Den 30 maj inviger Kerstin Ljungström sommaren med släppet av den nya singeln ”Caroline”. En knapp månad tidigare möter HYMN Ljungström i en replokal i Hammarby Sjöstad, där hon tillsammans med sitt band repar inför sommarens spelningar.
Hur växte ”Caroline” fram?
– Vi satt ett gäng i studion, och började av någon anledning prata om hur mycket vi älskar countrymusik och att man bara skulle dra iväg till Nashville för att spela in en sådan skiva. Sonny (från Norlie & KKV) började sjunga om en Carolina, och helt plötsligt skapades en fiktiv värld där den försvenskade Caroline fanns. Vi hade så otroligt roligt, låten var i princip färdig på en timme.
– Under förra skivan fokuserade jag på att göra produktionen och det instrumentala först, för att sedan bygga låtarna utifrån det. Nu försöker jag vända på det helt, och koncentrerar mig på att med gitarr skriva text och musik, vilket har känts som en nyckel. ”Caroline” försökte vi spela in så roligt som vi bara kunde. Man hör ju nästan att jag halvfnissar i inspelningen! När vi sedan skulle finslipa märkte vi att ju mer vi ändrade desto mer dog låtens själ, och därför rörde vi den inte mer än nödvändigt.
Kerstin Ljungström flyttade som 16-åring till Stockholm från Bollnäs för att helhjärtat satsa på musiken. Först – Singer songwriter-linjen på Rytmus, sedan aningen norrut igen för att läsa på Musikmakarna i Örnsköldsvik.
Hur var det att flytta till Stockholm som 16-åring?
– Bollnäs är ju en väldigt liten stad, så det blev enormt stor skillnad att flytta till Stockholm. I Bollnäs var det bara jag och mina vänner som höll på med musik, och helt plötsligt hamnade jag på en plats där alla älskade det. Jag var sjukt bestämd och målinriktad redan då. Jag pluggade tills jag var 19-20, och har jobbat sedan dess.
”I Bollnäs var det bara jag och mina vänner som höll på med musik”
2022 vann Kerstin Ljungström en grammis i kategorin årets kompositör, för Agnes album Magic Still Exists. Sedan tidigare har hon skrivit låtar åt bland annat Daniela Rathana, Estraden och Seinabo Sey. 2022 kom solodebuten, med EP:n 7856. Året därpå släpptes albumet Till Dig, som resulterade i tre grammisnomineringar,årets pop, producent och kompositör.
– Att skriva låtar åt andra var aldrig min grundtanke. Först ville jag bara göra musik till mig själv. Jag tror att jag inte hade fattat att man kunde göra musik eller producera åt andra fram tills jag flyttade till Ö-vik. Då halkade jag till och märkte att det ju var hur kul som helst att skriva till andra. Som en helt ny värld. På den vägen fortsatte det.
Hur var övergången mellan att skriva åt andra till att skriva själv?
– Att sedan börja göra egen musik kom ganska naturligt till mig. Låtskrivande åt andra är lite mer business än att göra det själv. Om jag skriver musik till andra, får jag hjälpa den personen att komma så nära det den vill göra som möjligt. Man är mer av en i laget. När jag sedan skapar åt mig själv är det jag som är huvudutsändare. Då har jag istället människor som hjälper mig att nå samma sak. Det är som två helt olika sätt att jobba på, och jag gör fortfarande båda. Jag tror att kombon är viktig. Ibland är det så otroligt härligt att skriva musik till andra, och bara få pausa lite. Eller tvärtom, att ”nu måste jag få välja allt själv”. Ena veckan kan jag göra disco med Agnes. Och andra sitter jag och knåpar på en akustisk gitarrlåt till mig själv.
”Ibland är det så otroligt härligt att skriva musik till andra, och bara få pausa lite”
Ljungström arbetar just nu med vad som ska bli ett andra album.
– Jag tycker att jag har blivit bättre på att fundera över vad jag vill med låtarna. Att jag blivit bättre på att ta mig tid och tänka. Vad vill jag säga? Hur vill jag att det ska låta? Det har varit mer sökande. Den första skivan bestod av låtar som jag samlat på mig under så många år, från att jag var tonåring. Nu har jag börjat från scratch. Nu finns inget gammalt, eller något som jag sparat. Allting är helt nytt. Det är klart att det är stor skillnad på mig nu från att jag är 20. Förhoppningsvis har jag blivit bättre. Man kan alltid hoppas, i alla fall.
Har det också inneburit andra influenser?
– Ja, absolut. Jag har försökt att hitta sådant jag aldrig lyssnat ordentligt på innan. När jag var liten spelade inte min mamma så mycket äldre musik. Hon lyssnade typ på Bo Kaspers och popmusik. Nu har jag lyssnat på The Police för första gången. Jag har ju haft skivor sedan innan, men aldrig riktigt satt på dem. Jag hittade också en Ratata-skiva på vinyl hemma, Mellan dröm och verklighet, som jag tror jag snott från min mamma. Jag blev så fascinerad, det är så jävla bra! Det hade varit gåshud att få jobba med Mauro Scocco någon gång. Jag tycker inte att man ser honom någonstans. Han känns som ett hemligt väsen.
Hon fortsätter:
– Det vi hittills har gjort gillar jag verkligen själv. Jag har verkligen roligt. Det är väl det viktigaste. Jag märker att när vi repar låtarna är de så roliga att spela live. Varenda gång vi har testat en ny låt har det gått ganska enkelt. Det kanske beror på att jag försökt backa, minimera och bara skriva bra låtar. Bara jag och en gitarr.
