Så fort jag snubblar över tröskeln på Victoriateatern i Malmö springer jag på en gammal kompis som berättar om en gång han såg Steget på en spårvagn i Göteborg. Matilda Sjöströms (Det Brinner, Äkta Kärlek, Nationalteaterns Rockorkester) hudlösa relationsgrubblerier och Nils Dahl (Kultiration, Governor Andy, Loke) med en liten leksakssynth i famnen rakt upp och ner i all anspråkslöshet. Ikväll är det något mer uppstyrt men bland medhavd picknickmat känns Victoriateatern lite som ett förvuxet vardagsrum.
Jag ser hur paret på bordet bredvid håller varandra i handen när kvällen smyger igång med den avskalade “Alla pratar om”. Det är naket och nära. Bara Matilda, Nils bakom en flygel och några filmiska synthstråkar. Plötsligt hörs en shaker bakom kulisserna och resten av bandet tar plats på scen. Ossian Wards (HOME Collective, Viktor Lundin, Mila Akim) luftigt grooviga trummor, Ebba Nilssons (Ljudgården, Edvin Elmer) lummiga basgångar och Joakim Fritzner (Det Brinner, Ljudgården, Dusty Brown) på elgitarr, slide och gråtande lapsteel. Med fjärde albumet Till längtan och horisonten (2025) i ryggen trängs Göteborgsduons karakterisktiskt sårbara pianoballader nästan undan för ett poppigare, nästan urbant popdriv.
Det innerliga, tvekande och mänskliga är fortfarande i fokus men de nya låtarna griper många gånger inte tag fullt lika hårt som förut. Åtminstone inte där jag sitter längst bak i publiken. Den annars gripande gospelsnyftaren “Vem ska rädda mig?” försvinner ut i slicka tonartsutvikningar, melodin i duetten “Snea små kvarter” lyfter aldrig och i “HB och skogar” tittar Matilda alldeles för djupt in i greppbrädan på sin akustiska gitarr. Det sårbara, sensitiva och uppriktiga som alltid varit Stegets signum riskerar att gå förlorat i något slags mellanting. Det är snarare när de vågar ta ut svängarna helt och hållet som det känns angeläget igen. När den Veronica Maggio-souliga “Snälla ögon” förvandlas till en euforisk klapplek och särskilt i det tunga, industriella mörkret i den gåshudsframkallande europabluesen “Det e kanske sant”.
I stort sett hela Till längtan och horisonten ryms under kvällens två set. Men också en hel del annat. Fältstudier i medberoende, framtidsinvesteringar och kranskommuner. I den drömska “Gråt mig en flod” stämmer Joakim upp i ett vräkigt maratonsolo, Matilda plockar fram en omnichord i den Fastpoholmen-doftande “Blir det inte du” och den ödsliga “Utan dig alls” kunde nästan vara r’n’b. Brokigt och föränderligt men med en stark förkärlek för avskalade pianoballader som den socialpornografiska “Så ensam ändå”, den naket porlande “Sista bussen” och den högst personliga tolkningen av Ebba Gröns “Flyktsoda”.
För hur mycket jag än vill att Steget ska grotta ner sig i det sårbara, tungsinta vankelmodet innebär det så mycket mer att bara vara människa. Nils brister ut i dåliga ordvitsar, spelar cancan och sjunger Jojje Wadenius ledmotiv ur Kalles klätterträd (1975). Matilda pratar i gikt, utnämner Malmö till en enda kvarterskrog och känner sig hemma bland stans alla råttor. Någon i publiken stämmer upp i Advance Patrols “Välkommen till Malmö”, någon annan bjuder in till efterfest. Låtlistan är skriven på anagram och likt Svenne Rubins i Chicago kommer de ideligen av sig, spelar fel och börjar om från början. Ingen utstuderad plan, inga polerade fasader, bara det där med att vara människa.
Kvällens konsert har varit slutsåld sedan länge. Matilda berättar om några köpenhamnare som tvingats åka upp till Göteborg för att se spelningen på Pustervik. Victoriateatern känns alltid som ett förvuxet vardagsrum men i kvällens extranummer är vi riktigt nära. Den vackert spröda “Synd om dig” kläs i filmiska körer och utnämns till den äldsta låten som finns och den souldrypande Southside Johnny & the Asbury Jukes-flirten “Bäst vid halv fem” fångar precis den där känslan av att rumla hem i gryningen från en efterfest man aldrig ville skulle ta slut.
Matilda berättar om en gång då de blivit bokade till ett bröllop som överraskning för bröllopsparet. De numera äkta makarna Cissi och Tommy är här ikväll och på begäran av Cissis pappa – som stannat hemma för att passa barnbarnen – avrundas kvällen med deras bröllopssång “Såna som du”. En episk, storslagen final som ändå känns intim och nära. Som om också vi fått vara med på bröllopet. Sådana stunder växer ingenstans på några träd.
Jag rumlar hemåt i kvällen. Högt och lågt har blandats med skratt och gråt. Ösregn, kärlek, längtan och horisont. Omvägar, felsteg, närhet och ren magi. Lite som livet självt. Precis lagom för en torsdag.
