The Plan möts av ett soligt Uppsala lördagen i mars då vi bestämt träff. Inne på Katalin svänger ett jazzband på scen. Om några timmar skall The Plan själva stå där. Men innan dess möter Theodor Jensen HYMN med en öl i handen. Vi sätter oss utomhus för att fånga det sista av solen. Under själva intervjun får vi byta bord två gånger, då ljuset nästan rör sig lika fort som Theodor gör på scen.
– Jag är inte så bekväm med att ha musicerandet som ett jobb, där någon säger åt en att man ‘ska skriva tolv nya låtar på ett år’, det funkar inte för mig. Det måste få komma naturligt.
Theodor Jensen vill ha ett oberoende förhållningssätt till sin musik. Whatever Happens är The Plans femte album, och kanske är titeln en symbol för just detta? Inspelningen har i princip varit live alltigenom.
– Jag började hänga med Johannes Nordell, som satte igång arbetet med skivan. Sedan tillkom också Andreas Eklöv och Jeppe Nordenström och nygamla Stefan Sporsén, och plötsligt var The Plan ett helt nytt band.
”Jag minns att vi under förra skivan programmerade trummorna in i minsta detalj”
Den förra skivan, From Worlds Away växte fram annorlunda, men Theodor Jensen hade samma utgångspunkt då: att låta musiken komma naturligt. Det var bandets första på tolv år.
– Jag tror att man vill pröva någonting nytt på varje skiva. Jag minns att vi under förra skivan programmerade trummorna in i minsta detalj. Jag är nöjd med resultatet. Genom en sådan metod kan man uppnå en smak och detaljrikedom som kanske är svår att uppnå live, om man inte har repat väldigt länge. Men även det kan ju ta död på saker. Det är lite ‘win or lose’ – oavsett hur man gör det. Med den nya skivan har vi i princip spelat in allting rakt av.
Med From Worlds Away arbetade The Plan utan stress. De finansierade albumet själva och var ensamma under hela processen. Albumet fick vara färdigt när det kändes färdigt.
Under din karriär måste du väl också ha arbetat på motsatt sätt?
– Absolut, och det finns något bra i det också. Man går någonstans varje dag och förväntas leverera. Men, ‘musicians are lazy bastards’.
Vi kommer in på Broder Daniel, där Jensen spelade bas ömsom gitarr från nittiotalets mitt fram till den sista spelningen på Way out West 2008. Ett band som Broder Daniel behöver nog ingen vidare presentation. Klart att konstatera är att de gjort ett särskilt avtryck i den svenska musikhistorien. Jag frågar Theodor om balansgången mellan de olika banden.
– Att spela i band blir som långa förhållanden. Till slut finns det för mycket outtalat jobbigt, och man känner att man inte orkar längre. Rent officiellt blir det ju alltid att ‘jag behöver mer tid för mina andra projekt’. Det roliga i efterhand är att det var när jag hoppade av som pengarna började komma på riktigt. Sen gick det lite tid, och så frågade de om jag inte skulle vara med igen. ‘Ja, det kan jag väl’. Det var inte så dramatiskt.
Hur var det att gå från att vara en del i ett band till att helt plötsligt fronta själv?
– Ett band behöver ha en visionär, någon som har det sista ordet. Det var alltid ganska raka rör i Broder Daniel, vilket var bra. Man måste också komma överens om någon slags dagordning för att det ska funka. Det behöver vara uttalat. Å andra sidan behöver man också tjafsa för sin egen sak ibland. Om jag tycker att en låt blir mycket bättre med en särskild basslinga – då får man bråka lite. Det är väl egentligen en balansgång. Nu senast har jag bara låtit alla spela som de vill. För mig är inte musiken viktigast. Inte heller låtarna eller orden. Det viktiga är att det finns kärlek i vad vi gör.
”Om jag tycker att en låt blir mycket bättre med en särskild basslinga – då får man bråka lite”
Hur förhåller du dig till nostalgi?
– Jag tänker mindre och mindre på det. För mig är enbart nuet verkligt – och vad vi kallar då eller nutid existerar inte. Samtidigt ser jag också världen som mitt medvetandets projicering och att det föregår allting. Hela idén om att det finns en oberoende verklighet börjar försvinna helt för mig – och där ingår nostalgi.
Vi byter åter bord för att fånga det sista av solen, och jag ber Theodor utveckla sin världsbild.
– På ytan kan man ju lida av olika problem, säg i kärleken eller karriären. Då kan man fråga sig själv vad det är för verklighet man själv bygger upp. All utveckling sker ju på grund av att man får en perspektivförändring. När jag var liten trodde jag att det låg ett monster under min säng – tills att jag inte trodde det längre. Man måste tillåta sig själv att vara uppriktig och genuin. Det är en balans där också, mellan att inte tro att man är gud och har rätt över alla. Men inte heller att man är en liten grå mus som ska hålla käften. Tolstoy har påverkat mig enormt. Jag döpte min son, Lev efter honom.
Hur har tankar som dessa påverkat din musik?
– Jag säger som Tjechov, ‘If you want to improve your art, work on your life’.
The Plan är ute på turné under våren, sommaren och hösten, där de bland annat besöker Orust, Mariestad och Göteborg. Fler datum tillkommer!
