum stod i slutändan ett enda subjekt: en viss typ av man, eller en manligt kodad kvinna (den unga rebellen), från en viss plats i världen (Norra Europa och USA), med en viss typ av sensibilitet (det vibrerande vemodet).
Hellre då allt annat som började strömma: dampig elektronisk musik, en drömskare, liksom sövd form av hiphop, och till och med i mainstream kunde man höra någonting man tidigare varit döv för.
Men misstanken, som vissa kvällar slog över i en nostalgisk slags förhoppning, lämnade en aldrig helt: att rocken skulle vakna igen, att en ny Julian Casablancas skulle kliva upp på scenen för att återupprätta kejsardömet.
Junior Brielle, Dolores Haze… Tja… De försökte… Och andra, Howlin’ Jaws, Divsion7, Agent blå, beslöt sig för att “trumma på”. Ifall konjunkturen skulle vända, och världen på nytt skulle bli intresserad. Bäst lyckades väl de som försökte smuggla in de gamla drömmarna genom parodin, och som genom att klä ut sig till clowner ändå fick stå kvar i “det vita ljuset” (Viagra Boys, Jonas Lundqvist).
Missförstå mig inte: alla ovan nämnda är okej. I vissa fall bra. Men systemet, eller rörelsen, såsom den uppfattas i samhället, i den större kroppen av kulturella uttryck, liknar mest en slags kramp, eller en spasm.
Den åldrade rockaren på Mariatorget, däremot, hade feeling (vilket väl är motsatsen till att ha kramp). Han besatt en oförmedlad charm, och han var, kanske genom att så fullständigt trotsa alla förväntningar på “angelägenhet”, oväntat angelägen. Han var inte ansluten till en ekonomi av tecken, och sången var inte en vilja till makt. Händer som förmodligen har formats till ackord i ett helt liv; känslan för när ett F kan bytas ut till ett Fm7 kommer lika spontant som ett skämt, eller något dräpande, till en gammal vän. Med ett kristet klingande ord skulle man kunna säga att mannens spel var rent.
Nu tillhör jag förvisso inte dem som tror på “renhet”. Alltid bottnar det väl i något jordiskt. Det är klart att man skulle kunna formulera scenen på helt motsatt sätt, och istället se det som ett uttryck för smaklöshet. Den gamla vräkiga manligheten, som ingenting, inte ens tiden lyckas bryta ner. Man skulle till och med kunna kasta in samtidens främsta stoppord, och kalla det för “gubbigt”.
Men det är i slutändan alltför trubbiga begrepp, både “gubbighet” och “ungdom”. Det “gubbiga” betecknar mest ett slags yrvaken oförmåga att läsa av rummet och tiden som rör sig framåt, och ung såväl som gammal kan göra sig skyldig. Spegelvänt skär också “ungdomligheten” genom åldrarna, och betyder snarare än en viss ålder att man inte har stannat vid en viss punkt utan följer med utvecklingen. Jag känner folk som inte ens är fyllda trettio som har påbörjat kampen med att “inte uppfattas som gubbiga”, och talar på ett sätt och om saker som tydligt ska placera dem på motsatt sida.
Men en sak kan man i alla fall säga säkert: ungdomen har allt sedan Elvis varit, och är alltjämt, angelägenhetens centrum.
Kanske är det detta som gör rockmusikens öde fascinerande, eftersom den alltid allierat sig med ungdomens energi. Ändå faller den, från sitt kommersiella zenit, ner i den bokstavliga värdelösheten i en gubbe som spelar på Mariatorget (men som nostalgi har den fortfarande ett värde: vi har precis bevittnat X antal spelningar av Kent på en stor arena: mycket pengar i omlopp).
Om det är svårt att tänka sig att denna musik ägde relevans 2005, så förefaller det nästan fiktivt att den en gång i tiden representerade någonting hotfullt. När det visades “rock n roll-filmer” på biografer i England och USA på 50-talet blev åskådarna upptända av en sådan våldsam energi att de slog sönder salongerna. Det blåste upp till fullskaligt generationskrig. Och i folkhopen till Beatles-spelningar, några år senare, var det verkligen som att den västerländska konceptionen av ett sammanhållet subjekt var under attack: flickorna kissade på sig, svimmade, kräktes och skrek av någonting som liknade både begär och fasa.
Det var det offentliga inträdet i en elektrisk värld, en värld av magnetbandsinspelningar, liveframträdanden i tv, distortion, och från och med 60-talets mitt, tekniskt manipulerade röster.
Man ska inte göra sig några illusioner: det var kommersiellt från första början. Men (det var ju själva utgångspunkten också för Marx) marknadskrafterna kan vara oerhört produktiva när det gäller att utveckla någonting. Det är först när de konsoliderar värdet som de börjar strömlinjeforma sina produkter. Kapitalismen vill trygga sin avkastning: så byter den ut sina varor mot nästa års kollektion (eller upphöjer vissa till “klassiker”).
Gradvis försvinner vansinnet ur musiken, och den nya samhälleliga uppfinningen, “ungdomen”, upphör att vara traumatisk. Den blir inte bara en integrerad del av ordningen: på grund av dess kraft fortsätter den att definiera centrumet för angelägenhet. Men sedan lång tid tillbaka är det “angelägenhet” i en enbart kommersiell bemärkelse. Eftersom ungdomen som system inte längre hotar, utan tvärtom definierar ordningen, är det de unga som paradoxalt nog har förvandlats till de som bär upp normerna.
Om vi uppfattar de unga idag som “konservativa” tror jag det beror mindre på att de för en sundare livsstil, eller på nytt börjar intressera sig för religion. Deras konservatism hänger ihop med deras lönsamhet. Förlag, mediekanaler, företag, måste hela tiden uppdatera sina tilltal för att förlora kontakten med de unga. På mitt daglönejobb ekar frågan dagligen: hur når vi de unga? Så blir ungdomen, istället för patriarkerna, den kategori som “begränsar spridandet av mening”.
Ungdomar skriker fortfarande och det lanseras nya stjärnor på löpande band. Även om jag aldrig skulle vilja förneka att sångerna som sjungs för dem inte talar till dem, så är deras roll i strukturen nu cementerad. Den är omgiven av ekonomiska intressen, och som sådan skyddad av lagar och poliser. Mer bestämt av den allmänna smaken, eller rädslan för att bli förbisprungen, att inte hänga med. Så produceras underliga syner: medelålders män i Beyonce-tröjor, eller med malande käkar ute i skogsdungar mitt i natten.
På Mariatorget jammar gubben vidare. Som av en händelse är det också på Mariatorget en av de senaste årens bästa debutromaner utspelar sig: Olof Palmes gata av Henrik Peterson (2022). Den unge huvudpersonen rör sig mellan torget och Ivar Los park, en sommar under pandemin, och tillsammans med en otroligt random skara människor för han oändliga samtal om Palmemordet. Det är knappast nytt, det är knappast the voice of a generation, men det utspelar sig långt från offentligheten av säljbarhet, och därför kan man, precis som man en gång kunde i rockmusiken, höra en egendomlig frihet i rösten.
Johan Espersson är författare och essäist, och har hittills gett ut två böcker: ’Kungsbacka ultras’ (roman) och ’Djuriska’ (noveller).
