Jag får ett kort möte med Lael Neale ett par timmar före hon ska ge sitt gig på festivalen Echo Three Fest i Stockholm. Hon är vänlig men lite sval och blir nervös för att bli fotograferad på nära håll eftersom hon inte sminkat sig för detta. Dessutom placeras vi i foajen på Slaktkyrkan medan Boko Youts trummis soundcheckar frenetiskt i konsertsalen intill. Det är emellanåt nästan svårt höra vad hon säger och är dessvärre lite distraherande för oss båda tror jag, men när jag lyssnar igenom inspelningen anar jag att det kanske var jag själv som blev mest störd. Jag gör dock mitt bästa för att komma henne lite inpå livet. Det kretsar mycket kring alienation kontra att känna samhörighet och om skapandeprocesser.
Jag börjar med att undra om det fanns ett särskilt skäl till att det gick sex år mellan hennes första album I´ll Be Your Man (2015) och nästkommande Acquainted with Night (2021)?
– Jag spenderade mycket tid med att fundera ut hur min musik skulle låta. Jag hade ingen klar idé och en hel del personer dog under perioden. Första plattan var en ren bedroom-produktion och mer avslappnad än jag ville ha den. Det fanns mycket tid att skriva och tänka och ju äldre du blir får du, förhoppningsvis, mer visdom och djup. Det är väl en naturlig utveckling för vilken artist som helst att röra sig framåt, säger Lael.
Jag går över till hennes lyrik som ofta handlar om att vara lite vilse i den moderna världen, att vara en främling till den moderna normaliteten, och undrar om det finns en koppling till att hon är uppvuxen på en farm i Virginia och sedan flyttade till stora staden Los Angeles?
– Los Angeles blev en sorts flyktort för mig från småstaden och jag kände att jag äntligen funnit en gemenskap med likasinnade som förstod mig, vilket ingen i min hemstad riktigt gjorde. Det gjorde mig alienerad och LA kändes på ett vis som att komma hem. Jag var inte längre så annorlunda utan det fanns mängder av människor som jag. Däremot själva stadsaspekten hos LA var den delen som kändes mer främmande.
Det visar sig att hon faktiskt nyligen flyttat tillbaka till sin hemstad igen och jag funderar lite över om främlingskapet gäller spänningsfältet mellan stad och landsbygd eller om det är en mer generell känsla över tillståndet i världen/USA?
– Ja, jag känner mig som en främling på båda ställena, eller alla platser. Men jag känner mig faktiskt mer i samklang med människor i LA än i Virginia. Men det handlar lite om vilken sorts alienering jag helst väljer och jag känner att jag vill vara mer i nära kontakt med naturen än människor.
Jag undrar om hon tror att flytten kommer att påverka lyriken och musiken på nästa album, eller rent allmänt om hemmiljön är avgörande alls?
– Ja, jag tror det. Fast jag kan ändå hålla kontakt med världen genom min telefon och ha ett finger på pulsen av vad som händer. Så världen informerar mig om vad jag ska skriva om. Så det spelar nog egentligen ingen avgörande roll var jag befinner mig. Det var dock en period under arbetet med nya plattan som kändes som en tryckkokare och fick mina verk att komma ut ännu starkare än förut.
Jag för in samtalet på ålder och det hon sa i början om att bli klokare med tiden, och undrar om det gjort att hon kan hantera och få mer kontroll över detta med alieneringen?
– Jag tror jag har blivit lite känsligare med åren. Det kan ha att göra med att mina föräldrar mer och mer blir motvilliga till förändring. De har tidigare varit ganska öppensinnade men har blivit på flera sätt mer konservativa. Jag kan se hur det kan hända, att du vill att det du känner till ska förbli som det är, speciellt som världen verkar röra sig fortare och fortare. Jag känner själv av den känsligheten.
Jag frågar om hon alltid arbetar ensam, eller om hon har någon eller några hon skriver tillsammans med, bollar idéer eller repar låtar med regelbundet?
– Den enda personen jag involverar i skapandet är Guy som också producerar mina album [min anm./samt kompar på hennes festival-gig]. Men jag skriver alltid helt för mig själv.
Jag vet att hon har en särskild relation till sitt omnichord men undrar vilka andra instrument hon hanterar och vilket hon helst använder när hon skapar sin musik?
– Jag spelar gitarr och även piano, men rätt uselt. Min omnichord hade jag inte från början utan tillkom med andra albumet. Den bidrog till stor del till att förändra mitt sound. Jag köpte den 2019 och spelade stor roll för mitt nästa album. Jag tog ut nästan alla låtar på den.
Hon släppte i början av maj albumet Altogether Stranger och jag undrar hur den mottagits av press och publik?
– Vi är ungefär halvvägs igenom turnén och det känns som att den tagits emot väl och recensionerna har varit väldigt positiva. Det är lite överraskande att många förstår den på ett djupare sätt och det är verkligen tacksamt. Det tar lite tid för sånger att bli låtar som folk önskar att du ska spela. Jag gillar verkligen själv att spela ”Tell Me How To Be Here” från nya albumet. Jag tänker aldrig efteråt vad jag skulle kunnat göra annorlunda. Allt är helt intuitivt och det är vad det är så det är bara att släppa och gå vidare.
Jag är nyfiken på om hon har nytt material redan eller tagit en paus från skrivandet?
– Nej, jag har inte haft tid. Vi gjorde filmmaterial för alla singlarna så det tog en del tid.
Innan Stockholm var det Köpenhamn som fick höra henne spela och härnäst flyger hon till London för ny konsert där och en UK-turné. Därefter blir det support till Beach House i Frankrike och Belgien. Jag blir nyfiken på om det är något land där hon blir särskilt väl mottagen eller har en särskilt stor skara fans?
– Jag tror det är i UK, men jag är förvånad och överväldigad att så många runtom i världen känner till mig och mina sånger. Det är otroligt egentligen.
Innan vi skiljs åt och jag tackar för intervjun avslöjar Lael att det blir en del äldre låtar i hennes set för kvällen men att det mesta är från nya albumet. Den som vill veta mer om det får läsa min recension av festivalen på annan plats på HYMN.
