För fjärde våren i rad kördes festivalen Echo Three Fest den 24 maj i Slakthusområdet i Stockholm. Tidigare årgångar har bjudit på storheter som Les Big Byrd, L.A. WITCH, GHLOW, Dungen, Slowgold, Snapped Ankles, MaidaVale och Lime Garden. Årets upplaga känns lite svagare men bjöd på tre höjdare. Följ med från festivalens början och till dess slut och lista ut vilka höjdare som avses.
Rebecka Reinhard får den tvivelaktiga äran att inleda festivalen. Dessutom i det kala och kallare Hus 7. Utanför skiner solen och Sverige spelar VM-semifinal i hockey mot USA ett par stenkast därifrån. Ett femtiotal personer har ändå sökt sig in från utomhusbaren som skiljer Hus 7 från Slaktkyrkan. Hon bjuder på en klassiskt sättning med en kvartett på trummor, bas och gitarrer. Hennes låtar är också ganska klassiskt rockiga fast lite laidback. Emellanåt lyfter det dock, vilket inte minst är tack vare den vassa gitarristen Åse Johnsen som med sin Telecaster hittar strängar som ger färg. Jag och fotografen som är med mig får dock ganska snart lämna spelningen då Lael Neale väntar utanför på att bli intervjuad.
Esther Rose spelar ren och oförställd country och står på så vis ut lite bland festivalartisterna. Men det sägs ju att country är den populäraste musikgenren i Sverige just nu, så läget är väl strategiskt perfekt att besöka Stockholm för att pusha för färska albumet Want. Det visar sig dock att hon är helt ensam med en akustisk gitarr på scenen i Hus 7. Det blir svårt att lyfta publiken med country-inspirerad singer-song och jag lämnar snart, nästan lite irriterad över att man flyger över någon från USA för en akustisk trekvart, när det kanske finns ett flertal svenska förmågor som kunde gjort ungefär samma grej.
Erik Sandqvist är sannerligen inte ensam utan kan ställa upp en sextett musiker i Hus 7. Själv är han multi-instrumentalist men nöjer sig denna kväll med att spela orgel och saxofon. Deras set är helt instrumentalt och vibbar lite pyskedelisk progg, typ Träd, Gräs och Stenar eller Hansson och Karlsson. Jag har tänkt en längre tid att det känns som att en liten progg-våg sveper genom den yngre svenska generationen, vilket också gett en revival för tvärflöjten. I Sandqvists uppställning är den centralt placerad och sätter också färg på låtarna. Det känns dock lite brådmoget och utan mod och rutin att göra några större utflykter från det inövade. Lovande men kanske inte helt flygfärdigt.
Den unga kvartetten Clutter från Stockholm är först ut på Slaktkyrkan. De ger en kort men underbart charmig spelning. De har redan hunnit göra sig ett litet namn i England och nyligen spelat i London som huvudakt på The Lexington. Deras korta framträdande är som dynamit i jämförelse med de föregående akterna. Jag borde förstås haft koll på det här gänget tidigare men de har flugit under min radar. Jag kompenserade med att köpa deras EP Loves You som gavs ut i april. Faktum är, kan jag konstatera i efterhand, att de är bättre live än på plattan, som är ganska torrt producerad. Tung, slamrig garage-grunge griper tag i publiken och tänder festivalen. Fortsätter de i samma stil så kommer de snart fylla större lokaler än Slaktkyrkan. Det blir som sagt en kort spelning eftersom de inte har så många låtar färdiga ännu förmodar jag. Men de väcker sannerligen aptiten på mer.
Lael Neale har alltsedan albumdebuten 2015 gjort meditativa låtar och med små medel skapat plattor som vibrerar av känslor och tankar. Ofta med repetitiva låtar, som kraut på lågvarv och låg volym. Jag får en kort intervju med henne ett par timmar före hennes gig, men den får ni läsa i en separat artikel på HYMN. Då verkade hon lite spänd, men på scenen visar hon en självklar elegans med sin tonsäkra men lite svävande röst och vid sitt omnichord eller med gitarren om halsen.
I intervjun före giget pratar vi mycket om alienation men här på scenen är hon kanske i sitt rätta habitat. Med sig har hon sin producent Guy Blakeslee som spelar gitarr, klaviatur och dessutom hanterar trummaskinen. Tillsammans skapar de festivalens första verkligt magiska ögonblick i ett fullsatt Hus 7. Flera av låtarna de ger finns på färska albumet Altogether Stranger och det är dessa som gör starkast intryck. Trots detta är det låten ”Every Star Shivers in the Dark” från andra albumet In Acquainted with Night som blir inkörsport till ett litet pärlband låtar som alltmer trollbinder publiken.
”All Good Things Will Come To Pass”, är en kommentar om tillståndet i världen, men allra starkast blir det i låtarna där hennes personliga reflektioner över livet i sin närhet kommer fram i lyriken. Den klart snabbare ”Wild Waters” blir till en minimalistisk Velvet-blinkning medan avslutande ”Tell Me How To Be Here” – som hon i intervjun själv säger är hennes favoritlåt att spela live – blir närapå sakral och kittlar åtminstone mina tårkanaler. Därefter tackar de för sig och går ut till merchbordet där Lael glatt signerar plattor och pratar omnichord med vår HYMN-fotograf. Vi tackar henne för magin och kliver vidare in i nästa gig som redan startat i Slaktkyrkan.
Boko Yout, uppväxt i Örebro, har med sin självrubricerade afro-grunge tagit Sverige med storm och nominerats och fått flera priser 2024 i klasserna årets genombrott och årets nykomling. Vi kommer direkt från Lael Neales minimalistiska finstämdhet och kulturkrocken blir lite brutal. Han är uppenbarligen ett av festivalens stora dragplåster då Slaktkyrkan är fylld till bristningsgränsen. Han jobbar också så att svetten lackar längs den bara överkroppen för att egga upp publiken. Han ger ett nummer för alla arbetslösa och bjuder på sig själv i ett högt tempo av rytmisk … tja, afro-grunge. Han åstadkommer också kvällens första moshpit och volymen är överväldigande. En del pallar inte och väljer att stappla ut till utebarens kyla. Vi tillhör dem.
Bria Salmena har även hon, liksom de flesta övriga festivalartisterna, ett färskt album att pusha för, Big Dog. Albumtiteln anspelar på en period när Bria befann sig i en djup mental svacka och plattan blir en sorts sammanfattning av vägen upp ur den. Musikaliskt ligger hon och flyter lite ovanpå ett indie-vatten som innehåller shoegaze, goth och kraut enligt hennes skivbolag Sub Pop (f.ö. även Lael Neales), men jag vill nog lägga till americana/country. Hon har ju också sjungit ihop med country-croonern Orville Peck. Jag tycker mig också höra ett klart släktskap musikaliskt med King Hannah, som jag såg live och intervjuade i höstas för HYMN. Hon inleder, tillsammans med sitt band, lite tveksamt och rösten kommer inte riktigt fram. Först när hon tar i lite mer kommer den till sin rätt och de ger ett starkt nummer av fjolårssingeln ”Bending Over Backwards”. Hon hinner också med att spela ”Hammer” från senaste albumet innan vi (jag och fotografen) smiter iväg till Slaktkyrkan för att få bra placering för Goat-foton vid scenkanten.
Goat har en mycket egenartad stil som ibland visar tydliga influenser av äldre hårdrock (Black Sabbath, Led Zeppelin, Deep Purple) och symfonirock (Jethro Tull utan tvärflöjt) blandat med psykedelia och shamanistiska utflykter i funkens domäner. Deras anonymitet och scenutstyrsel med masker över ansiktet förstärker mystiken bakom sjumannabandet från Korpilombolo. De får avsluta Echo Three Fest och spelar inför en fullsatt Slaktkyrka med en entusiastisk publik. Det är en helt självklar logik bakom detta. De gör en rivstart och drar aldrig ned på tempot i ett set som är massivt och funkigt med deras alldeles speciella Goat-twist. De två frontande sångerskorna skakar på sina tamburiner/marackas och nästan skriker ut sina trollformler.
Jag lägger genast anteckningsblocket åt sidan och bryr mig inte om vilka låtar de spelar. Allt smälter samman till en shamanistisk manisk magi-föreställning som vi som åskådare sugs in i vare sig vi vill eller inte. Vår fotograf kan dock meddela att hon hade hårt jobb vid scenkanten att värja sig för moshpitens virvlar. Själv kunde jag bara gunga med i denna unika polarfunk och tänka att det är märkligt att inte fler har förstått vilka världsstjärnor vi har i denna septett från Norrbotten. Inte heller jag själv har riktigt fattat det förrän jag nu sett dem, äntligen, för första gången live. Det kan omöjligt finnas många bättre live-akter just nu. Trots det ovan sagda kan jag skönja att de avslutar med min favoritlåt ”Gathering of Ancient Tribes” (2014) som också kan ses som ett sorts ledmotiv för gruppen. De kommer tillbaka för ett extranummer som nästan känns överflödigt. Det blir ju svårt att toppa efter den slutlåten.
Med ett lyckligt flin på läpparna styr jag, tillsammans med kanske lite mer omtumlade fotografen, stegen mot tunnelbanestationen Globen som inom kort kommer att rivas och ersättas av Slakthusområdets ej ännu färdigställda station. Det känns som en adekvat fokusförändring för området och gör Slaktkyrkan/Hus 7 till ett ännu mer lättillgängligt mecka för oss som längtar efter liknande magiska moment i livet som avslutningen av denna lite kylslagna vårkväll bjöd på.
