Det är mitt tredje samtal med Craig Finn de senaste fem åren. Ganska mycket har hunnit hända på den tiden. Ändå är det som att vissa artister blir konstanter i ens liv, att en viss musik stannar med en oavsett vad som sker runtomkring. Så är det kanske med Finn.
Hans senaste skiva, Always Been, är det första uttalade konceptalbumet han gjort sedan Separation Sunday för mer än tjugo år sedan. Berättelsen följer en trolös prästs uppgång, fall och kanske eventuella förlåtelse, med en provocerande enkelhet och luft i språket. Och berättelsen, om förfall och frälsning, för mig in på det som gått som en röd tråd genom allt Finn gjort.
Jag insåg medan jag lyssnade på den nya skivan, och planerade den här intervjun, att det finns ett rätt stort tema vi aldrig berört i någon av våra tidigare intervjuer – tro. Vilket är märkligt, med tanke på att det är ett tema du jobbat med hela din karriär. Eller, jobbat och jobbat. Det känns som att du liksom dansat runt det. Lite som en … boxare.
– Boxning handlar väl mycket om att hitta nya anfallsvinklar, precis vad en författare också gör. Det kan inte alltid komma från samma håll. Man måste cirkulera. Jag kommer från ett katolskt hem, så det är klart att det spelat in i det jag gjort, särskilt i Hold Steadys tidigare grejer. Men tro… det finns ett element av tro i allt, eller hur? Det är tro som får oss att gå upp på morgnarna. Vi tror att om vi bara gör bra ifrån oss på jobbet, är ärliga och uppriktiga så måste det gå bra för oss.
– I samband med den här skivan fastnade jag för idén om någon som egentligen inte hade någon tro på gud, men som ändå sökte sig till kyrkan, som ville ha den respekt och uppmärksamhet som kommer med att iklä sig den rollen. Så han antar rollen som präst, utger sig för att vara någon han inte är. Men sedan börjar hans värld falla sönder- och först då börjar han kanske tro på riktigt.
”Vi tror att om vi bara gör bra ifrån oss på jobbet, är ärliga och uppriktiga så måste det gå bra för oss”
När jag följde berättelsen fick jag en känsla av att det börjar på en plats där bilden av tro finns, men den faktiska tron saknas. Du säger någonting om ”I just liked being the one who stood up in the room”. Men så förlorar han det, sin position, och plötsligt uppstår behovet av riktig tro. Som han själv uttrycker det ”I’ve been asking around these parts about a system to trust in”. Och det kanske är precis det här som tro är för väldigt många människor? Att vi börjar i en position där vi känner att vi efterlever en tro vi inte kan egentligen kan säga att vi tror på, så vi överger den tron. Men så kommer vi till en punkt i livet där behovet av tron kommer tillbaka.
– Absolut. Jag går fortfarande i kyrkan ibland. Kanske mest för att det är fint att ställa sig upp och sätta sig ner tillsammans med andra. Och det är väl en del av den här berättelsen. Han var tvungen att tappa tron för att förstå vad den var.
Det känns spontant mörkaste av dina soloskivor. Särskilt när man tittar på berättelserna som utspelar sig i periferin så att säga. Karaktärerna har verkligen förlorat allting, förutom tro. Det är ganska lätt att se på de här berättelserna och tänka att, ja, om de här människorna inte hade sin tro kvar… vad skulle de göra då?
– Det finns ett mörker, absolut. Men jag tror jag hittar hopp i just det. När min mamma gick bort 2013 kunde det liksom göra mig så… ställd när jag såg hur folk fortsatte gå till jobbet, liksom. Det fanns tro i det. Tro i att det fortsätter. Och det kanske är det som är hjärtat i den här skivan?
Hopp blir ju som allra mest centralt när det helt saknas. Jag ber verkligen om ursäkt, det där lät som någonting man skulle sätta på ett kylskåp… Det känns i alla fall också som din mest fokuserade skiva. Om berättelserna på dina tidigare verk varit som små kortfilmer, historier som vecklar ut sig och sen flyger i väg, känns detta nästan mer som skildringar av tillstånd. De leder inte alltid någon säker stans. Ibland liksom bara … tonas de ut. Särskilt en låt som “Luke & Leanna”, som inte egentligen har någonting med ramhandlingen att göra, utan mer bara blinkar förbi.
– När jag gjorde den här skivan tänkte jag på Rocky and Bullwinkle. Men det kanske är en referens som inte översätts så bra?
Inte riktigt.
– Det är i alla fall en tecknad serie. Om en ekorre och en älg. De har en massa äventyr, du vet, men det finns små berättelser som liksom dyker upp i bakgrunden under avsnitten. Så medan jag satt med skivan så sa jag till min manager att ”det kommer bli precis som Rocky & Bullwinkle” och han sa ”Ingen kommer att fatta det. Säg bara att det är som Pulp Fiction”.
– Men, även om majoriteten av skivan kretsar kring samma kille så är det liksom som små instick i världen runtomkring. Med ”Luke & Leanna” var det nästan som att slå på TV:n, se hela berättelsen utspela sig, och sedan slå av den. En helt egen berättelse, i sig.
En annan sak som återkommer i dina verk är städerna. Och inte bara städer som en samling hus med ett kommunkontor och ett badhus och en bio, utan symbolen av en stad. Det är som att särskilt amerikanska städer har blivit så laddade. Att de kan bära någonting enbart i namnet. Ett tag hade du ju en karta på din hemsida där man kunde se vilka olika städer som låtarna utspelade sig i. Och här finns ju låten ”Fletcher”, där det finns en hel rad om att ”inte vilja bli den som gör en stor grej av att flytta till en helt ny stad och sedan måste komma tillbaka igen”.
– Jag har alltid tyckt om berättelser om människor i rörelse. Kanske är det en amerikansk grej- som barn i Minnesota var ju inte en fyra timmers bilfärd någon stor grej. Sedan kommer man till England och folk skyr en timmeslång tågresa. Men det är också någonting man lärt sig från att turnera så mycket, att komma till en ny stad, det är en sorts anonymitet. När folk är I rörelse, när de inte är så att säga bundna till någonting, finns det ett naturligt momentum till berättelsen.
Det känns som ett annat element- att folk i de här berättelserna pratar och tänker så mycket på att flytta, att de ska ta sig någon annanstans, men när det väl sker så förändras inte saker särskilt mycket.
– Särskilt “Fletcher” tar avstamp i den idén, som jag tror är vanligt bland unga, att om man bara tar sig någon annan stans geografiskt, så kommer allting förändras. Men ja… ”wherever you go-there you are”. Men jag tycker om idén om människor som försöker resa ifrån sina problem. Det känns som ett modernt problem. Vi har så lätt att flytta nuförtiden, det är en så ”enkel” utväg.
Och det är väl också en fråga om tro? Att våga tro på att saker kommer ändras om vi bara tar oss någon annanstans- även om vi vet om att så inte är fallet.
– Det är ju också någonting med den här typen av rörelse, när man rör sig runt, resorna får en nästan biblisk dimension. Man får för sig att man är i någonting mytologiskt, man söker efter någonting magiskt, även om det kanske inte finns där. Och det kanske är det som är kärnan i den här berättelsen.
”Man får för sig att man är i någonting mytologiskt, man söker efter någonting magiskt, även om det kanske inte finns där”
En sista sak jag funderat på – det känns som att vi till viss del ser en ny våg av religiositet i samhället i stort. Och då syftar jag inte så mycket på den där låtsat konservativa ”trad”-trenden, utan en faktisk, genuin sökande trend. Särskilt bland folk i min ålder. Folk rör sig tillbaka till en kristen, eller i alla fall kyrklig, gemenskap.
– Det stora ordet där är väl gemenskap. Min grundläggande tes är väl att allt som sker någonstans för oss längre ifrån varandra, hela tiden. I USA är det färre personer än någonsin förr som går i kyrkan. En del kan säkert vara att vi är så isolerade. En annan del kan vara att politisk tillhörighet fyller funktionen som religion gjorde förr. En annan kan helt enkelt vara att en del av befolkningen helt enkelt inte känner sig trygga i kyrkan, på grund av vilka de är. Men – gemenskapen är ju fortfarande kärnan i det hela. När vi spelar med Hold Steady kan vi nästa ana att den gemenskapen, kring musiken, kan vara ett alternativ till den gemenskap man annars funnit i kyrkan. Den här historien handlar om någon som missbrukat sin position inom kyrkan, kärnan är någonstans ändå tro, och en tro som kyrkan verkligen kan erbjuda, om den sköts rätt.
Vart man än tar vägen kommer man behöva någon form av tro.
– Precis. Du måste tro på något. Visst, man kan tro på vetenskap, och den är ju sann, så att säga. Men du kommer behöva tro på något mer, om så bara för att komma upp på morgonen.
