Godflesh och Brighter Death Now, två tunga pionjärer inom olika svåra avarter ur industrial-genren, spelade på Plan B igår med support av lokala akterna Lingchi och Suma. HYMNs Anton Lindskog var på plats för en av vårens tyngsta musikhändelser i Malmö.
Kvällen är ännu ung när jag anländer till Plan B. Första förbandet Lingchi är en, för mig, ny bekantskap. Det unga Malmöbandet spelar en rå, primitiv form av sludge metal. Att spelningen genomförs framför scenen ute bland publiken ger en charmigt punkig DIY-känsla.
Uppföljande Suma har däremot varit ett beständigt inslag i den lokala extremmusikfloran under mer än två decennier. Ett antal år har gått sedan jag såg de lokala doom metal-hjältarna senast. Sedan dess har den konventionella rockbandssättningen utökats med en medlem som sköter elektronik och samplers och som sitter placerad längst bak på scenen.
Rick (som inte sällan kan skymtas bakom kassan i skivaffären Rundgång) spelar en framträdande roll på senaste albumet The Order Of Things (2016). Även i liveformatet skänker, de elektroniska oljudspassager som binder samman låtarna, en än mer påtaglig domedagskänsla åt deras ultratunga långsamma stoner/doom-hybrid.
Det har blivit några Suma-konserter sedan jag först såg dem öppna för Sunn O))) i Inkonsts gamla lokaler för mer än tjugo år sedan. Frågan är om någon varit bättre än kvällens spelning. På något sätt lyckas “Malmös tyngsta band” bli ännu tyngre varje gång våra vägar korsas. Samtidigt har musiken tagit en mer atmosfärisk riktning. Att mina tankar allt oftare går mot genrestorheterna Neurosis är ett bra betyg.
Kvällens tredje förband bör snarare betraktas som delad headliner. Roger Karmanik grundade en gång i tiden skivbolaget Cold Meat Industry. Den, ursprungligen Linköpingsbaserade, etiketten var under 90- och 00-talen en av världens viktigaste plattformar för underjordisk industrimusik. Den aktör som förde vidare idéerna från Throbbing Gristle och den tidiga, experimentella industrialscenen under en tid då genren i stort tog en mer kommersiell, rockorienterad inriktning.
Cold Meat Industrys slogan löd: “For the music lover who can sit and enjoy the evolving sound of someone else’s nightmare”. Ingen akt passar den beskrivningen lika väl som Rogers långvariga soloprojekt Brighter Death Now. Att bevittna Brighter Death Nows liveritual (vilket känns som en mer passande beskrivning än konsert) kan liknas vid att vandra in i någon annans (estetiskt fulländade) mardröm.
På scen har Roger sällskap av gamle vapendragaren Peter Andersson (även känd från sitt eget långvariga industrial-projekt Deutsch Nepal). De båda åldermännen alternerar mellan en uppsjö av elektronik placerad på ett svart podium med den klassiska Brighter Death Now-loggan mitt på scenen. Även två elbasar och en elfiol används för att framställa ljud medan Rogers distade röst loopas under den suggestivt utdragna mörkermässan som långsamt byggs upp genom spelningen. Ljussättningen är minimal och allt backas av en effektiv visuell backdrop som tar sitt avstamp ur trädet från det mardrömsliknande omslaget till Necrose Evangelicum (1995).
Det är musik som kräver ett visst sinnelag. Förmodligen även en lätt släng av masochism. Men den som kan uppskatta atonalt och beckmörkt stämningsbyggande och inte kräver traditionella låtstrukturer har mycket att hämta hos Brighter Death Now. Ändlöst fascinerande. Känslan efteråt är som att stiga upp ur ett helande reningsbad.
Kvällens headliner, Birminghambördiga Godflesh, fann sin nisch redan i slutet av 80-talet och har hållit fast vid den sedan dess. Hemstadens dystra urbana landskap lär ha haft del i att forma soundet. En hård och rytmiskt orienterad, brittisk uttolkning av industrial metal kännetecknad av atonala riff, överjordiskt tunga basgångar, guttural sång och piskande trummaskin.
Den självbetitlade debut-EPn släpptes samma år som Ministrys Land Of Rape And Honey (1988). Båda räknas bland industrial metal-genren grundstenar men där Chicagobandet fann en mer kommersiellt gångbar riktning höll sig Birminghamduon närmre underjorden. Justin Broadrick och B.C. Green i Godflesh hann experimentera med breakbeats och ta in en livetrummis i sättningen innan de skildes åt i början av 2000-talet.
Sedan återföreningen 2010 har de hållit sig nära ursprungsformen. Drum’n’bass-inslagen i kvällens tredje låt, det sena 90-talsnumret “I, Me, Mine”, blir en väldigt tydlig tidsmarkör. Jämförelsevis har deras tidiga material åldrats betydligt bättre. Passagen där “Streetcleaner”, “Avalanche Master Song” och “Like Rats” avlöser varandra är en ren överkörning.
Scenshowen är lika minimalistisk som den musikaliska formeln. Gitarristen/sångaren Broadrick och basisten Green är placerade vid varsin ände av scenen. Rytmerna spelas upp från backing tracks medan videoprojektioner, som vittnar om bandmedlemmarnas intresse för äldre skräckfilmer, körs i bakgrunden.
Godflesh är själva inte helt bekväma med industrial metal-stämpeln och har sagt i en intervju att de hellre ser sin musik som en vidareutveckling av vad Killing Joke gjorde i början av 80-talet. Det brittiska, proto-industriella postpunkbandet har förblivit en viktig referens genom alla år, likt det audiella intresset för olika typer av extrem musik.
Liveshowen är mycket effektfull och stundtals träffar de skoningslöst hårt. Likväl är Birminghamduon en ljum sommarbris jämte Brighter Death Now.
