Är det något den nordskånska bruksorten Perstorp är känt för är det sina plattor. Visserligen är det inte så mycket musik på dem och med undantag för Noise har hålan ofta fått stå i skuggan av grannbyns Klippanpop. Förutom när Memrik Skyfflar drar ihop Valborgspunken i Folkets Park förstås. En brokig punkfestival av något hårdare snitt som i år går av stapeln för tredje året i rad.
Tidigt på eftermiddagen sparkar den västskånska punktrion Total Aska igång festivalen. Kompakt och smutsig åttiotalsdoftande trall som för tankarna till band som Strebers, Planet Trash och Järncell. Någon folkmelankolisk gitarrslinga här, något reggaedoftande parti där och några gruffiga metalinfluenser någon annanstans. När sångaren och gitarristen Kinta Ärvström vägrar sjunga på dialekt blir intrycket något opersonligt men tillsammans med basisten Björn Condelius Svensson och trummisen Martin “Påeten” Svensson (Punk Mahone) är det ändå småcharmigt. Någonstans halvvägs in i spelningen känns det en aning mer genomarbetat i låtar som “Mitt liv” och “6 sekunder” och när Kinta tillägnar den ångestdränkta “Du & jag” till sin döda mamma märks det att den betyder mycket för honom.
“Ni har väl aldrig hört punk från Trelleborg innan?” frågar sångaren och gitarristen Ellis the Mighty när den unga buskispunkkvartetten Runka Punk tar över scenen. Det har jag visserligen men inget som påminner om denna brokiga skara bröder, kusiner och födelsedagsgrisar. Gitarristen Dimebag Baban van Halen har sminkat corpsepaint, trummisen Cal III bär cowboyhatt och basisten William den Store känns som en självmedveten svärmorsdröm medan Ellis själv gör allt han kan för att upprätthålla fördomarna om trelleborgare. Fyra totalt oförenliga personligheter som tillsammans blir något helt eget. Gruffiga metalriff, hiphop-partier och bondkomiska betraktelser på onaturligt bred skånska om cornflakes, Swords and Sandals och stammisgubbarna på puben Tre Lyktor. Hafsigt och pubertalt men också charmigt och egenartat och när publiken ber om extranummer gör de klart att de hellre vill gå hem och sova. Istället delar mamma och mormor ut rosor och flamingor.
Det är några år sedan jag såg Projekt Mistits från Teckomatorp sist och sedan dess har de genomgått en total metamorfos. Trummisen Tove Lorentz och gitarristen Sofi Rosenberg utgör fortfarande kärnan men med sångerskan och basisten Eva Guillén och bandets andra sångerska Caroline Lundberg i fronten är de nästan ett helt nytt band. Gitarren rundar satan och det märks att de inte riktigt hör varandra men bjuder på en rad målande riot grrl-dängor med doft av Misfit Maniacs, Candysuck och Crass runt Penis Envy (1981). De två frontfigurernas personligheter kompletterar varandra väl, Evas introspektiva mystik i låtar som “End Up In Hell” och “Song for the Earth” mot Carolines utåtriktade explosivitet i låtar som “Joy” och “Zack”. Ibland känns det rentav som två olika band men i den avslutande duetten “Don’t Shoot” smälter kontrasterna ihop i en dynamisk enhet.
Med atmosfäriska gitarrljud, tunga riff och meckiga trummor tar den unga Helsingborgskvintetten Nailbed över scenen. Alternativ metal där tunggung, hiphopinfluenser och drömsk atmosfär vävs samman till något som för tankarna till Rage Against the Machine och Limp Bizkit. Egentligen är det kanske inte riktigt min stil men helvete vad golvad jag blir av deras dynamiska arrangemang, virtuosa spelteknik och komplexa låtbyggen. Särskilt med tanke på deras ringa ålder. Lite kravallvals i “Funny” medan “Base” lånar element från jazzen och funken. Sångaren Sam Berling varmar skönsång och brutal growl, gitarristerna Malte Hubertsson och Elliot Pettersson varvar drömska slingor och tyngd, Erik Jönssons sexsträngade bas lutar åt det precisionistiska och trummisen Vincent Tillheden spelar med sådan kraft att trumsetet praktiskt taget välter. Hela tiden med fokus på det drömskt atmosfäriska men avslutande “Jank” är så brutal att jag nästan blir lite rädd för Sam.
Inget av festivalens alla band kommer från staden, närmast är Kamelritt från grannkommunen Klippan som passat på att ha fikapaus i Hyllstofta på vägen hit. Trots att de hållit på i mer än två decennier är detta ändå bandets första spelning i Perstorp. Sångaren och gitarristen Bror David Nilssons och trummisen Anders “Lillpunkaren” Nilssons (Kurbits IR, De Flygande Chipstuttarna) andra band Beckmörkt spelade visserligen på förra årets valborgspunk och förutom basisten Johan Löwenborg (Charged) och några instrumentbyten är skillnaden inte jättestor. Samma isande, molldränkta ångesttrall i rasande tempo, även om metalinfluenserna bytts ut mot ett ännu starkare vemod och ett större fokus på Bror Davids utpräglat nordvästskånska dialekt. Avslutande “Mitt skjul” presenteras som en schottis men skjuter istället in några tretakter och i den vemodiga ångestballaden “Släcker min sol” känner jag hur håret reser sig längs mina armar.
Med ett kantigt maskinellt driv och en nästan matematisk progressivitet bjuder den aggressiva beatdownkvintetten Mule från Helsingborg upp till kvällens första mosh. Sångaren Alexander Stampfl stämmer upp i brutalt growl och tillsammans med gitarristerna Ville Fritzell och Malte Olofsson, Nailbed-Malte Hubertssons femsträngade bas och Leo Möller Johnsons (Winterland) dundrande dubbelkaggar varvas tunggung, dtakt och meck omvartannat i ett obarmhärtigt sammelsurium. “First Blood” tillägnas Rambo-filmerna, Leo smäller sönder stockarna i trumsolot i “Goodspeed” och i den avslutande polkaflirtande “Know Your Rights” springer Alexander rakt ut i moshen och vrålar som en stucken gris.
Trelleborgskvartetten KKPA (kortform för Kasta Kånkelbär På Astrid) måste vara Skånes flitigaste punkband och spelar i stort sett varje buske de kommer över. Det har inte gått mer än två veckor sedan jag såg dem i Malmö tillsammans med Småjävlafötter och Menudå men ikväll ger de ett helt annat intryck. Det är som att trallmetalen som varit bandets signum sedan starten 1991 får stå tillbaka för deras mer melodiösa sida. Stringenta popmelodier och ideliga tonartshöjningar i stänkare som “Annelie”, millenieskiftesdängan “1999” och den ännu outgivna “Våra drömmar”. Hade treklangsriffet i “Propaganda” spelats av en blåssektion hade det kunnat vara en schlager. Sångaren Martin Hanssons gitarrer är krämigare än någonsin och tillsammans med gitarristen Mathias Engman, basisten Denny Karlsson och den meckigt lekfulla trummisen Martin Wegren (Skav, He Who Walks Behind The Rows) känns KKPA osedvanligt laddade ikväll. Närapå samma energi som när Hansson helt plötsligt började sjunga på sin egen dialekt på Hugo Fjäderben-kalaset 2024.
Malmötrion Härverk är utan tvekan kvällens brutalaste band. En total överfallskraschattack där Igges brutala avgrundsvrål och överstyrda basmuller, Diddes skärande gitarrväggar och Nikos slamrande trummor möts i en bestialisk stenkross. Ett skoningslöst jävla mangel som får hjärnan att sprängas medan världen går i slowmotion. Med titlar som “Arbetsvägra”, “Bränn ner Hyllie”, “Pissa på Jimmie Åkesson” är det ett minst sagt öronbedövande larm, även om det mitt i alltihopa också finns utrymme för feberdrömska gitarrslingor, marschvirvlar och discohihatar. Allra hänsynslösast i den avslutande “Phosphor Terror” där Igge slår mickstativet mot bassträngarna och landar i ett fullkomligt kaos där samtliga mickstativ ramlat på golvet.
För tre veckor sedan på den liknande festivalen Malmö HC-fest på Tomrummet i Malmö sprang jag på Guz & the Bombs. Utan sångaren Gustaf Forsberg (Oldfashioned Ideas, Vindicate This!, Lost Warning) kallar de sig istället för Bomber och sjunger på engelska. Med sångaren Björn Fager Brodals vandrande basgångar, Tobias Sjöstrands (Fudge Wax) riviga gitarrlicks och Anselmo Marins pregnanta trummor rör det sig om arbetarstolt gatupunk med inslag av hardcore, rock’n’roll och Mötorhead-influenser. Björn lånar ett mellansnack av Kal P Dal och mitt i alltihopa tittar Gustaf upp på scen i en varm och hjärtlig tolkning av Rövsvett-klassikern “Kaffe” på klingande skånska. Plötsligt har de förvandlats till Guz & the Bombs även ikväll.
Valborgspunken må vara en punkfestival av hårdare snitt men i år ligger mer tyngdpunkt på de mer melodiska inslagen och tralligast av alla är Trallskruv. Själva kallar de sig rentav för Sveriges i särklass snabbaste dansband. Sångaren Pråper, gitarristerna Drängen och EmpaCoolBoy_90, basisten Farbror och trummisen Svensson. Fem gentlemän från Stockholm med ordtät samhällsironi, fyndiga ordlekar, genomträngande gitarrslingor, skapartier och vita kostymer. Välformulerad gladtrall i rakt nedstigande led från Björnarna, De Lyckliga Kompisarna och Räserbajs. Syrliga pikar om buksvågerpolitik, foliehattar, Gud, planeter och grejer framförda med ett leende och melodier som formligen klistrar sig på skallen.
Göteborgska Outstand tar över scenen med svinhård hardcore. Sångaren Björn Svensson (Hammer, Undone) far fram och tillbaka över scenen med mord i blicken medan hans barbariska tordönsstämma dånar så det gör ont i magen. Tillsammans med gitarristerna Gabriel Siveri (Bulls Shitt, Pipe Dream, Undone) och Tobias Mattsson (Lowest Creature, Hårda Bud, On the Edge of Forever), basisten Gustaf Uicic (Hammer, Undone, In 2 Deep) och trummisen John Rundlöw (Sidestep, Waste, Obstruktion) är det en snortajt käftsmäll där explosiv dtakt varvas med tung beatdown i en storslagen ljudbild och oerhört tryck. Moshen står som spön i backen, Nailbed-Vincent greppar micken i “Never Lost A Fight” och även om låtarna i sig stundtals känns något anonyma går det inte att förneka att det är en överväldigande upplevelse.
Kvällen börjar gå mot sitt slut och hardcorekvintetten Tvärnitad från Västerås har bestämt sig för att riva hela Perstorp. Moshen hoppar sönder golvet, någon tjej spiller vin över hela scenen och en snubbe slår huvudet i scenkanten. Det som startade som Jonas Ekroos (FromTheAshes) soloprojekt har med sex fullängdare i ryggen utvecklats till ett minst sagt okuvlig hardcoreinstitution med rötterna i Heroes Die Alone. Gitarristen Tom Ohlsson (LBSB) har en annan spelning ikväll men tillsammans med den nedstämda gitarristen Morgan Petersson, basisten Fredrik Joelsson (Fimbultyr) och trummisen Niklas Hansson (Kill the Kong) är det ett värdigt avslut på kvällen. Polishat odlas, alcogel dricks, likbilar körs och nykterister klagar släpig beatdown, benhård d-takt och en buskishumor som får det hela att föra tankarna till LOK. Allra starkast är det dock när de plockar fram den klart melodiska ådran i stänkare som “Full med stil” och “Slentrian” på samma sätt som Sista Sekunden i sina poppigaste stunder. Skitmusik för en skitpublik helt enkelt!
Jag skyndar mig till tåget hem mot Malmö. Stannar jag och snackar med någon får jag vänta en timme tills nästa tåg. Förra året blev programmet så försenat att jag var tvungen att dra redan under näst sista bandet för att överhuvudtaget kunna åka hem. Nu går det ett till. Valborgspunken har hittat sin form för att även vi som kommer utsocknes ifrån ska kunna vara med utan strul. Klart jag ska dit nästa år igen!
