För HYMN berättar norska multikonstnären Jenny Hval om sitt nyväckta intresse för doft – och hur det infiltrerar hennes tankebanor och musikskapande. Resultatet av två konstformer som båda färgar känslor och färdas genom luft – det är albumet Iris Silver Mist.
En av Norges mest stjärnklara och mångbegåvade röster är högaktuell, med både en bok och ett album. Jenny Hvals nya platta Iris Silver Mist är 13 spår som vid behov kan kallas konstpop. Smittande melodier och mänskliga, ibland märkliga textrader fångar lyssnaren. Undertecknad vill kalla Hval för en underskattad skatt, som fler svenskar kommer älska om ni börjar lyssna.
Skivan döptes efter en parfym av Maurice Roucel för det franska parfymhuset Serge Lutens. Iris Silver Mist anses dofta mer som stål än silver. Kall och stickande, mjuk och skimrande.
Iris Silver Mist kom till när du sökte en nära, fysisk upplevelse som du hade saknat då konserterna var på paus under pandemin. Hur viktigt är det för dig att möta publiken?
– Det är en väldigt stor del av mitt liv att vara på scenen. Faktiskt så stor att jag har skrivit en bok om det, som precis kom ut i Norge, Scenemennesket. Den hör tätt ihop med albumet, men tar också mina tankar om vad det innebär att vara på scenen, och vad det betyder att vara artist, längre.
– Under pandemin var jag först glad att slippa turnera, för det är en stor ekonomisk risk och började kännas väldigt stressande att resa under en pandemi man inte visste konsekvenserna av. Men så kändes det såklart väldigt tomt.
Är tomheten ifylld nu?
– Efter pandemin fanns det fortfarande en tomhet där, som förstärkte hur tomt det redan hade blivit i musiklivet sedan streaming ersatte skivbutiker, musik försvann till hög grad från tv och kulturjournalistiken blev nedskuren igen och igen under många år. I Norge finns det nästan ingen kvar. Konsten känns till och från så gott som helt död. Även om många vill uppleva den.
“Konsten känns till och från så gott som helt död”
Usch, vad deppigt. Hur började ditt nya parfymintresse, som jag förstår har format albumet?
– Det började faktiskt på COW parfymeri i Stockholm, på turné. Jag blev meddragen dit av Jenny – en annan Jenny, Jenny Berger Myhre från mitt band – för att prova några parfymer hon var intresserad av, och så blev jag helt till mig av intrycken. Av hur fysisk en doft är och hur mycket en lukt kan ändra hur världen runt dig upplevs. Jag behövde nog den upplevelsen för att förstå hur jag brukade liksom rammas av ljud också.
Blev doftintresset en ersättning för turnélivet?
– Det blev aldrig någon ersättning för turnélivet, eftersom jag blev intresserad av parfym på turné efter pandemin, men det blev definitivt en utvidgning av mina tankar kring ljud, komposition, rum och människor. Jag hade nog glömt det, men jag var väldigt intresserad av doft som tonåring, men trodde nog jag behövde välja mellan näsa och öron.
Under pandemin noterade du frånvaron av dofter från cigaretter, tvål, svett på scenen och toaletter backstage … Hur mycket fokuserade du på doft innan ditt parfymintresse växte?
– Jag tror att jag alltid har varit inne på det, för jag har skrivit väldigt mycket om lukt. Både de som drar en till sig och de som är frånstötande. Kanske särskilt de som är främmande. Det är möjligen därför jag nu ofta blir intresserad av parfymer som är lite frånstötande, som inte är sådana crowd pleasers eller compliment getters. Det är ju så jag har förhållit mig till musik också. För mig betyder det inget att säga om en vokalist är ”duktig” på att sjunga, till exempel. Jag är fokuserad på ifall människan som är i ljuden är intressant, om det får mig att känna något.
“För mig betyder det inget att säga om en vokalist är ”duktig” på att sjunga”
Vilket är ditt starkaste minne av en doft?
– När det gäller doft som i en lukt, är det nog att anlända i Kuala Lumpur för första gången, första gången jag var i Sydostasien, år 2000 och upptäcka hur mycket starkare allt luktar när det är varmt och fuktigt. Att gå genom marknader och fantastiska gator i den staden gjorde mig snurrig, minns jag. Jag blev solbränd i ansiktet och solbränd av lukt i näsan. När det gäller parfymer, är det nog trist nog Dior Fahrenheit, som jag har svettiga minnen av från ungdomsskolan (motsvarar ungefär högstadiet i Sverige, reds. anm.) på 90-talet.
Vilken är din favoritdoft när du är på turné?
– Vad gäller lukter på turné: Lukten av träd och blommor på ställen där det är vår när jag reser, innan det är vår hemma i Oslo. Parfymer på turné… Det är lite svårt. Jag har lust att köra på myskparfymer av någon anledning, men jag reser ju tätt ihop med andra. Feminité du bois, kanske? Som titeln på mitt album antyder, är jag ett stort fan av Serge Lutens och dom som han har jobbat med.
Hur stort blev ditt nyväckta intresse? Har du hundra flaskor nu?
– Inte alls! Jag har massor av små tester, men inte så himla många flaskor. Några Lutens, några från små producenter och några begagnade bargains.
Hur påverkade det fördjupade intresset dig som person?
– Jag har lärt känna flera som jobbar med parfym och tänker på parfym som konst – och har fått en ny palett att använda i språket, som jag är riktigt glad över. Att kunna prata om, och ta på sig, parfym har på ett sätt öppnat upp nya sätt som jag kan uttrycka mig på. Och jag har utvecklat min näsa väldigt mycket, så jag förstår mer av lukterna jag känner runt omkring mig. Jag kan också spionera på andra på ett nytt sätt, det är kul.
… och hur färgar det dig som musikskapare?
– Genom att kunna jämföra texturer i parfym och ljud har jag kunnat tänka på musik på ett helt nytt sätt. Det här har jag precis börjat med, men det förekommer kopplingar i huvudet som jag inte har haft förr. Vi får se hur det utvecklar sig.
Provade du något nytt i studion när du spelade in Iris Silver Mist?
– Den här gången när jag skrev och improviserade musiken, hade jag också testat olika dofter. Av och till IRL, som när rosorna blomstrar i Botanisk hage precis intill där jag jobbar… Andra gånger gick jag i en butik och provade det ena eller andra innan jag satte mig och jobbade. Det var mest för att skapa mig en lite ny ritual, för att få vittring av något innan jag började skriva.
Hur märks den nya ritualen i musiken, tror du?
– Det ledde till exempel till att jag sjöng ”To Be A Rose” utan att jag visste varför, och senare behövde skriva en text till det. Så det var en bra skrivövning. Kanske hade det också lite att säga till om kring vilka slags syntar och samplade instrument som jag satte mig och använde? (…) Jag tänkte mycket på iris, som ofta är pudrig och ljus och jordaktig – särskilt i parfymen Iris Silver Mist – lite spökaktig … och jag har en del luftiga, tunna stråkljud på albumet, som påminner mig om iris.
Jag tycker mig se ett sökande efter något djupare mänskligt i musiken och konsten du skapar. Samtidigt som trenden i samhället är AI-musik och enkel underhållning. Vilket uppdrag och drivkraft har du som konstnär?
– Jag känner att jag har ett uppdrag som är att visa upp något väldigt mänskligt. Något som är personligt och förhoppningsvis både medryckande och konstigt, samtidigt. Jag känner också att jag har ett ansvar för att försöka tolka vad som händer runt mig, på mitt sätt, och återberättar hur världen är med ett annat språk än det vi annars möts av. Har inte alla konstnärer eller berättare ett sånt ansvar?
Trivs du på platsen där du är i dag, som multikonstnär som kan växla mellan ett konstperformance, mer poppigt paketerade låtar och att skriva en bok?
– Jag är frestad att säga ja, men jag känner egentligen att jag inte har någon trygg plats att vara på, och hela tiden svävar i osäkerhet. Kommer jag kunna vara konstnär om ett, två år? Måste jag hitta något annat att göra? Försvinner allt? Jag vet inte.
Finns det något du ännu inte har provat, som du vill ska bli nästa steg i ditt konstnärskap?
– Det vet jag inte förrän jag prövar det!
“Jag vill ju inte tillverka parfym, men att konceptualisera Vigelandsparken i doft, ja tack”
Nyligen läste jag en nyhet om att statyerna i det gamla Rom, som ju var färgstarka och inte vita eller grå, även hade parfym på sig, så att de fick olika dofter. Vill du ha mer doft inom offentlig konst? I Vigelandsparken, kanske?
– Det visste jag inte – fantastiskt! Kan inte du skriva en artikel om det som jag kan läsa? Kanske är det detta jag vill jobba med som mitt nästa steg! Jag vill ju inte tillverka parfym, men att konceptualisera Vigelandsparken i doft, ja tack.
Vad kan livepubliken vänta sig framöver? Kommer det finnas speciella dofter i lokalen?
– Det blir tre människor på scenen och instrument. Inget annat tror jag! Jag vill bara kommunicera. Doft… det får stanna på huden. Kanske Iris Silver Mist, kanske något mer djuriskt. Tips mottages tacksamt.
Jag önskar dig en riktigt fin turné!
– Tusen takk!
Jenny Hvals album släpptes den 2 maj. I nuläget finns tyvärr inget Sverigedatum på turnéplanen, men den som inte har allt för långt till grannlandet kan se henne den 5 juni på Parkteatret i Oslo.
