I december fyller Kjell Höglund åttio år. Själv slutade han – med några få undantag – spela redan 2008 men hans kryptiskt filosofiska funderingar är nästan mer angelägna än någonsin. Att tolka Kjell har rentav blivit hippt och under parollen När tåget lämnar perrongen har Ellen Sundberg och Ellinor Brolin gett sig ut på vägarna för att fira att Höglund har blivit gammal.
Turnén kan ses som en epilog till SVT-dokumentären När tåget lämnar perrongen – i Kjell Höglunds spår (2023) av Eva Aspling och Annika Kämpe. Ett levande porträtt av svensk musiks främsta särling och en förklaring till varför två betydligt yngre artister – oberoende av varandra – väljer att föra det höglundska arvet vidare: Ellen Sundberg med Du sålde min biljett (2018) och Ellinor Brolin med Det tredje årtusendet (2022).
För Locknestintan Ellen Sundberg började det för tio år sedan när hon ombads tolka en annan jämtländsk artist på Storsjöyrans hyllningsgala Jämtlandssånger. Valet föll på “Man vänjer sig”. Egentligen hade hon inte lyssnat så mycket på Kjell innan men det gav mersmak, efter nästa års gala – Kjellsorterat – var hon fast. Efter några plattor på engelska fick Jag sålde min biljett henne att byta riktning. Hon tolkade Bodil Malmsten på Ett bloss för Bodil Malmsten (2021), Dan Andersson tillsammans med Johan Airijoki och Göran Greider och på Vita gäss (2023) hittade hon ett sätt att också skriva egna svenska texter. Allt mycket tack vare Kjell.
För Ludvikakullan Ellinor Brolin har Kjell Höglund snarare varit en ständig följeslagare sedan de tidiga tonåren. När Kjell fick höra henne tolka hans låtar på visfestivalen Kompledigt i Köping blev han så rörd att han gav henne en pärm med outgivna texter att göra vad hon ville med. Under ledning av festivalgeneralen Johan Johansson (Strindbergs, John Lenin, KSMB) spelade hon in Det tredje årtusendet där gamla klassiker varvas med texter ur pärmen tonsatta av Staffan Hellstrand, Peter LeMarc, Kajsa Grytt och demonproducent Johansson själv.
Två helt olika ingångar till Kjell Höglund, två olika sätt att ta sig an sångerna. När de möts i en gemensam konsert är det med en alldeles särskild dynamik. Ellens osminkat uppriktiga alt som verkligen menar varenda stavelse. Ellinors svävande sopran som får luften att stå still. När turnén når den mer intima Kuben-scenen på Malmö Live har det stora konsert- och kongresscentret förvandlats till ett vardagsrum med dukade bord och levande ljus. Hotell Intim.
Ur högtalarna hörs Sven Björklund (Klungan, Profilteatern) läsa utdrag ur Kjells ockulta manifest Magnum Opus (1991), ett sagolikt kalejdoskop av allt mellan himmel och jord. Om konsten som den primitiva apmänniskans första stapplande steg mot gudamänniskan. Om jordklotet som en klotformig sjöborre, som svävar i rymden. Om gaiahypotesen, vita buddhor, den civiliserade civilisationen Mu och drömmen om Atlantis. Liv, död och revolution. Ett absurdistiskt sammelsurium av livsfilosofi, naturvetenskap, världshistoria, eftertanke, humor och poesi. En röd tråd som inte bara lyfter fram förbisedda pärlor ur den höglundska fataburen utan också fördjupar, utvecklar och reviderar bilden av honom. En stor tänkare, en visionär, en kuf. En profet.
Själva låtarna framförs snarare med en gnutta vemod. Kjells sånger bär på ett allvar, trots de finurliga formuleringarna, oväntade vändningarna och udda perspektiven. I hans tunna röst och ibland nästan obefintliga produktion försvinner de lätt ut i absurditeter. När Ellen och Ellinor sjunger, uppbackade av gitarristen Johan Törnqvist (Mattias Alkberg, Human Waste), klaviaturisten Jonatan Lundberg (Raring, Jakob Hellman, Mattias Alkberg), basisten Robin Lindqvist (Utmarken) och trummisen Andreas “Quincy” Dahlbäck (Ulf Lundell, Olle Ljungström, Selfish) i ett luftigt dynamiskt driv av tyngd och materia, är det på fullt allvar. Varje handling är en alkemistisk process där bly transmuteras till guld.
Höglund-klassiker som “När tåget lämnar perrongen”, “Brustna drömmars boulevard” och “De fördömdas ö” är inte längre bara existentiella, mytologiska reflektioner om utanförskap, maktspel och mänsklighet, de blir reella livssanningar. Ofta med en suggestiv atmosfär av magisk realism men i “Man vänjer sig” skildras vardagstristessen så torftigt att det kryper under huden. Den riviga cajuntwisten “Djävulens alternativ” blir nästan retfullt lekfull och “Jag har inte tid att dö” dryper av livslust men det är i det suggestiva vemodet det verkligen griper tag. I det drömska, karga och märgfulla. Särskilt när de transcendentala långtradarfiksgrubblerierna i det Johan Johansson-tonsatta juleposet “Det tredje årtusendet” kläs i hypnotiska gitarrer, dova klubbor och orientaliska orgelslingor i en trolsk, nästan psykedelisk mysticism.
När tåget lämnar perrongen är förvisso en gemensam turné men Ellen och Ellinor framstår aldrig som en enhet. De är två artister i egen rätt, inte ett band. De lägger stämmor och stöttar på akustisk gitarr för att i nästa stund sätta sig bakom kulisserna och lyssna på den andre. Men halvvägs in i den monumentala, kvartslånga historielektionen “Häxprocess” flätas de plötsligt samman och resten av kvällen blir huvudsakligen ett gemensamt verk. Den svävande “Genesarets sjö” (med Johan på mellotron), den flyktigt varsamma “Tidens hjul” och den (i dubbel bemärkelse) slutgiltiga gånglåten “Pandoras ask” blir regelrätta duetter.
Vi är framme vid tågets slutstation. Ellen Sundberg och Ellinor Brolin har rest från varsitt håll i varsin kupé men sprungit på varandra någonstans i korridoren. Konduktör Höglund har blivit gammal men till glädje och välsignelse för alla lämnar tåget åter perrongen och rullar vidare genom det tredje årtusendet.
