När jag snubblar in på Bastionen i Malmö får jag en sten i handen av Cecilia Nordlund. Trots att det är en sten känns den rund och mjuk. En trygg vän att hålla i hand när Cecilia Nordlund & Fullmånen Från Helevetets audiovisuella föreställningskonsert Gå mjukt på jorden spelas för sista gången.
Cecilia har turnerat i USA med Souls, gästat Marit Bergman, Blue for Two, Cardigans, Hanutten och Fever Ray, spelat med Monkeystrikes, Cilihili, Sunshine Rabbits, Det Döda Köttet och superguppen Dollykollot och agerat rockmamma på Popkollo. En institution på den svenska rockhimlen, en indiedrottning. När hon hjälper publiken in i salongen känns hon ändå sällsamt anspråkslös. Mötet blir oerhört personligt, som om var och en i den fullsatta salongen är goda vänner sedan länge. Hon berättar att hon ängslats över ifall det skulle komma något folk alls, nu är lokalen så fullknökad att hälften får sitta i trappan.
Till dovt bordunmuller drar föreställningen sakta igång. På en duk rullar trolskt svartvita projektioner av stenar, mossa, skogar och vatten signerade videokonstnären Elin Maria Johansson. Bakom duken skymtas Cecilia Nordlund & Fullmånen Från Helvetets suggestiva oljudspop blandat med Ylva Gisléns eftersinnande dikter. En totalupplevelse där musik, film och poesi möts i ett uppslukande allkonstverk. En meditativ tröstemässa om nutidsångest, mörker och den lilla pärlan i rymden vi bor på. Stenen vilar i handen och jag kan känna varje andetag. Rötterna sträcker sig mot himlen, luften smakar bär och blod. Det är en andlig upplevelse.
Cecilia plockar försiktigt på sin elgitarr medan hon sjunger naket, sårbart och varmt. Om det mörka inuti. Om något litet, argt och äckligt som flyttat in. Om gråa fjärilar, förmödrarnas kamp. Om att koka kött och steka hat. Vaggande, rofyllt och försonande. Några axlar att vila mot tills allt blir lugnt. Musiken är snarare olycksbådande. De dubbla cellisterna Åsa Gjerstad (Moonbabies, Lena Måndotter, Clown) och Christine Owman (Jenny Wilson, Råå, Vånna Inget) varvar dova mattor, luftiga arpeggion, intensiva färgningar och vackra melodier i ett förinspelat industriellt ljudlandskap av elektronik, synthar, fågelkvitter, vindsus, vattendroppar, oväsen, knaster och brus. Svävande, atmosfäriskt och organiskt i ett påtagligt feberdrömskt mörker. Jag uppslukas av varje ton, varje ord.
Ett berg av mossa kravlar ångestfyllt över scenen. Ångesten blir intensivare och intensivare och lagom till “Ett berg” har det vaggande vemodet eskalerat till tung, ångestdrypande industriell europablues. Elgitarren skär, cellorna smattrar och Cecilia vrålar i ren och skär panik. En nerv som klyver iskall betong, ett ljud som river murar, en flod som smakar salt. Och plötsligt är det inte så farligt. Med en nåjdtrumma i handen ber Cecilia om ro och frid. Låt oss sova under stjärnorna, dansa fram i drömmarna och sjunga om varandra. Molnen svävas, flockas. Eldflugor dansar, bergen andas och till den varmt hoppfulla “Gå mjukt på jorden” gör det inte längre ont. Vi tillbes att blåsa all vår ångest in i stenen vi håller i handen och lägga den i en hög mitt på scengolvet. Den meditativa tröstemässan avslutas med nattvard och Cecilia lovar att från och med nu ta hand om vår ångest.
Ändå är kvällen inte över. Ute i foajén känner jag plötsligt hur jag omedvetet står och vaggar mig själv till ro. Fullkomligt omtumlad och rofylld som efter en djupgående massage. Vad är det här? När salongen så småningom öppnar igen väntar ännu en akt. Den här gången en helt vanlig konsert rakt upp och ner i all anspråkslöshet. Hur det nu kan vara det med dubbla cellor och demonproducenten Nille Perned (Kent, bob hund, Wannadies, Commando M Pigg) bakom mixerbordet.
Men utan Ylva Gisléns dikter, Elin Maria Johanssons projektioner och det industriella ljudlandskapet i bakgrunden är det just det. Anspråkslöst, avskalat och naket. Innerliga, svävande visor om trasiga shoppingcenter, EPA-våld, snökristaller, hundpromenader och fåglar. Fortfarande omgivet av filmiskt expressiva och elektroakustiskt experimentella cellomattor. Som om amigan Marit Bergman runt Här kommer vargen (2023) vuxit upp på Fågelle, Ossler och Einststürzende Neubauten.
Till ambient feberdrömskt distmuller berättar hon om devota buddhistnunnor, rabblar feministiska besvärjelser och undrar helt uppriktigt var någonstans i kuken upplysningen sitter. Bara för att i nästa stund vråla om hur mycket hon saknar nittiotalet när hon var rockstjärna. Vad det nu betyder.
“Jag måste snacka med mamma nu” säger Cecilia och kramar om sin mamma till stående ovationer. Är inte detta att vara rockstjärna då? På de stora scenerna kan man aldrig komma lika nära som nu. Ända innanför huden. Intimt, naket och personligt. Som om man faktiskt känner varandra. Med frid i hela kroppen går jag därifrån och möts av ett strålande solsken. Mörkret ligger kvar inuti stenen. Gå mjukt på jorden.
