Fingrarna ömmar efter febrilt rotande i backarna i Malmös alla skivaffärer. Det är Internationella Skivaffärsdagen, årets viktigaste högtidsdag, möjligen med undantag för första maj, åttonde mars och min födelsedag. När butikerna stänger för dagen har jag fortfarande ändå inte fått nog så jag drar till Plan B.
Plan B är förvisso ingen skivaffär men kvällen till ära huserar skivbolaget Second Class Kids Records på garagescenen. En konsert det onekligen ligger en förbannelse över. Ursprungligen skulle den gått av stapeln redan i februari men när Småjävlafötter från Göteborg hamnade i sjuksäng tvingades spelningen ajourneras. När den väl blir av är det istället Hata Som Lejon som ligger hemma i Söderhamn och kryar på sig.
Istället har KKPA (akronym för Kasta Kånkelbär På Astrid) blixtinkallats från Trelleborg. Jag saknar förvisso Hata Som Lejons indiepoppiga skatepunk med färgrika melodier och eftertänksamma texter, men KKPA är inget annat än hjältar som ser till att paketkonserten till slut överhuvudtaget blir av. Dessa trallmetallhjältar som envist stretat på i närmare 35 år med vresiga metalgitarrer, buttra allsångsrefränger och Strebers som husgudar. Frenetisk d-takt, tunggung, vemodiga folktoner och dundrande dubbelkaggar.
Sångaren Martin Hansson och Mathias Engman låter gitarrerna duellera i tjuriga riff och krämiga sillastämmor medan Denny Karlssons varma basgångar skapar utrymme åt Martin Wegrens (Skav, He Who Walks Behind The Rows) meckigt lekfulla trummor. Hade Hansson inte suddat bort sin breda trelleborgska hade även texterna om atombomber, mineralhjärtan och nonsens suttit som ett njurslag. Helt opersonligt blir det dock aldrig, allra minst i den Ulke-komponerade mördarvalsen “En värld utan människor”, den molldränkta undergångsdystopin “När solen går ner” och kanske framförallt i den tunga Hoven Droven-doftande köttpolskan “En riktigt man” som precis som på det postapokalyptiska efterpandemialbumet Pestens tid (2022) görs i duett med Jenka Sjölander från Vet Hut.
Men det är klart att jag saknar Hata Som Lejon. Fram tills helsingborgarna Menudå kliver på scenen med “Den mörka stan” från debutkassetten Fossiler (2017). Samma färgrika melodier, brinnande körer och eftertänksamma funderingar, men på skånska. Kopplingen till Hata Som Lejon blir ännu starkare i och med fjolårets gemensamma splitalbum Mörkret i ljuset/En billig dos av besvikelse (2024), även om de sedan dess utvecklat ett mer klaustrofobiskt och frenetiskt stök i drypare som “Lugnet efter stormen”, “Nångång” och “Apor och skoskav”. Ändå landar fokuset ikväll på bandets mer melodiska sidor, utan att för den sakens skull göra avkall på den förtätade energin.
Bandets ordinarie trummis Douglas Tykö (Sardo Numspa) spelar med Mörbultad i Helsingborg och är istället ersatt av Robin Jarnmark (Hera, Andra Akten, Linus Polare, Jonas Gramsby). En överjävlig trummis som inte bara fyller år utan också redan känns otroligt sammansvetsad med resten av bandet. Gitarristerna Johan Tinebo (Future Idiots) och Fredrik Krusevall, basisten Tobias Svensson och den översvallande sångaren Simon Gustafsson (Moment 22, Leaders Off, Keyframes). Publiken bildar brottarkör i “Skadeglad”, Fredrik sjunger några rader i “Färgblind” och i “Vafan!? (Johan Falk)” ansluter Kammo Olayvar och John Nilsson-Tysklind i kör. Vilket jävla ställ!
Som en käftsmäll rakt mot samhället fullbordar Göteborgsbaserade Småjävlafötter kvällen. En molotov på den finaste champagne, lika explosiv som en brödrost i ett badkar. Ettrig trallcore fylld av brinnande allsångsrefränger, ideliga temposkiftningar, humor och total frenesi någonstans i gränslandet mellan Kardborrebandet, Leftöver Crackers och Disco Error. Knivar och ballonger, sprittande ska, giftiga blastbeats, tunggung och envetna popmelodier som formligen klistrar sig på skallen. Den som dansar snabbast vinner och jag blir påmind om hur många som bokstavligen ramlade i rabatten när de spelade på Hugo Fjäderben-kalaset i somras.
Gitarristerna Olbar Hammer Ekhem (Lekkamraterna, Aldrig) och Torbjörn Vigardt (Aldrig, Tööl), basisten John Nilsson-Tysklind (Mark Zero) och trummisen Kammo Olayvar (Symmel, Xammo, Tööl) gör så tvära kast så man knappt hinner med. Allt medan explosiva Malin Regnell daskar fittkuken i pannan på patriarkatet, rasisterna, snutarna och kapitalismens sista generation. Ingen här går säker!
Allsången står som spön i backen i dängor som “Alltid skit”, “Du är ful när du gråter”, “Du heter visst Marcus” och “Knulla skiten ur dem” och “Ist”. Olbar och John tar över sången i den ettriga “Palla”, Mattias Alkbergs Carl-Johan de Geer-tribut får hela lokalen att brinna och i skapunkstänkaren “Varmfrontsgatan” spelar Malin kazoo, leksakstrumpet och uppblåsbar saxofon medan Torbjörn stämmer upp i ett gitarrsolo som är så krämigt att strängarna går av.
Kvällen når sin absoluta klimax när Menudå-Simon ansluter i en överraskande tolkning av Hata Som Lejons öldrickarvisa “24 psykologer”. Sällan har ett band varit lika närvarande i en sjukstuga åttiofem mil bort. Jag brukar kanske inte hålla med Ulf Lundell om att en inställd spelning också är en spelning. Men ikväll har han rätt. Hata Som Lejon gjorde också avtryck ikväll och alla tre gjorde succé redan i februari. Ingen här går säker!
