Sist jag såg den sjungande komikern Ola Aurell (Öl och Bil, BON) försökte han vara så vidrig det bara går, den här gången är han nästan lämplig. Åtminstone om man ska lita på namnet på hans musikaliska humorshow – Ola Aurells nästan lämpliga sånger. Ett namn någonstans i gränslandet mellan Hasse Alfredsons barnvisealbum Hans Alfredson nästan sjunger visor för barn (1965) och den pornografiska subgenren barely legal.
“Hallå Malmö, vilka är det som är här?” säger Ola när han kliver på scenen på Café 1851 i Malmö. Senaste albumet Verklighetens tolk (2025) kretsar mycket kring demografi. Om könskrig, rasbiologi, skilsmässobarn, och hur man kan dela in hela mänskligheten efter chipssorter. Just på kvällens extrainsatta föreställning är det ovanligt mycket födelsedagsbarn i publiken. Två femtioåringar rentav.
Enligt egen utsago är det en föreställning om verkligheten och att acceptera den. Om historiska företeelser, könsstereotyper och att festa som Linköpingsbor. En outgiven låt redogörför slaget vid Lund 1676 likt en Sabaton-doftande uppföljare till “Balladen om den danske fogden”, en annan bjuder upp till tuppfäktning mellan olika grupper – världens minsta flodhäst mot en väldigt sur giraff, familjen Skarsgård mot ätten Wahlgren–Ingrosso och en hundra meter lång Jan Emanuel mot Godzilla med en teleskopbatong. Bara för att i nästa stund innerligt spänna ögonen i en alfahanne i publiken och be honom om säd att göra übermänniskor med. Verkligheten helt enkelt – så som den ter sig i skallen på Ola Aurell.
Men ibland är lögnen bättre. Mord blir roligare när de blir fiktivare och det är bättre att dö i PS5 än i Ukraina. Ola berättar om en gång då Stephen Hawking – fysikern och kosmologen som är mer känd för sin rullstol än sitt vetenskapliga arbete – hade ensamfest. Dagen efter gick han ut på stan och bjöd in folk och eftersom ingen kom tog han det som ett bevis på att det inte fanns några tidsresenärer. Hellre det än ingenjörer som festar som Linköpingsbor.
Med en torr framtoning och tafatt genans klär Ola in filosofiska frågor, skarpa samhällsanalyser och sensmoral i absurditeter, flams och trams. Det är det stelt obekväma som är halva grejen. När man inte riktigt vet om man vrider sig i skam eller skratt. Eller om man ens får lov. Ola är kanske inte någon musikalisk ekvilibrist eller estradör, men rakt upp och ner i en gammal skivaffär med en akustisk gitarr och ett piano finns det gott om utrymme för de finurliga ordlekarna, de oväntade vändningarna och de plumpa oanständigheterna.
Ändå är det oväntat mycket duetter – om än med sig själv. Som när han i en ännu outgiven förvandlas till en tuff hiphopbrud som lägga ribban ungefär i höjd med Polen, eller när han i den smäktande “Skilsmässobarn” dyker upp som både sig själv, Frida Braxell och sin pappa. Allt medan den lidelsefullt liderliga Sanna Carlstedt-duetten “Om du fattar vad jag menar” uppdateras med några nya verser om Elon Musk, Måns Zelmerlöw och Donald Trump.
Bakom pianot påminner Ola mer än vanligt om Tom Lehrer. De ljuva pianoarpeggiona känns nästan eleganta i förhållande till de skabrösa oanständigheterna. I synnerhet i den smäktande pianoballaden “Farmors hundar” om en tysk gammal nazisttant som plötsligt får fritt utrymme att utöva sin rasbiologi när hon går med i en kennelklubb.
En helkväll av snusk, omoral och vedervärdighet – men också ett sätt att hantera eländet genom att skratta åt det. Med födelsedagssånger, chips och trivsel. Till och med allsång. När kvällen, efter en rad nya låtar från Verklighetens tolk och några outgivna rariteter, slutar i gamla klassiker som det träffande Charta 77-samarbetet “Elevhälsan” och den countrydoftande landsortsvisan “Landet” blir det rentav familjärt. I Ola Aurell-mått mätt åtminstone. Nästan lämpligt.
