“Ängelholm är känt för sitt hockeylag och totala avsaknad av kultur. Här finns inga scener att spela musik på, inga band, och de som vill ha något att göra gör bäst i att ta tåget härifrån” läser jag i programbladet. Där utspelar sig de experimentella semipolska dundersunkteaterrockarna Golvad Grävlings och teaterkollektivet Stora Maskiners punkopera Allt kommer inte att bli bra och ikväll är det premiär på Barnens Scen i Malmö Folkets Park.
Det går ett sus av nyfikenhet och förväntan genom lokalen. Till och med jag känner mig smått nervös. Ängelholmsbandet Golvad Grävling är känt för sina galna upptåg och tokiga infall men det här kan bli något alldeles i hästväg. Frågan är bara vad. Embryot som släpptes på Grönpeppar Records fyrbandssplit Aldrig en EP (2023) ihop med Dålig Isolering, Microlaxx och Hårdgnissel var en absurdistisk Doktor Kosmos-doftande minimusikal om några tonåringar i Ängelholm som köper sprit för studiebidraget, rånar bullar och runkar laxen runt Runkgalaxen. När den nu sätts upp på scen är det i en omarbetad och förlängd version.
I publiken skymtar jag Pierre “Stryparn” Pettersson, Ammy “Bulten” Olofsson och Markus “Kapten Grå” Johansson Malmström från Lastkaj 14. Det är tack vare deras punkstipendium till unga punkare som de storslagna visionerna gått att genomföra. Ett projekt som enligt motiveringen för tankarna till Nationalteaterns spektakel genom ett nyskapande sätt att blanda punk och scenkonst för unga.
Med manus och regi av teaterkollektivet Stora Maskiners Tove Petersdotter Göranson och Ella “Tutte” Benediktsson har dundersunkteaterrocken blivit något helt annat. Kanske inte en punkopera i egentlig mening, snarare en operett eller musikal. De flesta replikerna är inte tonsatta. Bandet själva står för bakgrundsmusiken. Smygande postpunkslingor, meckig funkrap, smutsig garagejazz, avantgarde och drömska ballader i en osalig röra som ideligen exploderar i blint raseri.
Sångaren Elias Leijon (Bugspray), gitarristen Oskar Bergström (Avocado Cat, Camel Dogs, Thörn), basisten Klara Svensson och trummisen Douglas Granquist. Elias som är van att oftast få ta mest plats i rummet kompenserar med att spela lite slagverk och melodika och Klara tar rollen som berättarröst men den enda golvade grävlingen som faktiskt skådespelar är Viktoria Jablonski som lämnat sin gitarr för rollen som Bippi. I övrigt har de lånat in sex skådespelare utifrån.
Det är en expressiv berättelse om hur det är att växa upp som yngre tonåring i en småstad, i det här fallet Ängelholm, och kretsar kring de nyutslagna punkarna Bippi (Viktoria Jablonski) och Boppe (Mina Lunderquist). Den utåtriktade Bippi som är arg på krig, känner sig fri av alkohol och kommer springa in i framtiden och krossa den. Och den fundersamme Boppe som ångestgrubblar, hatar styvfarsan och är rädd att få stå kvar helt själv. Men mest av allt är de varandras stöd genom identitetssökande, kriser, världspolitik och vardag i en stad de inte känner att de passar in i. Där finns ingenting att göra och ingen annan som förstår. I Bippi och Boppes ögon framstår stadens övriga klientel som några småstadskarikatyrer ur Jerrys Farsas tragiska persongalleri.
Livets hårda skola-Jonas (Roy Södergren) som klagar på dagens ungdom, vegetarianer och vänsterfittor, hamnar i slagsmål och dricker alldeles för mycket alkohol. Hans fru Lena (Almo Åberg Ed) som vill rädda sin make från spriten genom att sälja den vidare till minderåriga för studiebidrag. Stockholmsfjortisarna Stella (Rayanne Franco Emilsson) och Bella (Tone Holmström) som är rädda för allt som inte följer deras normer. Och gammelpunkaren Anarki-Arne (Jacob Skarehag) som mest lever på sitt rykte som stadens enda anarkist och den enda som sett Ebba Grön live.
Efter att en fest hos Anarki-Arne urartat i slagsmål ger sig Bippi och Boppe av ut i natten. De är hungriga men har bara fem kronor kvar till en bulle, alla andra pengar har gått åt till sprit som i sin tur blivit stulet av Jonas. De är två och den andra bullen blir de tvungna att sno. Vakten (som för en gångs skull spelas av Elias) får fatt i Bippi som körs hem i polisbil. Boppe lyckas komma undan och på sin flykt lär han sig att konfrontera sina känslor på egen hand.
Det är en händelserik natt. Anarki-Arne sätter sig i bilen på fyllan, Stella och Bella letar tjack och Jonas lär sig att tillämpa åtminstone någon form av självkritik. Mitt i alltihopa avslöjar Anarki-Arne att han alltid varit förälskad i Lena. Bippi lyckas rymma från polisen och söker febrilt efter Boppe som efter en spöklik skogspromenad där han likt Gösta “Pollenkungen” Carlsson möter ett gäng utomjordingar till slut hamnar på Pimpen Ullas (Almo Åberg Ed) loppis. Bland prylar och pinaler på den bohemiska loppmarknaden hittar han sitt livsuppdrag. Att bara kasta sig ut i en helt okänd galax.
Visst kan det låta vrickat. Ufon i Sibirienskogen, fågelmän och rymdfärder till andra galaxer. Ändå är det bara Ängelholm. Bippis och Boppes känslor är äkta. Vuxenvärldens oförståelse, småstadens tristess och sökandet efter sin egen identitet. Allt kommer inte att bli bra tar den yngre tonåringens tankar, känslor och funderingar på allvar, rakt upp och ner precis som de är. Kryddat med underfundigheter och absurditeter, men ändå på allvar. På ett ärligt och avväpnande sätt som sällan görs i andra sammanhang.
Kanske för att det inte var så längesen Golvad Grävling och Stora Maskiner själva befann sig i den åldern. De minns och egentligen handlar allt om dem själva. Sökande punkkids från Ängelholm på jakt efter sitt eget uttryck. Det är barnens scen. Allt kommer inte att bli bra, men det här blev.
