Musiken pumpar ur högtalarna; The Cure, Bauhaus, Death Cult, Siouxsie and the Banshees. En Siouxsie-kopia sitter på ett bord i ena änden av lokalen, en annan sveper förbi mig där jag sitter. Läder och metall, svarta stövlar, svarta kängor, svarta Doc Martens, svart PVC och latex, svepande svarta draperingar, kedjor och berlocker. Robert Smith-kopior beblandar sig med Siouxsie-kopiorna och lämnar skvättar av ljummen öl på det slitna golvet.
Scenen är Mansfield, en koldishöljd stad med ca 60 tusen invånare i ett kolgruvedistrikt i Nottinghamshire, östra England, någon gång i början av 1980-talet. Jag var mäkta imponerad. Jag hade aldrig sett så många ”goths” samtidigt förut. I en liten stad som Mansfield. Sånt hade vi inte i miljonstaden Stockholm. Min kompis Mark, som var gitarrist i ett psychobillyband, hade tagit mig med till vad han kallade en ”Goth-pub”. Det var också första gången jag stötte på själva begreppet Goth. Musiken var den jag själv spelade hemma i Sverige, men den kallade vi postpunk eller depprock.
I den här artikeln försöker jag närma mig vad den något vaga musikgenren Goth handlar om och kommer ifrån, och på ett sätt även anledningen till varför den här upplevelsen varit så formativ för mig och min musiksmak. Där i mörkret kände jag mig hemma trots att jag inte alls anammat den estetiska delen av Goth-rörelsen. Musiken däremot lyssnade jag på flera år innan dess och fick här i lilla Mansfield en förnimmelse av att jag inte var ensam, på ett helt annat sätt än hemma i Sverige.
Följ med på resan ner i underjorden om ni vågar. Den blir till viss del en personligt betraktelse av fenomenet och dels en historisk/geografisk/kulturell tillbakablick, men också en del avslutande kommentarer från Adina Hargeby, som driver Klubb DÖD i Stockholm. Givetvis blir det också en musikalisk resa som jag kopplar till en spellista som följer med artikeln.
Vad är Goth?
Om man vill söka Goth-musikens rötter och inspirationskällor är boken Goth – A History av Lol Tolhurst [trummis i The Cure] användbar. Men framför allt The Art Of Darkness – The History of Goth av John Robb. En ”tegelsten” som bör vara oumbärlig och klassas som en ”Goth-Bibel”.
Robb går tillbaka till Romarriket och visigoternas plundring av Rom år 410. En händelse som fått symbolisera den mer långvariga försvagningen av Romarriket, härjat av inre söndring och goters och vandalers härjningar, och dess slutliga fall knappt hundra år senare. Goter (Goths) gav en mörk genklang under Europas utveckling därefter och in i våra dagar, där det gotiska framför allt handlar om estetik och musik. Så långt endast etymologi.
För att finna inspirationskällor för den moderna goth-rörelsen börjar Robb istället med den gotiska arkitekturen som utvecklades under 1200-talet. Den har, med spiror och spetsbågar, kittlat framför allt de författare som i Storbritannien började använda de gamla slotten och kyrkorna som fond för mörka och nervkittlande historier.
Första gången det talas om gotisk litteratur är i England där Horace Walpole är en föregångare med sitt verk The Castle of Otranto redan 1764. En historia som utspelar sig i ett gammalt italienskt slott, med en labyrint av rum inom sig och en mörk skog utanför. Den brukar beskrivas som den allra första övernaturliga engelska romanen men är en fri tolkning av en italiensk sägen om prinsar, spöken och ond bråd död. En annan av de allra tidigaste brittiska författarna i genren är Ann Radcliffe som 1791 skrev The Romance of the Forest. En bestseller inom sin tid och som anses vara ett av de mest betydelsefulla verken inom gotisk litteratur. En genre som ibland kallas gotisk fiction och som ändrade själva ordets betydelse från att ha varit ett skällsord till att markera något romantiskt men skräckfyllt.
De föregick också 1800-talets stora kulturella strömning; romantiken. Starka känslor, olycklig kärlek, djup sorg eller stormande eufori, mörka tankar eller romantiska drömmerier. Närmast bipolära humörsvängningar alltså, djupdykning till människors allra mörkaste vrår. Denna kulturella våg hade sitt epicentrum i England där författare som bland andra Lord Byron, Edgar Allan Poe, Mary Shelley, William Wordsworth, William Blake, Samuel Taylor-Coleridge, Bram Stoker, med flera, skapade texter som på olika vis gav poetiska uttryck för tidens grubblerier om livet och döden. Inte sällan söktes stoff i den europeiska mytiska myllan, med gengångare och liemän, irländska banshees och rumänska vampyrer.
Det brittiska landskapet räckte dock minst lika långt som ”setting” för hemska historier, med sina övergivna gamla borgar, slott och kloster eller för all del de kolsotade byggnader som utgjorde de mörka stadslandskapen under denna hektiska industrialiseringsperiod och därmed miljö för skräckinjagande historier som ”Jack the Ripper”, eller ”The Whitechapel Murderer”, eller ”Leather Apron” som han också kallades.
Romantiken frodades även i Tyskland med avstamp i den lite egna fåran Sturm und Drang, med centralverk som Den unge Werthers lidanden av Goethe och dramat Die Räuber av Schiller. Ond bråd död eller djup olycka fanns ständigt på lut i poeters och författares verk och tog sig också in i bildkonsten genom bland andra – den förvisso schweizisk-brittiska konstnären – Johann Caspar Füssli. Främst känd för verket Nattmaran, som föreställer en sovande kvinna i dramatisk pose, med en liten diabolisk figur sittande på bysten.
I Frankrike fanns bland andra Charles Baudelaire som lyfte fram det dekadenta, det perversa, det abnorma, det syndiga, djup melankoli och de oförklarligt mörka sidorna hos människan. Han skildrade också nervsjukas hallucinationer, vilka möjligen var självupplevda då han brukade såväl opium som hasch. Hans utsvävningar som dandy i Paris bohemkvarter gav honom syfilis och gonorré. Smärtorna dövade han med laudanum (opium i starkvin) vilket sannolikt bidrog till hans tidiga död 1867, endast 46 år gammal.
Viktoriansk estetik – mode för en hängiven Goth
Romantiken spirade som mest under den viktorianska eran (1837-1901) i Storbritannien. Svartklätt var modet och John Robb lyfter särskilt fram överklassens överdådiga begravningar och långa sorgeperioder som tidstypiska. I synnerhet avseende kvinnorna som ibland bar svarta kläder i åratal efter makens död, gärna i kombination med smycken av så kallad ”Whitby Jet”, som på svenska kallas beckkol eller gagat.
Den moderna ”Goth-kvinnan” har tagit till sig även korsetten som då gärna förses med fantasifulla snörningar eller metallskenor och andra detaljer. Det finns en närmast ändlös rad av tillverkare och distributörer av ”gotiska viktorianska” svarta, svepande klänningar, svarta snörkängor och andra plagg att välja mellan för den som vill gå hela vägen med sin Goth-look. Det manliga modet fokuserar på svarta/djupröda västar, slängkappor eller armékappor kombinerat med kängor eller grova svarta skor.
Det är alltså främst här, i den viktorianska erans överklass-salonger med dess strikt hållna och svartklädda kvinnor och strama gentlemen, som den moderna Goth-rörelsen hämtar sin estetiska inspiration, även om det kombineras friskt med modernare mode. Modet är dessutom klart mer könsöverskridande än på den strikta viktorianska tiden.
Upp ur den engelska myllan
Allt detta utspelade sig alltså under 1800-talets snabba utveckling inom teknik, vetenskap, industri och politik och ett alltmer öppet ifrågasättande av normer och livsuppfattningar som fanns djupt rotade i Europa. Omkullkastande av gamla värden och uppfattningar, ett sökande efter kulturella rötter, och en längtan tillbaka till naturen var samtida och ibland lite motsägande teman under denna omvälvande tid.
Lite av samma strömningar kan anas i första världskrigets spår, inte minst i 1920-talets Tyskland, där Goth-filmen nummer ett, Nosferatu, kom till. Dessutom spelade, den av Bauhaus omsjungne, Bela Lugosi huvudrollen i den senare amerikanska filmatiseringen Dracula från 1931, också baserad på Bram Stokers berättelse. I Berlin frodades också under detta decennium ett dekadent nöjesliv med en svart botten och staden blev en fristad för avvikande, inte minst för homo- och transsexuella som i stort sett endast här kunde visa sig öppet en kort period innan nazismen kopplade sitt slutliga grepp om Tyskland.
Liknande rörelse mot det avvikande och alternativa återkommer också i den ekonomiska nedgångens Storbritannien under Thatcher, samt i Berlinmurens skugga med Berlin som gränsmarkör för den politiska bipolariteten och missilernas vinklingar mot öst eller väst. Undergången tycktes kanske inte lika nära i Thatchers England som i Berlin under 1970- och 80-talen men för den tidens brittiska ungdomar kan känslan ha varit precis densamma. Den som inte upplevt det brittiska industrisamhällets förfall på nära håll har nog svårt att föreställa sig hur nedgånget allt var. Flykt in i en alternativ värld, en alternativ kultur, var en väg att få mening med tillvaron.
Lol Tolhurst berättar i sin bok Goth – A History om Goth-historikern Tracy Fahey som menar att Goth är ett uttryckssätt som reagerar på kriser. Samtidigt, tänker jag, så har nästan varje tid sina specifika kriser och människan har väl i alla tider burit inom sig samma existentiella tankar. Inte minst den gnagande insikten att det enda som är riktigt säkert är att man ska dö. Vad väntar sen?
Det är hur som helst ingen slump att Goth som musikalisk och estetisk strömning i modern tid uppstår i just England, och kunde spira så mångfaldigt även i småstäder som Mansfield under 1980-talets början. Tolhurst framhåller i sin ovan nämnda bok hur de flesta av Goth-musikens storheter kommer just från små städer eller förstäder till de stora metropolerna. De tre grundarna av The Cure – Tolhurst, Robert Smith och Michael Dempsey – har sina rötter i Crawley; Siouxsie och hennes entourage i Bromley; Peter Murphy och Bauhaus-gänget är från Northampton, och Cocteau Twins från lilla skotska Grangemouth, för att nämna några av de viktigare namnen.
Tolhurst kopplar också sin syn på Goth till just geografi/livsmiljö. Något som jag själv ofta gör eftersom jag tror att miljö har betydelse för konstnärliga uttryck, även om det kanske var mer sant under postpunkens ungdom, som också var Tolhurst egen ungdom. Han sätter ord på sin upplevelse som säkerligen överensstämmer med många andra britters:
”Goth is not really a subculture I´ve come to understand. It`s a way to understand the world. It´s essence of a deeper metaphysical journey. If you live in England, it´s all around you, especially in London. It´s in the Victorian buildings of old London town, in beautiful mystical Gothic palaces like Strawberry Hill. It´s in Westminster Abbey […] It´s in every downpour of constant rain and gloomy, grey skies. It´s in the dark alleys and foggy Thames banks. In the walls of ancient pubs and still-cobbled Dickensian streets. It´s, in fact, everywhere” (Tolhurst 2023, s. 6-7)
Goth, postpunk … eller depprock?
Här i Sverige kallades som sagt musiken till att börja med bara för postpunk, eller mer specifikt ”depprock”. Ett uttryck som nästan helt har glömts tror jag, men som höll i sig under lång tid innan vi här anammat det engelska ”Goth” med samma självklarhet som många andra engelska uttryck och begrepp importeras till svenska språket och språkbruket.
Lol Tolhurst kallar postpunken för kusin till Goth. Själv tänker jag att det är omöjligt att sätta exakta gränsdragningar för musikaliska genrer. De utövande musikerna har egna idéer, sina egna musikaliska erfarenheter, och kan hämta influenser från alla möjliga genrer och stilar.
Det finns dock en tendens hos oss människor att behöva kategorisera saker för att få lite ordning i tänkandet och musikgenrer är en sådan yttring. Jag brukar sätta gränsen mellan punk och postpunk hos Joy Division och deras första album Unknown Pleasures och ser deras andra och sista album Closer som en sorts stilbildare för Goth och senare shoegaze. Men det här är en sortering som troligtvis är helt personlig. Goth-musik kan knappast vara glättig tänker jag också. Det måste finnas ett tydligt stråk av melankoli för att kalla något för Goth. Den är inte heller mainstream utan ses som avvikande och i olika grader extrem. Det är en otillräcklig definition, min helt personliga, och kanske inte heller viktig. Jag har aldrig själv identifierat mig som Goth, trots att jag älskar mycket av musiken som bär den stämpeln.
En del musiker som betraktas som Goth håller sig strikt till de vedertagna attributen, som skelett, vampyrer, dödens olika gestalter eller depressionens mörker. Andra är kanske inte ens medvetet Goth men ger ifrån sig vibrationer som träffar på rätt ställe hos den som ser sig som Goth. Personligen väljer jag egentligen hellre att tala om mörk musik. Kalla den Goth om du vill. Jag tror att den största ”Goth-upplevelse” jag haft är konserten med Nico i Stockholm 1982. Men så tänkte jag inte då utan först på senare år. Det handlar om vad man själv väljer att identifiera sig som. Något som blir tydligt när man läser Bauhaus-sångaren Peter Murphys svar på frågan om han känt sig inspirerad av Goth-estetiken:
”No, not from anything you might call gothic culture. I don’t feed off that force. I really don’t identify with that at all. I have a very personal way of making music” (Andrew Ensenat, ”Peter Murphy on His New Album Lion and the ”Godfather of Goth” Label”, Broward Palm Beach New Times 2014-07-31)
Det är alltså lite av en personlig tolkningsfråga vad man ser som Goth eller om man över huvud taget reflekterar över begreppet när det gäller musik. Lol Tolhurst har sin uppfattning klart formulerad.
Han framhåller låten ”The End” som fanns på The Doors självbetitlade album 1966 som en sorts mall för den kommande mörka rockmusiken och för Bauhaus och deras låt ”Bela Lugosi´s Dead” som även i sig, enligt flera andra, blev en inkörsport till Goth-genren. Bauhaus, tillsammans med The Cure och Siouxsie and the Banshees blev också stilbildande för Goth-estetiken som jag ser som kanske mer distinkt och särskiljande än själva musikgenren.
Den har dock fått en revival på senare år och en mängd band och artister som inspirerats av föregångarna utvecklar den nu vidare och fångar intresset hos en ny generation som söker svar på existentiella frågor, en flykt från vantrivsel och tristess, eller helt enkelt bara gillar det de hör.
Tolhurst ger sin syn på varför Goth har kunnat behålla sitt musikkulturella grepp så pass länge och varför den än idag står sig stark:
”We loved this music. It was our art. But there was more than a flimsy statement, here today and forgotten tomorrow. This had seriousness of intent, and it cried out for validity […] Goth wasn´t just for the kids in London. It wasn´t just for the hipsters around the globe in New York City, Paris, or Berlin, who were picking up on our dark Soho vibe. Young people worldwide in less than perfect circumstanses, from the deep, dark heart of the American Midwest to the forgotten villages of England, could find something in this music, this movement. It spoke to them and a way of life, a form of being, that they could believe in. They did. And they still do.” (Lol Tolhurst Goth – A History, s. 191)
Goth i Sverige idag
Jag har i Spotify-listan som följer med artikeln placerat The Cure med sin ”Endsong” från senaste albumet som sista spår. Det ska inte tolkas som att Goth-rörelsen sjunger på sista versen. Tvärtom tycks Goth-musiken och estetiken leva i högsta välmåga, även här i Sverige.
Goth-scenen i framför allt Stockholm har på senare år fått en allt mer framträdande roll, inte minst tack vare Klubb DÖD med Adina Hargeby som drivande kraft. Klubben gör sina nedslag på olika ställen, som Slaktkyrkan/Hus 7, Debaser/Bar Brooklyn och Nalen, och arrangerar såväl konserter som DJ-kvällar och andra evenemang.
Jag får kontakt med Adina och passar på att fråga henne hur hon ser på begreppet Goth. Vad är Goth för henne? Hur ser hon på balansen mellan det estetiska och det musikaliska?
– Jag tänker på goth idag som en fortsättning av sina rötter från 80-talet och något som har utvecklats till ett mångfacetterat, globalt subkulturellt nätverk. Musiken är hjärtat i scenen, men också estetiken. Många av de klassiska banden är aktiva än idag och det finns en revival av flertalet band som går under ”Goth-paraplyet” inom subgenres så som postpunk, darkwave och coldwave.
Jag undrar om hon, liksom jag, tycker sig se ett uppsving för Goth som musikalisk genre och estetiskt ideal? Jag föreslår också att detta i Stockholm är mycket tack vare Klubb DÖD.
– Klubb DÖD kan inte enskilt ta åt sig äran att scenen idag är mer levande än död, men jag hoppas, och tror, att vi har varit och fortsättningsvis är en viktig aktör. Vi startade 2013 och entusiasmen och kvantiteten har inte stannat av. På Klubb DÖD ser vi ett uppsving med en yngre publik, ”babybats”, vilket värmer i goth-hjärtat. Framöver kommer vi släppa ett flertal spännande bokningar i en salig blandning av mörkt elektroniskt till gitarrbaserad deathrock, vilket mitt hjärta alltid har klappat lite extra för.
Själv gillar jag konceptet med film + livekonsert. Ett sådant att se fram emot är planerat den 18 oktober på Bar Brooklyn vid Hornstulls Strand, Stockholm. Då startas kvällen 18.30 med visning av filmen Lebanon Hanover – A Beautiful Place och följs upp med en trio spännande akter; Emmon, Night In Athens och Denuit.
Stilbildande landmärken/band och artister – spellistans innehåll
Jag tänker inte göra några djupare presentationer av artister och grupper här. Det har andra gjort redan och jag kan för detta ändamål rekommendera böckerna jag refererat till redan, Lol Tolhursts ”Goth A History” samt John Robbs ”The Art Of Darkness – The History of Goth”. Däremot blir det en sorts tidsmässig guidning framåt i handlingen med några nedslag i sådant som jag tycker representerar själva ämnet Goth. Till en början några spår som får klassas som proto-Goth, följt av några Goth-klassiker, en del låtar som är mina personliga favoriter, samt tre låtar jag lät Adina Hargeby peka ut (se listan nedan).
Typiskt nog sträcker den sig över genrer som inte vanligen beskrivs som Goth, vilket också enligt min mening betonar svårigheten med kategoriseringar. Goth ser jag framför allt som en estetisk stil medan det musikaliskt finns ett gotiskt stänk i många verk över tiden. I det fallet får jag medhåll av Tolhurst. Han framhåller i ovan nämnda bok ett antal landmärken för utvecklingen mot Goth-genren och bland dem finns, förutom The Doors, namn som Scott Walker, Marc Bolan, Alice Cooper, Nico, David Bowie och Suicide. Ett par av dessa är jag helt med på och får bidra till min spellista som medföljer artikeln.
Själv skulle jag vilja tillägga Black Sabbath, inte minst för deras första självbetitlade album släppt 1970, som för övrigt blev min allra första egenägda LP-skiva. Den motsvarar även Goth-estetiken med sitt omslag, skapat av Keith Mcmillan. Modellen Louisa Livingstone står, endast iklädd en svart heltäckande mantel, utanför en gammal vattenkvarn, Mapledurham Watermill vid floden Thames, i morgondis och med kala höstträd. Omslaget korresponderar tydligt med den inledande låten, som även den har titeln ”Black Sabbath”, och inleds med ljudet av regndroppar och en ödesmättad kyrkklang. Kan det bli mer gothic än så?
Nico, aka Christa Päffgen, fick sitt genombrott som tillfällig medlem av Velvet Underground vid slutet av 60-talet, men inledde sedan en solokärriär med ett mörker som kanske ingen annan kvinnlig artist varken före eller efter hennes frånfälle 1988. Jag såg henne live 1982 på Kulturama/Lido (tidigare discot Domino och senare Friskis & Svettis-lokal) där hon satt på scengolvet i skräddarställning och pumpade fram sina sorgsna serenader på sin berömda orgel. Hela konserten finns nu utgiven som album, NICO ALIVE, med bland annat ”Janitor of Lunacy” (originalutgiven 1970). På live-plattan finns en del spår där hon kompas av andra musiker. Märkligt nog har jag inget som helst minne av det. Förmodligen för att det som etsat sig fast i minnet är hennes ensamma gestalt sittande vid orgeln, som en ikonisk Goth-gudinna och samtidigt så bottenlöst sorgsen. En upplevelse som jag inte fullt ut förstod vidden av då, men som med tidens gång har framträtt som en av de för mig mer formativa.
Suicide, duon Alan Vega/Martin Rev, betraktades länge som udda losers i New Yorks nedgångna undervegetation. Med punken kom en ny publik som bättre fattade vad de var ute efter med sin neurotiska synthpunk (eller psychobilly) och gav dem ett namn som liveakt på ställen som Max´s Kansas City och CBGBs. Namnet Suicide lär de ha tagit som en sammanfattande kommentar till den ekonomiska krisens New York och Vietnamkriget. Jag hade kunnat välja någon av deras mer kända låtar men fastnar för två från albumet Suicide (1977). Först ”Girl” som närmast vibrerar av masturbationsångestfylld sexuell laddning och för tankarna till de mest ljusskygga klubbarnas mörkaste skrymslen. Sedan ”Frankie Teardrop”, en sorts mardrömsskildring av arbetarklassens vedermödor. Frankie drivs till vansinne av fattigdomens hopplöshet och ingen kunde som Alan Vega ge verbalt uttryck för galenskap. En låt på ett tema som Lol Tolhurst framhåller som ”proto-goth […] for sure”.
David Bowie behöver knappast någon närmare biografi. I det här sammanhanget har han dock en speciell betydelse. Hans glam-period/Ziggy Stadust blev rent estetiskt ett genombrott för smink och uttrycksfulla frisyrer som sedan blev vardagsmat bland Goth-rockens aktörer och posörer. Musikaliskt är det förstås hans Berlin-album som har lämnat spår efter sig till band som The Cure och Joy Division. Båda grupperna har intygat att albumet Low (1977) och låten ”Warszawa” gjorde djupt intryck på dem. Den blev även för mig en helt ny musikupplevelse och tog mig ned på djupare mörka vatten än mitt tonårs-jag dittills befunnit sig. Kan inte låta bli att kasta in även efterföljande spår på plattan, ”Art Decade”, som, åtminstone för mig, har en märkvärdigt helande effekt efter ”Warszawa”.
Joy Divisions betydelse för efterföljande post-punk/goth/shoegaze/darkwave kan inte överdrivas. De brukar också ofta benämnas som proto-Goth snarare än Goth. De hade också en avgörande betydelse för min egen musikaliska utveckling och även på ett djupare existentiellt plan under den själsliga resan från tonår till vuxenlivet. Här hade jag kunnat välja nästan vad som helst ur deras förvisso alltför korta diskografi, men fastnar för två låtar. Till att börja med ”Dead Souls” som spelades in 1979 men släpptes som singel 1980 och finns på diverse samlingsplattor, som Still (1981). Låttiteln är inspirerad av Gogols roman med samma titel (1842) men lyriken är betydligt mörkare än förebildens roman som brukar klassas som satirisk. Därefter följer på listan ”Heart and Soul” från det andra och sista albumet Closer (1980). Den uttrycker sannolikt skuldkänslorna hos Ian Curtis och kanske en bön om förlåtelse vid inträdet till efterlivet. Omslaget till den sistnämnda plattan – en avbildning av Jesus livlösa kropp omgiven av de sörjande jungfru Maria, Johannes och Maria Magdalena (“The Lamentation of Christ”) – har blivit stilbildande om än omdiskuterat på grund av sångaren Ian Curtis´självmord endast ett par månader före albumet släpptes.
Bauhaus har redan nämnts och betydelsen av låten ”Bela Lugosi´s Dead” betonats. Den lär vara den första låt de spelade in och släpptes som singel 1979. Den kom också att innebära ett genombrott för bandet och förde dem ut från lilla Northampton till en publik världen över. Här är jag också frestad att plocka med någon av mina favoriter ”All We Ever Wanted Was Everything”, eller ”Dark Entries” men väljer istället ”She´s in Parties” från albumet Burning from the Inside (1983), som avslutas med en liten goth-dub. Här framhävs än tydligare sångaren Peter Murphys Bowie-inspiration och själva låttiteln har i sin tur inspirerat till shoegazebandet She´s In Parties från Colchester.
Här kommer vi in på de två band som måste ses som förgrundsfigurer för genren musikaliskt men kanske i ännu högre grad estetiskt (kom ihåg Mansfield-upplevelsen). The Cure, med frontande Robert Smith som manlig rollmodell, har om möjligt haft störst inflytande musikaliskt och släppte, efter 16 år av tystnad, nytt bejublat material 2024 i form av albumet Songs Of A Lost World vars titel och även lyrik i övrigt ger ett lite sorgset intryck av åldrandets melankoli och tillbakablickande. De får också avsluta listan passande nog med låten ”Endsong” (2024). Som stilbildare för goth-stilen väljer jag däremot (bland väldigt många titlar) ”At Night” samt (den kommer man helt enkelt inte förbi) ”A Forest” från albumet Seventeen Seconds (1980). Tolhurst själv säger så här om sin syn på Cures betydelse för goth-genren:
”It can be argued that The Cure is both the progenitor and the antithesis of Goth […] I´m certain, however, of one thing. The roots of The Cure´s Gothic resumé come in the shape of three albums: Seventeen Seconds, Faith, and Pornography” (Lol Tolhurst, Goth – A History, s. 123-124)
Siouxsie and the Banshees började som punkband men bar redan då på det gotiska arvet in i postpunk-eran där de huserade i ett par decennier. Sångerskan Siouxsie Sioux (aka Susan Janet Ballion) framför allt kom att bli rollmodell för gothtjejer och är så än idag. De får bidra med den mer stillsamt puttrande ”Desert Kisses” från albumet Kaleidoscope (1980) samt den mer spelade och för bandet typiskt extatiskt virvlande ”Spellbound” från Juju (1981).
I samma andetag som Siouxsie nämns måste också deras tyska motsvarigheter Xmal Deutschland nämnas, i sin tur frontade av Anja Huwe vars sångröst är förvillande lik Siouxsies. Just den här låten, ”Mondlicht” från Tocsin (1984), visar också släktskap i övrigt musikaliskt, med Fiona Sangster på klaviatur och Manuela Rickers gitarrspel i förgrunden.
Den kanske enda grupp som kan mäta sig med ovan nämnda storheter som Goth-ikoner, men med inflytande långt över genrebeteckningar, är Cocteau Twins. Deras mullrande sound, med distinkta basgångar (Will Heggie/Simon Raymonde), attackerande men samtidigt spröda gitarrmattor (Robin Guthrie), och förstås Elizabeth Frasers fantastiska omfångsrika röst skapade rent magiska plattor under en längre tid innan de lade ned 1998. Robin Guthrie fortsatte solo och har varit tämligen produktiv, medan Frasers solo-kärriär tyvärr får sägas ha gått på sparlåga med enstaka inhopp lite här och där. Den rösten borde ha fått en större plats på musikscenen. Här får den briljera i ”Wax and Wane” från albumet Garlands (1982) samt ”Musette And Drums” från Head Over Heels (1983).
Därpå följer i kronologisk ordning och fram till färskare uttolkare av genren:
The Cramps ”I Was A Teenage Werewolf” från Songs The Lord Taught Us (1980)
Killing Joke ”Wardance” från Killing Joke (1980)
Schleimer K ”The Message” från Schleimer K (1981)
Birthday Party [med Nick Cave] ”Kiss Me Black” från Junkyard (1982)
Virgin Prunes ”Baby Turns Blue” från …If I Die, I Die (1982)
The March Violets ”Strangehead – alt. Version” från Infinite Darkness (rarities 1982-84) (2023/1982)
Christian Death ”Spiritual Cramp” från Only Theatre of Pain (1982)
Adina Hargebys val
Alien Sex Fiend ”Dead And Buried” från The Best of Alien Sex Fiend (2001/1982)
Bone Orchard ”I`m Boned från Stuffed to the Gills – And Other Fishy Tales (1983)
The Chameleons ”Don´t Fall” från Script of the Bridge (1983)
Parálisis Permanente ”Autosuficiencia” från Los singles y primeras grabaciones (1990/1984)
Adina Hargebys val
The Danse Society ”Heaven Is Waiting” från Heaven Is Waiting (1984)
This Mortal Coil ”Not Me” från It´ll End In Tears (1984)
Dead Can Dance ”Fortune” från Dead Can Dance (1984)
Sisters of Mercy ”Some Kind of Stranger” från First and Last and Always (1985)
Blood And Roses ”Spit Upon Your Grave” från Enough Is Never Enough (1985)
Clan of Xymox ”No Human Can Drown” från Clan of Xymox (1985)
Red Lorry Yellow Lorry ”Walking on Your Hands” från Talk About Weather (1985)
The Cult ”She Sells Sanctuary” från Love (1985)
Skeletal Family ”She Cries Alone” från Futile Combat (1985)
Skinny Puppy ”Assimilate” från Bites (1985)
Nick Cave & The Bad Seeds ”Stranger Than Kindness” från Your Funeral…My Trial” (1986)
Clan of Xymox ”Louise” från Medusa (1986)
Fields Of The Nephilim ”Moonchild (First Seal)” Singel (1988)
Pink Turns Blue ”Your Master is calling” från Meta (1988)
Corpus Delicti ”Saraband” från Sylphes (1994)
Adina Hargebys val
Xeno & Oaklander ”Werke” från Sentinelle (2009)
Lebanon Hanover ”Stahlwerk” från Tomb for Two (2013)
Rendez Vous ”The Others” från Rendez Vous (EP) (2014)
Bleib Modern ”Wintermood” från All Is Fair in Love and War (2015)
The KVB ”Never Enough” från Of Desire (2016)
Blind Delon ”Edouard” Singel (2016)
Chelsea Wolfe ”16 Psyche” från Hiss Spun (2017)
Bragolin ”To Hide to Shine to Cross” från I Saw Nothing Good so I Left (2018)
Whispering Sons ”Alone” från Image (2018)
The KVB ”Above Us” från Only Now Forever (2018)
Twin Tribes ”Fantasmas” från Ceremony (2019)
She Past Away ”Asimilasyon” från Narin Yalnizlik (2019)
Selofan ”Auf Deiner Haut” från Partners in Hell (2020)
Night in Athens ”Metropolis” från Metropolis (2021)
Rosetta Stone ”Change” från Under The Weather (2024)
(Avslut med tidigare aviserad ”Endsong” med The Cure)
