Italiensk-födda Londonmusikern Nina Cristante uppträdde i torsdags på Copenhagen Distillery inför en dedikerad publik. Mest känd som en av frontfigurerna för gitarrbandet Bar Italia, var det många spänt väntade på att få höra hennes soloprojekt under namnet NINA. Som en del av en mycket kort vårturné i Europa gjorde hon sitt enda gig i Norden och Hymn var på plats.
NINA förknippas ofta med etiketten World Music som startades av Dean Blunt men idag är NINA mycket mer än en vokalist och låtskrivare som samarbetat med Londons enfant terrible. Framför allt har hon katapulterats till berömmelse som medlem i trion Bar Italia (eller bar italia, som de envisas med att skriva det). De spelade på alla möjliga festivaler förra året och jag såg dem bland annat på Roskildefestivalen.
I min mening är dock just Cristante det som gör bandet tolererbart – de andra sångarna har jag svårt för. Historien om bandet har numera blivit fastställd, efter att Cristante gjorde en första intervju för ett och ett halvt år sedan. Det var ett av tusentals projekt som startades under pandemin, under vilken Cristante bodde ovanför två musiker som hade projektet Double Virgo tillsammans. Bar Italias musik präglas av hemmainspelade DIY-kompositioner inte utan ett visst lager av sarkasm. De gav ut sin musik på World Music och senare Matador och har nått en stor publik mycket tack vare ett visst hemlighetsmakeri, liksom klassiska indiegrupper som t.ex. Belle & Sebastian gjort tidigare.
Det passar perfekt in på NINAs bakgrund, då hon växt upp under en tid när begreppet indie betydde något och det fortfarande fanns oberoende skivbolag och fanzines som delade en gemensam estetik. På en musikalisk diet bestående av bl.a. Velvet Underground och Blondie, som hon fick genom sin morfar, blev hon så småningom mer intresserad av konst och mode och lämnade Italien för London.
Idag arbetar hon som dietist och personlig tränare och jonglerar sin roll i Bar Italia och soloprojektet med konstutställningar, film och skrivande. I en samtid där den tidigare så omhuldade indiegenren i princip är bortglömd har hennes musik en djup nostalgi för 90-talet, då subkulturen stod för en social och politisk agenda, som gick bortom oberoendet av de stora skivbolagen (alltså att vara “independent”). I en värld där majoriteten ger ut sin musik själv, väljer NINA att sticka ut inte bara genom att komponera svår musik, men också genom sin klädstil och sitt visuella universum. På så sätt delar hon ambitioner med flera andra kvinnliga artister, som t.ex. Eartheater och Caroline Polachek.
Det är en estetik som ironiskt poserar som finkultur samtidigt som den packas in i lågteknologiska filter, till skillnad från de sistnämndas HD-universum. Många minns kanske Balenciagas första photoshoot med suddiga bilder men numer har ironin försvunnit och det har blivit en stil precis som alla andra och präglas av en något problematisk nyromantik. Den tendensen märks också inom popmusiken, där artister som danska ML Buch (även hon spelade på Roskilde förra året) och Oklou gör låtar som bryts genom ett dammigt skikt av glas, där ljudbilden blir grumlig och platt på samma sätt som den från 60-talets bilradios. ML Buch har t.ex. en låt som heter “Dust Beam”.
Jag kallar det för NTS-musik efter en annan, modern typ av radio. NTS är såklart internetradion som startades i Hackney 2011 och som blivit känd för sin stilistiska eklekticism och ohögtidliga pannkakssmet av de mest nischade genrerna. Att lyssna på The NTS Breakfast Show med Flo (som jag har på i bakgrunden i skrivande stund) är att slänga upp sitt kulturella kapital på bardisken som en fet plånbok. De kan till exempel bjuda på en övergång från just Dean Blunt till triphopduon Lamb från 90-talet, även om Flo hävdar att hon “just upptäckt Lamb”.
Att genrer och artister från helt olika bakgrunder och epoker likställs som på NTS gör pophistorien både lättsmält och oändligt oförutsägbar, men även perfekt lämpad som backgrundsoundtrack för arbetsdagen eller andra alldagliga rutiner. Detta eftersom man inte själv behöver lägga någon tid på att upptäcka och ‘obsessa’ över artister som 90-talisterna gjorde.
Allt detta pekar på en tvetydig dubbelhet i musiken som skapas av artister som NINA. Samplingar blandas med elgitarrer och elektroniska inslag till produktioner som är lika förgängliga som genialiska. Det låter som något hon slängt ihop på en eftermiddag och spelat in sången på sin iphone. Om något lyfter NINA över resten av sovrumsproducenterna är det den ofrånkomliga intentionaliteten. Den märks både i låttexterna och i hennes scennärvaro. Hon är helt ensam på Copenhagen Distillerys scen, med de distraherande produktionskärlen i bakgrunden. Det är inte många som hade kunnat fånga publikens uppmärksamhet i den kontexten. Trollbinda enbart genom sina rörelser. Visst är det utstuderat och gravallvarligt på samma sätt som 90-talets mest elitistiska och priviligerade vita artister. Men det är också modet att göra det på trots av allt – att tro på en “l’art pour l’art”-separation mellan egot och verket – som gör NINA fascinerande.
Avsaknaden på mellansnack och det perfekt time:ade mellanrummet mellan låtar (som gör att nästa låt startar exakt när applåderna tystnar) tyder på en konstant förberedelse och kalibrering. NINA går av scenen med ett snabbt tack och låter sedan fansen stå och vänta vid merchbordet i evigheter. Ett bord som är täckt med CDR-skivor av hennes olika släpp, vilket i sig säger mycket om vilken typ av artist NINA är.
En artist som verkligen kan känna sig hemma i Köpenhamn, där det finns en hel scen av unga musiker som drivs av samma knivskarpa vision och skenbara nonchalans. För någon månad sedan dök plötsligt spellistan Cph+ upp på Spotify, som ett tecken på att det blivit en “grej”. Musikaliskt finns det något som knyter dessa artister samman, trots att många av dem inte alls är från Köpenhamn. Dean Blunt har nyligen samarbetat med Nova Varnrable. Och artister som Fine och Smerz (de senare dock från Oslo) delar förkärleken till 90- och 00-talen.
Jämfört med dem är NINA ett av originalen, även om hon inte gjorde någon musik på den tiden (ingen verkar veta hennes ålder). Att se henne på scen ger en mild känsla av obehag och om jag hade varit liten hade jag nog tyckt att hon var lite läskig på samma sätt som man tyckte att SVT:s barnprogram Ika i rutan var läskigt. Om den trejde säsongen av Twin Peaks hade spelats in några år senare hade det säkert varit NINA som stått på scenen där i The Roadhouse istället för Chromatics.
Jag påminns om Erika de Casiers konsert på Rewire tidigare i år och hur tråkigt det kan vara att se en artist som bara sjunger över ett backtrack – också hon ensam på scenen, till och med bärandes ett par enorma hörlurar. Varför inte tillföra något extra, som lyssnaren inte kan få där hemma i soffan med samma lurar över öronen? Det gör egentligen inte NINA heller, men ända är det svårt att slita blicken från scenen. Kanske är det helt enkelt så att det känns som ett sällsynt ögonblick (vem vet om och när hon kommer tillbaka?), kanske är det tillfredsställelsen av att höra dessa “klassiker” på hög volym (NINAs första album heter Nina’s Classics).
NINA har i år släppt en ny singel som heter ”Till the Devil Gets Bored”, producerad av Elliot Heinrich som även jobbat med Bar Italia. Den får vi höra i Köpenhamn, men annars är det länge sedan NINA släppte en mer ansenlig samling egna låtar. Hennes senaste EP är ett samarbete med Orazio, som är gitarristen Orazio Argentero (tidigare i Pretty Sick). De samarbetade redan på en singel som kom förra året, men i mars kom alltså den nya EP:n Discordia. Det är en hyllning till grungen och påminner på flera sätt om hennes första skiva med den hopplösa titeln
then you know what you are about to do has eternal conseguences.
NINA spelar även ett par låtar från den, inklusive den fantastiska ”Dead Horse” med sin Radiohead-aktiga gitarrslinga. En annan låt från pandemiåret 2020 vi får höra är “Better”, som består av en sampling av “Tutto lo sane” av Marine Girls och avslutas minst lika abrupt som Tracey Thorns låtar för den brittiska 80-talsgruppen. Den visar att Cristante gjort sin musikaliska hemläxa och men inte heller drar sig för referenser, så länge de hjälper till att styrka bilden av ett mångbottnat och intellektuellt artistskap.
Hon dansar obehindrat på scen, till musik som egentligen inte alls går att dansa till. Klädd i en kjol, topp och knästrumpor som ser alldagliga ut, men antagligen kostar mer än halva min garderob är det inte direkt ett inbjudande intryck man får. Antagligen oimponerad av publikens storlek (säkert ett resultat av de höga biljettpriserna), visar hon inga känslor. Förutom mitt under konserten där hon möter någons blick och råkar lämna ifrån sig ett leende när hon ser att vi känner igen låten.
Jag undrar till sist om hon åtminstone ändrar låtordningen från konsert till konsert. Nu fortsätter hon till Frankrike och Belgien och sedan tillbaka till London. På något sätt måste man ju upprätthålla intresset när man turnerar ensam, uppträder ensam och inte pratar med publiken. Även om allt är ett spel där man försöker upprätthålla en mystisk image. Det är ingen slump att hon valde tidskriften The Face för sin första intervju – en artikel som lika mycket är ett modereportage – som liksom jag verkar tycka att NINA är det mest spännande med Bar Italia och att det mest spännande med NINA egentligen är Nina Cristante som person och konstnär snarare än hennes musik. Musik som just nu kanske är någons bakgrundsljud på gymmet eller kvällens löprunda. Eller om NINA fått som hon velat: vältrandes genom en bandspelares sprakande högtalare på en catwalk.
