The Brian Jonestown Massacre har aldrig haft ett stort genombrott eller en bred ”mainstream-hit”, men trots detta står de stadigt på scenen efter över 30 år. Bandets historia kantas av interna konflikter och väl dokumenterat drogmissbruk. Samtidigt har de levererat slagkraftiga låtar som sömlöst förenar garagerock, shoegaze och neopsykedelika.
Frontmannen Anton Newcombe la grunden för bandet under tidigt 90-tal tillsammans med medlemmarna Joel Gion och Matt Hollywood. Sedan dess har de gått igenom ett flertal medlemmar till följd av Newcombes oförutsägbara temperament. 1997 lades bandet tillfälligt ner efter att Newcombe hamnat i slagsmål med bandet samt publiken och i november 2023 under deras turné försökte han slå deras gitarrist Van Kriedt i huvudet med sin gitarr. Allt detta har ironiskt nog lett till att fler fått upp ögonen för bandet som trots deras dispyter fortfarande släpper ny musik och turnerar.
När The Brian Jonestown Massacre intar scenen är deras närvaro helt klart spänningshöjande. Så fort första ackordet är slaget hamnar man i ett tillstånd av hypnos och kan inte slita ögonen från dem. Med fyra gitarrer på scen åstadkommer de en slags chorus-effekt som fångar det psykedeliska soundet samtidigt som det tillför ett särskilt driv.
Dessutom lyckas bandet väldigt bra med att bygga upp energin under bryggan till refrängen som förstärks av tamburiner och maracas. Det går inte att neka att Anton Newcombe trots sina kontroverser är ett musikaliskt geni, inte enbart i studion men även under arrangemanget inför liveframförandet. Trots detta fanns det inledningsvis mer att önska från publiken som inte riktigt visade på motsvarande energi. Kanske var det de långa övergångarna mellan låtarna eller värmen som talade, men så fort Joakim Åhlund trädde fram på scen under ”Vad Hände Med Dem?” skiftade energin direkt och allt var perfekt.
Även om bandet inte riktigt bär den skarpa udd de hade i början av karriären så är deras närvaro på scenen obeskrivlig. The Brian Jonestown Massacre är ett av de där unika banden man måste uppleva innan chansen försvinner. När de väl går av scenen är det svårt att inte bli imponerad över hur de mot alla odds står kvar, men samtidigt hade man förväntat sig att en massaker skulle vara lite mer hänsynslös.
