Ripley Johnson, en av den samtida psykedeliska rockens verkliga giganter, med Moon Duo och Wooden Shjips på cv:t, har varit på Skandinavien-besök med sitt Rose City Band. I går besökte de Loppen i Köpenhamn och HYMNs Madeleine Bergquist var på plats.
“Solstänkt” är ett ord som flitigt används om Portland-bandet Rose City Bands countrydoftande psykrock trots att Johnson lämnat den eviga sommaren i The Golden State för ett mer omväxlande väderklimat i Oregon. Och senaste albumet Sol Y Sombra (“sol och skugga”) har verkligen fungerat som en lysande uppladdning inför våren för mig. Bandets skivomslag har också en färgglad sjuttiotalsestetik som gör mig glad. Därför var jag inte svår när min tvillingsyster frågade om vi skulle fira vår gemensamma födelsedag ihop genom att se dem på Loppen i Christiania. Jag såg framför mig en dag fylld av solsken, övervintrade hippies i batik eller Grateful Dead-tischor, och härliga pedal steel-vibes från scenen. Riktigt så blev det inte.
Det ösregnar över Christiania när vi lämnar den lilla sylta vi besökt för ett pitstop innan spelningen. Kläderna luktar vidrigt av rök (vanlig cigarettrök ska tilläggas) efter visiten. Det var nämligen en sådan där väldigt dansk bodega där de väldigt danska tanterna fortfarande röker inomhus som om det inte fanns någon morgondag. I alla fall ingen morgondag där sjukdomen KOL existerar. Mina lungor har i skrivande stund inte återhämtat sig från denna chock. Jag hinner tänka att det är tur att vi ska på Loppen och inte Operaen, så sunkig känner jag mig.
Väl framme på Loppen smälter vi dock in fint. De skäggiga hippiemännen jag föreställt mig har klippt av sig håret och bytt de färgglada kläderna mot svartklätt och keps. Vi konstaterar snabbt att de 47 år i livet vi firar denna kväll nog också skulle vara en hyfsat rätt siffra om man skulle gissa medelåldern på publiken. Stämningen är tillbakalutad och lite avmättad, trots att det är lördagskväll, och om jag får vara så fräck att anta, så tror jag att det kanske inte bara beror på hög ålder, utan även på de substanser som platsen är känd för.
Förbandet Sons of Sevilla leds av bröderna Henry och Reuben Smith från Featherstone i norra England. De inleder starkt med “My Little Figthter” – en singel med bara ett par månader på nacken. Låtens nostalgiska ton kommer verkligen fram live. Tyvärr är resten av bandets repertoar inte något som sticker ut. Reuben, som står för leadsång, verkar inte kunna bestämma sig om han ska vara Jeff Buckley eller Chris Martin och även om det i grunden finns en slags 70-talskänsla är materialet lite för spretigt för att hålla hela spelningen igenom.
När Rose City Band går på scenen går också samtliga gubbar i publiken in i trans. Vi andra, vi som inte uppskattar timmeslånga jamsessions, får tyvärr gå hem med den snopna känslan av att något sjabblats bort. För det första är ljudet under all kritik; när vi först står längst fram vid Loppens låga scen hörs inte Johnsons sång över huvud taget. Det blir bättre av att gå bakåt i lokalen, men det går ändå knappt att urskilja låtarna som spelas och jag saknar verkligen den sammetslena sången från inspelningarna.
Givetvis förstår jag att det här är något som är inneboende i psykrockgenren men jag får till slut tyvärr svårt att fokusera på spelningen, så rastlös blir jag av de svepanda ljudmattor som fyller rummet. Tack gode gud för setlist.fm som berättar för mig (och er) att bandet främst levererade låtar från Sol Y Sombra och förra albumet Garden Party.
Det här är spår som styrs av skicklig instrumentering och långa uppförsbackar snarare än refränger och snabba kickar, och det visste jag redan innan jag satte mig på tåget till Köpenhamn. Så varför känner jag mig typ… snuvad på karamellen?
Det måste ha varit pissregnet.
