Det är dags att sammanfatta musikmånaden april genom ett gäng snabbrecensioner av släpp från den senaste tiden. Glad valborg!
Florist – Jellywish
FOLKPOP På ytan kan det tyckas introvert och kanske lite väl nedtonat men efter ett antal varv på spelaren lyfter Jellywish till något mer än så. Här finns meditativa och harmoniska melodier men under det allt det drömmiga briljerar Emily Spragues intensiva texter, som är både utelämnande och vackra. Det här är aprils absolut mysigaste skiva och Florists kanske bästa släpp hittills även om Emily Alone (2019) var ruskigt bra den också. 8/10
Maria Somerville – Luster
DREAMGAZE Irländska Maria Somerville blåser liv i slowcore-genren och blandar upp den med shoegaze och drömpop. Tänk en distinkt blandning mellan Cocteau Twins, Grouper och Mazzy Star. Poetiska, introspektiva texter, nedtonad sång och influenser från inhemsk folktradition förhöjer mystiken kring verket som kan kräva ett antar lyssningar innan det sätter sig helt. På inget sätt nyskapande, men ändå det finaste vi hört på mycket länge. 8/10
Peps Persson vs Jah Sparring – Peps in Dub
DUB Fyra år efter att Peps Persson lämnade jordelivet gräver han ständigt nya fåror i den skånska myllan. Han är ännu för ung att dö och under ledning av Östra Grevie-DJn Daniel “Jah Sparring” Lindeberg (Muzak, Delta Rock Duo, Dumb Dan) har reggaeklassiker som “Hög standard”, Jacob Miller-översättningen “Hyreskasern” och Slickers-tolkningen “Ronny du e rå” fått nytt liv. Svepande synthar, subbasar, omkullkastade rytmer, delay och långa instrumentalpartier i en lekfull dubmetamorfos där den rootsiga grunden aldrig går förlorad. Allra lekfullast i protorapen “Maskin nr 2” medan “Babylon” inte bara överraskar som låtval utan också mer står på egna ben. 7/10
Steget – Till längtan och horisonten
INDIEPOP På fjärde albumet tar göteborgsduon Steget ännu några steg från de karakteristiskt hudlösa pianoballaderna mot ett mer urbant popdriv. Matilda Sjöströms (Det Brinner, Äkta Kärlek, Nationalteaterns Rockorkester) uppriktiga sång och Nils Dahls (Kultiration, Governor Andy, Loke) märgfulla pianon är fortfarande kärnan men bland filmiska stråkar, eldigt blås och gnistrande elektronik tappar de vardagsrealistiska relationsgrubblerierna fokus. Ett fokus som snarare återfinns när de tar hela steget ut i Veronica Maggio-souliga “Snälla ögon” och inte minst i den industriellt suggestiva “Det e kanske sant”. 7/10
Motylki – Chrysalis
FUZZGAZE När malmöpågen Anti Zurowski tog med sig fuzzgazeduon Nova Blast till Stockholm släpptes darkwavedrottningen Tess de la Cour (Memoria, Snake) in i projektet och lät det gemensamma skötebarnet Motylki ta form. En slavisk fjäril fladdrandes fram och tillbaka mellan Antis ofiltrerade och Tess spöklikt svävande röster dränkta i öronbedövande dammsugarfuzz, skärande synthar och vacker melankoli. För bakom det smutsiga, klaustrofobiska larmet gömmer sig en rad söta melodier som utan förvarning lockar med dig ner i fördärvet hos den ödsligt avvaktande sorgehymnen “Mikey 4ever”. 8/10
H. Self – Efterskalv
ALT-COUNTRY När Sala-sonen Henric “H. Self” Hammarbäck tolkade Yasins “Rap är ingen konst” på modersmålsdebuten Skälva (2024) var det inte långt mellan country och gangsterrap. Ett halvår senare är uppföljaren lika laddad av nervigt filterlösa rapporter om kriminalitet, missbruk och vardagstristess nedbäddade i fioldrypande lågmäld värme. Ett psykbryt i ett kuddrum. En månskenssoldat som skriver dikter under fläkten, drar feta linor keta, skäms för sin mage, spelar WordFeud, ser På Spåret, nojar på amfetamin och lever trots sin lever. Gränsen mellan verklighet och fiktion är diffus men sällan har laglös outlawcountry känts lika uppriktigt självupplevd sedan Jailbird Singers. 8/10
Månskensbonden – Svindel & lågtryck
INDIEPOP På tredje albumet lämnar Markus “Månskensbonden” Bergfors sitt österbottniska Kvevlax för att se sig om i världen. Målande noveller om solnedången i Medelhavet, kanalerna i Amsterdam, fyrverkerierna i Chicago, asbestsaneringsfirmorna i Esbo, statyerna i Luxembourgska Parken, Trasteveres gatunät och en jäger-ubåt och karaoke på Västerhus i Göteborg. En filmisk roadmovie via färjor, bussar och nattåg till ett dämpat åttiotalsdoftande soundtrack. Trummaskiner, synthbasar och gnistrande elektronik möter klockspel, nylongitarrer, kontrabasar, blås, stråkar och nära samarbeten med Georg Marander, Dreaming Wild och Nightbird. En kamp mellan människan, maskinen och omvärlden. 8/10
Daniel Östersjö – Porträtten
PORTRÄTTVISOR Inspirerad av Beppe Wolgers Röster från Vattudalen (1972) har multiinstrumentalisten Daniel Östersjös (Elin Lyth, Eva Hillered, Tomas Andersson Wij) intervjuat vanligt folk i Tierps kommun. Vindlande personliga samtal med människor som sällan kommer fram i mediebruset. Berättelser om havets faror, hockeymatcher, flykt, trasiga familjer, barndomsminnen och drömmar. Dessa har Daniel förvandlat till sånger som i sin tur blivit broderade akryltryck av hustrun och textilkonstnären Anneli Östersjö. En tvärkonstnärlig reportageserie av kantiga industrivalser, ökenblues, filmiska stråkar, analogsynthar, banjo, dragspel och kargt vemod. 9/10
Trollkarlen – (Självbetitlad)
REGGAE Enligt ryktet är Wilmer “Trollkarlen” Persson från Munkarp barnbarn till Peps Persson. Peps fick visserligen aldrig egna barn men på Perssons Gård ute på den skånska bondvischan där Wilmer på egen hand (med undantag från när Källan reser hela vägen ner från Björkliden) knåpat ihop sitt andra album är släktskapet uppenbart. Tydligast i de filosofiska samhällsanalyserna “Varje man för sig själv” och “Va’ ska man göra?”. Hans finurliga funderingar är förvisso inte lika välformulerade men det är samma schottissprättande rootsreggaegung, lekfulla arrangemang och personliga sätt att tolka klassiker som Gladiators “Hello Carol” och Temptations “My Girl”. 6/10
Honningbarna – Soft Spot
POSTHARDCORE Med föresatsen att aldrig bli sitt eget coverband har cellopunkarna Honningbarna från Søgne ständigt utvecklats sedan starten 2010 men när de återvände från pandemin med Animorphs (2022) var det som ett helt annat band. Experimentellt, genreöverskridande, kaotiskt och halvsvenskt. På uppföljaren Soft Spot förädlas det experimentella ytterligare i ett välstrukturerat virrvarr av punk, spoken word, posthardcore, elektropunk och noise i ett schizoland som kunde varit Sista Bossens. Allt omgärdat av dystopisk samhällspoesi som på klingande sørländska angriper Elon Musk, mellancheferna på DNB och lyckans kamikazer utan att någonsin tappa det personliga och privata. 9/10
Scowl – Are We All Angels
INDIEROCK Too melodic for hardcore, too hardcore to care. På nya Are We All Angels befinner sig Santa Cruz-bördiga Scowl, frontade av färgstarka sångerskan Kate Moss, någonstans mitt emellan de stadiga rötterna i hardcorescenen och ett mjukare indierocksound, vagt minnande om The Breeders. Så här hade kanske The Cardigans 90-talsalbum kunnat låta ifall Jönköpingsbandet vuxit upp under svårare förhållanden och lyssnat mer på Bad Brains. 8/10
