Det är fredag i början av maj och även om det regnade tidigare under dagen har sommaren kommit till Malmö. Sedan i höstas har skivaffären Folk å Rock legat i limbo medan de gamla lokalerna numera går under namnet Café 1851.
Förutom avsaknaden av skivor är det mesta sig likt, åtminstone på nedanvåningen. Caféet kör på samma koncept och ikväll står Staffan Hellstrand på den avskalade scenen i svallvågorna av det en vecka gamla albumet Sommar.
Det har gått femtio år sedan han bildade symfonirockbandet Dimmornas Bro som ett gymnasieprojekt på Tessinskolan i Nyköping. Starten på ett långt vindlande halvsekel lika enträget principfast som nyfiket på nya grepp och uttryck. Han har spelat postpunk med SH!, psykedelisk elektrolatino med De Lescano och turnerat med superbandet Dom Smutsiga Hundarna, samarbetat med Nomads, Eggstone, Dogge Doggelito, Titiyo, Sofia Karlsson och Lars Winnerbäck och skrivit låtar åt Sven-Ingvars, Idde Schultz, Thorsten Flinck, Linda Ström, Svante Thuresson och Uno Svenningson. Han har gjort fotbollslåtar, tolkat Dan Andersson, tonsatt Bodil Malmsten åt Lena Nyman och översatts till spanska, danska och polska.
Kanske har de senaste åren präglats särskilt av experimentella utflykter. Exklusiva återföreningar med SH!, textsamlingar i bokform, politiska soaréer och personliga tolkningar i Så mycket bättre. Multikonstverket Nångång måste allting skaka (2014) med Bob Hansson, körmässor och diverse album som drar åt det introspektiva utforskandet, oavsett om det doftar country i självbetitlade Staffan Hellstrand (2012), maskiner i Blod & tårar (2015) eller true crime-historia i musikalform i Mordet i Nürnbergbryggeriet (2020).
I sammanhanget känns sjuttonde albumet Sommar (tjugonde med outtake-samlingarna Starsång (2001), Radio mars (2022) och Skyttegravar (2022) inräknade) nästan konventionellt. En samling välmejslade popbagateller inpyrda av vemod, filosofiska funderingar och filmiska stråkar. Som på den gamla goda tiden, varken mer eller mindre. Den gamle parhästen Fredrik Blanks (Lolita Pop, Montag Mania, Kajsa Grytt) ringande gitarrslingor är tillbaka och att stråkarna arrangerats av Anders Glenmark (GES, Gemini, ABBA) känns nästan rimligt.
Men om albumet – i Staffan Hellstrand-mått mätt – är en paraplydrink på stranden är det en helt annan sommar som möter oss på Café 1851 ikväll. Luften är kvalmig och kvav, svetten strilar längs ryggen i den tryckande värmen, getingarna surrar över huvudet och åskan hotar bakom molnen. Helt ensam med en akustisk gitarr, ett piano och några munspel i en feberdrömsk kamp. Ett vakuum där ingenting kan växa stort och högt och ljust och fritt. Dova, hypnotiska pianoarpeggion, en munspelshållare som glider undan som när man försöker kyssa någon som inte vill bli kysst och en smutsig, larmande vägg av akustiska men ofta överstyrda gitarrer. Ibland något forcerat, ofokuserat och jämntjockt men med en intensitet som inte borde vara möjlig att åstadkomma akustiskt på egen hand.
De nya sommarsångerna “En fågel åt gången”, “Mitt i min stad”, “Andra människor” och livsgrubblarballaden “Korset” möts av gamla allsångsdängor som “Bilder av dig”, “Hela vägen hem” och Eurythmics-flirten “Romeo i Stocksund”. “Du går aldrig ensam” tillägnas yngsta sonen Matteus som själv debuterar som artist om en månad och när den tragiskt bortgångne Dimmornas Bro-gitarristen Peter Blomkvist hedras i “Kromad, svart” reser sig håret längs mina armar. En nervig begravningshymn om ett sönderrivet människoliv kantat av amfetamin, nitrazepam och alkohol.
Det är i de stunderna Staffan Hellstrand är som bäst. I de målande berättelserna, trasiga personporträtten och de existentiella grubblerierna. När den kompletativa roadmovien “Precis som du är” tar pendeln från Karlberg till Södra Station medan själen tar en genväg över Västerbron och kanske framförallt i de skakande porträtten av unga flickor som på olika sätt utnyttjas i “Decemberblommor” och “Ingen ska få andas”. Hela världen är ett monster! Ett tusenårigt regn. På egen hand gärna i de mer avskalat eftertänksamma stunderna, när intensiteten får chans att andas i drömska, eftersinnade pianoballader.
Men Staffan Hellstrand älskar också andra människor och mitt i den kompakta svärtan ryms också en gnutta hopp. Precis som “Hela vägen hem” blir Så mycket bättre-tolkningen av Ellen Krauss “Hungover (Head In A Can)” (“Hög av dig”) ett euforiskt avbrott om den innerliga, livslånga kärleken. Precis som ordinarie sets avslutande “Fanfar” är en varm hommage för alla vanliga människor som lever under ytan och en dag i sänder ser till att världen fungerar. En blomma för de som verkligen har någonting kvar.
Staffan älskar andra människor och emellanåt blir det uppenbart hur mycket han försöker kompensera avsaknaden av bandmedlemmar. Men när han rivstartar extranumret helt a capella med att tolka Dan Anderssons “Spelmannen” är det med en avskalad dynamik som onekligen griper tag. Svävande, dramatiskt och immersivt på samma sätt som på solodebuten Hemlös (1989). Jag får gåshud. En självklar final som exploderar i det stora paradnumret “Lilla fågel blå”. En omedelbar radiodänga om schizofreni som mer än lovligt ekar vidare i Markus Krunegårds “Jag är en vampyr”.
Jag snubblar ut på Lilla Torgs kullerstensgator. Uteserveringarna kryllar av folk som firar fredag och även om regnet stod som spön i backen i förmiddags känns det i vinden att sommaren är på väg. I vart fall känner jag mig mer redo att ta emot den – om än inte i form av paraplydrinkar på stranden.
