Albumformatet är långt ifrån dött. Åtminstone för Dan Hylander som framför sitt femte album Calypso (1983) i sin helhet i Slagthusets teatersalong i Malmö. Ett tilltag han även gjort med Döende oskuld (1979), September (1981) och Bella Notte (1982).
“Samma sånger om igen, samma välbekanta ljud, samma självupptagna jag” sjunger han i “Turkos”, ett slags självironiskt manifest över hela konceptet. Det må vara nostalgiskt, tryggt och i viss mån självförhärligande men också ett ypperligt tillfälle att lyfta fram låtar som annars fallit i glömska. Om September markerar klivet ut i det offentliga och Bella Notte då han verkligen landar i det, är Calypso en sista slutstation innan de organiskt brokiga berättelserna byts mot kyligt maskinella skepnader, raka poplåtar och afrikanska rytmer.
Fyrtiotvå år har förflutit sedan dess – hela meningen med livet, universum och allting. Dan har både hunnit tröttna på sig själv som artist och hittat tillbaka. Han har skrivit låtar och producerat plattor till artister som Totta Näslund, Sven-Ingvars, Tomas Ledin, Sylvia Vrethamar och Tommy Körberg. Han har flyttat till Bolivia, återvänt och återuppfunnit sig själv. Ändå är mycket sig likt efter fyrtiotvå år. Han är rentav klädd i samma japanska brandmansuniform som på det ikoniska skivomslaget.
Kompbandet han omger sig med ikväll är förvisso inte Raj Montana Band men hammondkungen Hasse Olsson (Ulf Lundell, Totta Näslund, Low Budget Bluesband) sitter åter bakom orgeln och den stadiga basisten Mats “Mackan” Englund (Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Alf Robertson, Hasse Andersson) har både spelat i en tidig upplaga av Raj Montana Band och i det senare kompbandet Kosmonaut. Och även om körtjejen My Olasdotter Johansson (Josefine Wassler, Tomas Enochson & Paradiset) inte ens var född när det begav sig är det hennes pappa Ola Johanssons (Niklas Strömstedt, Ulf Bejerstrand, Stina Nordström) basgångar som hörs på plattorna.
Tillsammans med Magnus Bengtssons (Svenska Lyxorkestern, Susanne Alfvengren, Björn Skifs) krämiga elgitarrer, Micke Littwolds (Peter Stormare, Mikael Rickfors, Mats Ronander) flygande pianon, Magnus Fritz (Melissa Horn, Stockholm Stoner) trummor och körsångerskan Petra Wahlgren (Fröken Elvis, Meadow Creek, Big Daddy Wilson) ömsom smäktande, ömsom eldiga fioler är den måleriska ljudbilden så gott som densamma som under Raj Montanas glansdagar. Stora målande rockepos med brusande elorglar, mäktiga körer, tonartshöjningar och komplexa arrangemang. Sveriges svar på E Street Band klätt.
Kvällen inleds lite smått med några låtar som inte hör albumet till. Men när “Bella Notte” och “Turkos” från den liveinspelade föregångaren vävs samman med den mer samtida “Stjärnstoff, vilda barn” är det som en programförklaring. Kalla det dumhet, kalla det ungdom, kalla det längtan, kalla det vad du vill. Ungdomens drömmar har åter väckts till liv. Rösten är kanske inte riktigt vad den en gång var men med tanke på att han för bara en vecka sedan låg på akuten i elakartad lunginflammation är sådant bara petitesser. Det är samma sånger, samma välbekanta ljud och samma självupptagna jag.
Dan medger att han inte riktigt vet varför plattan heter Calypso. Den kunde lika gärna hetat Kalopso eller Kollapso. Det var ungefär så det kändes. 1983 var ett bra år men det var stora hål i byxorna. Albumets undertitel var Om den lilla människan och låtar som den feberdrömskt suggestiva “Längtans Blå Hotell”, den tudelade “Aldrig det vi vill” och den vaggande Libby Titus-översättningen “Did” blir trasiga personporträtt kantade av missbruk, förlorade drömmar och misslyckade relationer.
Men det är inte heller hela bilden. Den fria tolkningen av Elvis Presleys “Burning Love” fullkomligt sjuder av liv medan Supremes-pastischen “21/3” blir ett euforiskt, jublande vårskrik. En lycklig idiot som ger fan i lunginflammationen, kryper runt på alla fyra och letar blommor överallt. Allra stoltast är det monumentala rebelleposet “Vildrosor och tistlar”, en upplyftande kampsång för alla övervintrade hippies som fortfarande står upp mot nygammal moral, fördomar och släckta eldar. När Dan lägger ifrån sig gitarren för att koncentrera sig fullt ut på uttrycket är han Haydn och rock’n’roll i en och samma kropp. Ett långfinger i luften åt allt etablissemang.
Låtarna från Calypso rör sig obehindrat mellan lycka och tragik men det som särskiljer just den här plattan är den insmugna triptyken “I hemlighet”, “Maria utan man” och boogierökaren “Vykort, vykort” – en minimusikal om rotlöshet, utsatthet och att till slut hitta hem. Om rumlaren Silver som aldrig stannat kvar, den ensamstående morsan Maria som levt med svek, skvaller och sexuella trakasserier och hur de oväntat hittar hem i varandra. I hemlighet, i all anspråkslöshet – långt från där de någonsin varit förut. En mångbottnad historia jag i utökad form gärna sett sättas upp på en teaterscen.
Till avskalade elektroniska backtracks avslutas Calypso-delen av konserten i det buddhistiska mantrat “Stormens öga (Vid liv, vid liv)”. En svävande maskinell ballad som skiljer sig markant från de andra låtarna på albumet. Det ger en unken doft av karaoke men också en försmak av hur Dan skulle utvecklas på senare album. Silver har blivit kär och i slutet av låten tittar plötsligt Py Bäckman (NQB, Rå, Nordman) in med sin kristallklart svävande stämma. På den gamla tiden kunde de inte slita sig från varandra. De bodde ihop, delade kompband och släppte syskonalbum. På omslaget till Calypso står de sida vid sida trots att det är Dans platta – sinnebilden av två själsfränder.
Men det var för fyra decennier sedan. Den sista föreställningen gjordes egentligen redan 1985 men sedan dess har det varit ett långt farväl och resten av kvällen görs tillsammans. Sida vid sida. Py med sin artistiskt postpunkiga nerv dränkt i synthfanfarer och grace. Dan med sin rumlande heartlandrock. Mil ifrån varandra men ändå så tätt sammanlänkade. Vanligtvis relaterar jag starkare till Hylander-låtar som “Fallna löv (Skrattspegel)”, “I minnen” och den benbrytande Lowell George-hyllningen “Solregn” men ikväll är det ren magi att få höra Py sjunga sånger som “Flyg iväg”, “Kristall”, “Con-Cordelia” och “Jag lever”.
Allsången står som spön i backen i Dans obligatoriska publikfriardängor “Skuggor i skymningen”, “Farväl till Katalonien” och Troggs-flirten “Svart kaffe”. Teatersalongen kokar, publiken ställer sig upp i bänkraderna. Mig drabbar det kanske inte lika hårt. De låtarna har jag hört förut. Till leda.
Annat är det när “Så många mil, så många år” som Dan skrev till Sven-Ingvars skalas ner till en innerlig lägereldsballad. Eller i Pys apokalyptiska ödesmarsch “Sista föreställningen”. Och förstås i den socialpornografiskt suggestiva fusionballaden “Höst (till Eva, så länge jag kan gå)” om parkbänkar och överdoser på offentliga toaletter. Kvällen till ära tar Py Mats Ronanders rader medan Mackan svävar iväg i ett hypnotiskt bassolo.
Trots att Dan och Py delat liv både privat och på scen är det här i stort sett det närmsta de kommit en regelrätt duett. Förutom i höstas när de åkte ut på hyllningsturné till Svenne Hedlund, tillägger Dan och låter kvällen avslutas i en gospeldoftande duettversion av Sam Cookes “Bring It On Home” som Svenne & Lotta använde som titelspår på sitt album från 1978.
Att två av landets mest tongivande låtskrivare ger sig på en engelskspråkig cover kan tyckas onödigt, särskilt en kväll som denna då fokus legat på en rad bortglömda pärlor. Som duett fyller den förvisso en funktion men när jag skymtar Yvette Eklund i publikhavet tänker jag hellre på fjolårets själfulla duett av “Det vet bara jag”, ursprungligen skriven åt Totta Näslund och Jenny Öhlund.
En något ljummen final på en i övrigt trevlig kväll. Men så är det kanske med Dan Hylander. I min värld är Döende oskuld, September, Bella Notte och Calypso något av det största som hänt. Men med undantag för det sorgligt förbisedda Kejsaren är naken (1992) har han aldrig nått upp till samma höjder igen. De konceptuella albumkonserterna får gärna fortsätta men själv hade jag hellre sett en dramatiserad uppsättning av Calypso-triptyken om Silver och Maria. Utökad med sånger som “Silver” och varför inte Pys “Jag lever”. Jag vänder huvudet mot väggen och går vidare igen och lämnar kvar Dan Hylander i det hörn där han för min del sitter än.
