Att punken återigen börjat ta plats på de stora scenerna är kanske inte så förvånansvärt. Den ökade polariseringen, kommersialiseringen av musik och ekonomiska kriser har banat vägen för nya punkinfluenser att fortsätta utveckla den råa genren. Ett svenskt band som legat i framkanten är Viagra Boys som med deras ironiska, absurda och nyskapande musik blivit en internationell succé. Samtidigt släpper bandet nu sitt hittills mest opolitiska album viagr aboys som i stället grundar sig i dem själva, det vill säga svettigt, “brainrot” och dumt. Plötsligt känns samhällskritik nästan lite för mainstream och vi har hamnat i någon form av punkextremism.
Viagr aboys är egenproducerat av bandet (tillsammans med Pelle Gunnerfeldt) och är således betydligt mer experimentellt. Det är fortfarande de tunga basriffen som dominerar ljudbilden men den här gången är de elektroniska inslagen mer drivande, som under “Dirty Boyz”, en av mina favoriter på skivan. Den elektroniska melodin smälter väl samman med det klassiska Viagra Boys-soundet och både sticket och den avslutande refrängen är oerhört välkomponerade med Murphys röstomfång samt bakgrundssången.
I sann VB-anda är det ändå klart att det ska finnas lite nagg mot omvärlden. “Pyramid of Health” riktar sig mot den spirituella rörelsen som tagit över sociala medier med sina helande kristaller och naturliga kurer. Spåret påminner aningen om bandets cover på John Primes “In Spite of Ourselves” med Amy Taylor. Det är en sådan låt som kan behöva några lyssningar innan man fastnar för den men bandet närmar sig countrygenren med sitt karaktäristiska sound och lyckas ge den ett rockigare uttryck. Plattan innehåller även två lugnare låtar, ”Medicine for Horses” och balladen ”River King”. Jag blir nästan överrumplad av Murphys röst och är ett tag osäker på om det var han som sjunger, men det är något med just den kontrasten där ett punkband drar ner tempot som slår väldigt hårt. Jag vill sitta på en busstation med “Medicine for Horses” på maxvolym medan jag väntar på sista bussen hem efter en skitig utekväll.
En låt som är något mer av ett mellanspel i mina ögon är “Best In Show pt. IV”. Jag har väldigt svårt för de autotunade partierna samt saxofonens desperata skrik efter hjälp och det känns som om låten hela tiden bygger upp till något som aldrig kommer. Samtidigt är detta lite förväntat i och med att det ändå är Viagra Boys, det är som om det behöver finnas en låt man inte förstår sig på och har svårt att lyssna på, annars är det något som inte står rätt till.
Överlag är viagr aboys ett mycket bra album. Det spelar egentligen ingen roll om låtarnas innehåll är mer “brainrot” utan det är befriande med ett band som är oseriösa. Dessutom är allt så välkomponerat att man inte kan låta bli att ryckas med. Det kanske är den där hästmedicinen som ligger bakom deras energi, men för oss lyssnare är Viagra Boys vår hästmedicin.
[Shrimptech Enterprises, 25 april]
