Så fort Jonathan Johansson är färdig med ett album sätter han igång med nästa projekt. Utan att veta tema eller handling letar sig melodierna och referenserna sakta fram för honom. Sedan: en släktmiddag mars 2022. Ryssland har invaderat Ukraina, och bordsgrannen uttrycker förvåning över att krig sker i den moderna samtiden. Har vi inte kommit längre? För HYMN pratar Jonathan Johansson om små eller större perspektiv på världen, Malmö kontra Stockholm och hur han fann antiken.
Och vi trodde att kriget ändå måste va över Som om inte allting blöder
Och vi trodde att våra mörka hjärtan va upplysta Som om det fanns en ny människa
(ur ”Ny människa”)
– Jag skrev ”Ny människa” efter den händelsen, som handlar om övertron på att mänskligheten skulle ha kommit så långt. Att vi skulle vara bortom den här typen av konflikter.
Går det att översätta dessa typer av känslor musikaliskt också?
– Det laborerar man med hela tiden. Ta till exempel ”Glömda nätter”, som jag skrev när vi var halvvägs in i plattan. Texten är becksvart – men jag vill att melodin ska vara glad och krocka med obehaget. Men med andra låtar, typ ”Till lejonen”, ville jag mejsla fram något genuint mörkt, mer kompakt. Samtidigt kan det inte heller bara vara obehagligt. Ingen orkar med det. Det blir bara platt.
– Å andra sidan, Scirocco var menad att vara fylld sju nyanser av svart. Men efteråt kände jag mig färdig med att trycka upp folk mot väggen. Den här gången ville jag laborera med kastandet mellan mörker och ljus på ett annat sätt. Man håller på.
Kan det också bero på hur samhället utvecklats sedan dess? Det känns som att vi är mer oroliga nu än då.
– Det kanske är sant, jag har inte tänkt så. Då kände jag mer att det var jag som var orolig, och att ingen annan förstod. Men nu har alla tvingats att vaknat upp.
”Det handlar jättemycket om vad som inspirerar mig, och vad jag lyssnar på för tillfället”
– Hursomhelst, följer jag alltid min lust, och det handlar jättemycket om vad som inspirerar mig, och vad jag lyssnar på för tillfället. Musikaliskt är den nya skivan väldigt spretig, den är överallt. Även om det är ett visst pop-format kommer influenserna från väldigt många håll. Jag vill göra det svårt för mig, se hur långt jag kan pusha mig själv utan att förlora ansiktet.
Hur har det varit att parallellt få in vardagsrealismen samtidigt som du skriver om tunga samhällsfrågor?
– Jo, det har ju varit det som gör skivan lyssningsbar. Annars hade det nog bara blivit förmätet. När allt kommer omkring jobbar jag i den klassiska pop-traditionen där man skriver centrallyrisk, och berättar utifrån min subjektiva blick på världen. Jag har två barn, jag har en fru, mina vänner där jag bor, den klass jag tillhör and so on. Allt måste gå via den blicken för att bli trovärdigt. Sen är det bara att bygga vidare på det perspektivet. Utmaningen blir att lyckas skriva om de stora scenarierna men ändå grunda det i och vara öppen med vilket elfenbenstorn jag blickar ut ifrån.
Väldigt många artister får kritik för att de i 40-årsåldern skriver om tonårsfenomen. Jens Liljestrand skrev en krönika om det för några år sedan. Det har man väl egentligen pratat färdigt om. Har du märkt någon stilistisk förändring i hur du sjunger genom din karriär?
– Jag har ju gått från en väldigt högstämd poesi, som märktes i En hand i himlen och Klagomuren. Väldigt highbrow. Mina texter har sedan dess blivit mer slangfyllda, och allt som allt smutsigare. Jag sjunger ju också mycket mer på engelska nu, efter att jag träffat min fru, vi snackar bara engelska med varandra.
– Men det är intressant vad som har hänt sedan Liljestrand hoppade på Håkan, det var väl ett decennium sedan. Jag minns att jag tänkte att han var en idiot, och det tycker jag väl fortfarande på ett sätt. Håkan Hellström har alltid jobbat med en lyrik som är uppsnärjd i det blå. Det är hans grej och superkraft att vara en hyperromantiker. Jag är inte det och har aldrig varit. Han är motsatsen till cynism, och jag är en ganska stor cyniker. Krunegård har ju också börjat skriva om sitt hardcore vardagsliv.
”Det känns jättemärkligt att jag ska försöka gestalta hur det är att vara 20- something”
Ringvägen upp, Ringvägen ner…
– Hämta och lämna liksom. Det köper man ju till 100%. Det är inga konstigheter alls. Han har alltid hållit sig närmare socialrealismen än Håkan. Veronica Maggio fortsätter skriva låtar för 20-åringar. Ja, visst. Det är imponerande. Men för mig är det inte intressant. Det känns jättemärkligt att jag ska försöka gestalta hur det är att vara 20- something och olyckligt kär. Det känns helt… det är bara död mark för mig. Med allt det sagt, har jag respekt för alla. Man väljer olika vägar. Jag valde den här vägen. You win some, you lose some. Man vinner ju inte en yngre publik. Och den yngre publiken är alltid den som driver på hårdast. That’s a big loss. Men så får det vara.
De senaste åren har generationen som vuxit upp på Håkan Hellström och Kent startat egna indieband. Det är intressant, för det som gör Kent och Håkan bra är att de lyssnat på The Cure och Bob Dylan. Det har blivit som en parafrasering, om du förstår?
– Jag fattar exakt vad du menar. Det är alltid ett problem när svenskar inspireras av svenskar. Det blir för incestuöst. Det borde man föreläsa om, ‘Yo kids, vill ni spela popmusik? Vad ni än gör, lyssna inte på det som spelas på P3.’
Vita skelett och vita pärlor präglas i bibliska och antika jämförelser och karaktärer. Har du haft med dig det antika sedan barnsben?
”Jag är verkligen sist på bollen att använda grekisk mytologi i min konst”
– Ja, fast slumrande. Vi läste ju de grekiska myterna i skolan på olika sätt. Man växte upp med alla myter. Väldigt light, men ändå. Sen har jag läst konstvetenskap och litteraturvetenskap. Jag är verkligen sist på bollen att använda grekisk mytologi i min konst. Det har alla gjort sedan day one. Men det var verkligen en slump att intresset blossade upp igen. Jag skulle ner till Italien med min familj som vi gör varje sommar. Jag hade glömt böckerna, och gick in på Pocket Shop och fann Songs of Achilles, en populärversion av Iliaden skriven av Madeleine Miller. Den var helt ljuvlig. Sedan fortsatte jag på det spåret och läste alla hennes böcker.
– Samtidigt har jag också mina vänner, som jag brukar resa med. De är liksom hardcore akademiker, och vartannat samtal handlar om någon grek, Herodotos hit och dit. Jag är den som läst minst, så jag sitter mest tyst och lyssnar. Jag har alltid jobbat med de bibliska referenserna, men det var otroligt skönt att ha något nytt att laborera med. Jag skrev raderna om ’Augustus som tittar ut över sitt Pax Romana’, och efteråt kändes det för bra för att bara släppa temat där. Det var väldigt mycket lust i det perspektivet. Sen får vi se om jag fortsätter, I don’t know.
I ”Antikens” under kretsar refrängen kring Stockholm, Malmö och Italien. Vad representerar de olika platserna för dig?
– Malmö är mitt förflutna. Stockholm är den här platsen där jag bott i 25 år. Hat och kärlek.
Till Stockholm?
– Ja, djup hatkärlek. Jag är fast där nu. Jag vill så gärna flytta därifrån. Men det vore idiotiskt. Jag har byggt upp ett helt nätverk och det skulle vara fruktansvärt krångligt. Min fru har ett svinbra jobb där. Hon vill inte flytta. Det är barnen och kompisar. Man sitter fast. Och sen är ju Italien, hela Medelhavet, platsen jag går så fort jag sluter mina ögon. Men jag har också vridit upp volymen på skivan. Italien blir ju typ himlen.
Hur känner du kring Malmö idag?
– Jag älskar Malmö. Djupt. Staden blir bara bättre och bättre för varje år. Det var inte kul när jag drog därifrån. Det var en helt annan stad då, mycket gråare, tråkigare och mer stängt. Det är alltid ljuvligt att åka tillbaka.
I refrängen blir Stockholm och Malmö som antiteser till varandra.
– Malmö är mañana och Stockholm är tight. Och det är klart att mañana är mycket skönare. Axlarna sjunker verkligen ner varje gång jag åker dit.
’Vita skelett & vita pärlor’ är ute nu
