Jag har nog inte lyssnat in mig på Peach Pit tidigare då den något snälla indiepopen aldrig riktigt hittat mig vid rätt tillfälle. Trots det lade jag ändå dem på minnet när de skulle släppa sin Magpie förra året och insåg i samband med det att jag sedan innan gillat några av deras låtar. Detta, tillsammans med hyllningsord från andra musikintresserade, var nog för att väcka min nyfikenhet kring deras live-musik.
Jag blev tagen på sängen av den stora publikskaran som redan var på plats för att lyssna på förbandet Babe Corner. Även om kvällen var slutsåld kändes det ovant att se Debaser nästintill fullt en dryg timme innan huvudakten ska inta scenen. Själv hade jag önskat att jag anlänt tidigare, kanske inte riktigt för förbandets skull, utan snarare då jag snabbt blev inklämd bakom en pelare så fort lamporna släcktes.
När Peach Pit gick på var energin skyhög, den hängivna publiken sjöng genast med och det måste medges att den varma gitarren lät fantastisk live. Den energifyllda öppningen följdes av lugnare låtar som fick indiepopen att lämna indie-territoriet och snarare röra sig mot shoegaze. De drömmiga melodierna fick en att vilja sväva ut ur Debaser och upp i den mörka himlen. Trots den stora publikskaran lyckades de ändå nå ut till var och en, det spelade inte riktigt någon roll vart man stod utan låtarna var väldigt själfulla. Samtidigt var det ändå svårt att inte känna sig aningen pömsig när de drömska melodierna radades upp, men då och då gladdes man av att få höra ett imponerande gitarrsolo som skar igenom låten.
Mot slutet av kvällen dammade bandet av några låtar från den äldre diskografin vilket genast skapade ett skifte i energin. Man hade stundvis önskat fler dimensioner i låtarna men när fiolen fick rum att höras tillsammans med det upptrappade tempot blev det en förvånansvärt bra komposition av instrumenten. Bäst under kvällen var “Live at the Swamp” vars energifulla trummor till och med fick bartendrarna att röra på sig.
När Peach Pit gick av scenen lämnade de en god eftersmak. De drömmiga melodierna och den förvånansvärda nostalgiska ingivelsen av deras musik påminner om den något självklara sanningen som ändå hemsöker alla liverecensioner; att all musik låter bättre live.
