Det har famlats några år i någon slags genre-sjö och kanske även i en identitetssjö. Ett famlande efter ton, ansats och uttryck. Ett famlande som alla har men det är inte alla som till slut hittar rätt. Jag vet inte heller om Valter Nilsson har hittat rätt. Det här är kanske också bara en fas. Det kan vara en image. Det kan vara ett poserande i väntan på nästa livskris och identitetsomvälvning. Framtiden är dock inte så viktig. Just här och nu är Valter Nilsson på riktigt och just nu kan inga poser bli för stora eller för klichéartade.
Vi behöver väl inte gå igenom Valters alla faser men vi kan säga att det har hänt en del sen första albumet 2016. Släppet av singeln “Apan” 2023 får ses som en game changer i och med övergången till svenska och släppet av singeln “Jerry” i fjol målade in honom i det hörn han har njutit av sedan dess. “Jerry” är monumental och ett anthem för allt Valter någonsin vill berätta. Sedan han sjöng första raderna för första gången har publiken sjungit resten och så lär det nog förbli. Socialrealism och gbg-romantik i en otrolig symbios. Arendal, Thai Shanghai och människor som gör avtryck. Där har vi stadens dåtid, nutid och framtid komprimerad till 3 minuter.
Så frågan är om skivan bär mer än en anthem om raffet och visst är det så. Skivans tio spår visar rent musikaliskt spår av hela Valters liv. Som om man samlat Totta Näslund, Roffe Ruff, Jonas Lundqvist och Alf Robertsson i Asbury Park för en stund. Det är vackert som när Totta ligger mellan tågen. Det är samtidskommenterande som Roffes bästa bitar. Det är slagkraftigt som Lundqvist och det är vardagen rakt underifrån som Alf. Det är en skiva för vanligt folk som övervintrat ungdomen. Det är berättelser om de som bygger staden.
Även om Valter Nilsson hela tiden ligger mellan det äkta och det poserande och därmed slår över titt som tätt så visar han ändå att det är blues som styr spelet och han just nu inte kan skriva någon annan typ av musik.
Ett hedervärt omnämnande till bandet bakom som bjuder på subtilt gung och väl avvägda utsvävningar. Det är en och annan orgel som får hjärtat att smälta och som helhet är det en skiva som håller från start till mål. Det finns ingen låt jag vill stänga av. Det finns låtar jag vill lyssna på igen. Det enda problemet är väl att det någonstans är ett pussel av saker som redan finns men det spelar inte så stor roll med tanke på hur vackert pusslet år.
Skivan Bland de gyllene och de allmänt brända släpptes i måndags via BlackValley Records. På fredag är det releasefest på Pustervik.
[BlackValley Records, 14 april]
