Det innerliga indiebandet Koala Bar släppte sin nya EP The Antelope och firade in med releasespelning på Babel i hemstaden Malmö den 26:e mars. Bandet har funnits sedan 2015 och The Antelope är det första större släppet sedan albumet Ingest ≈ Digest (2022).
De har gjort sig kända för sin drömska indierock som vågar vara både sårbar och lekfull – och kvällens konsert visar tydligt upp bredden. Det är nära, familjärt, sårbart och stundtals en växelverkan mellan fri uppsluppenhet och emotionellt djup.
Kvällen inleds med Starur som support. Med sin väsenslika, bärande röst, harpa och gitarr plockar Saga Björling, som hon egentligen heter, oss direkt ur onsdagens gråa vardag. Leon den Engelsen följer med ett soloset – experimentell elektronisk musik med piano – och får oss att, utöver att redan ha glömt att det är en onsdag i mars, inte heller riktigt minnas vad tid överhuvudtaget är. Den drömska atmosfären bryts en aning när han plötsligt hoppar ned från scenen och börjar ropa: “Var är bandet?”
Koala Bar intar scenen och publiken sluter förväntansfullt in. Axel Ploman (sång, gitarr), Jonatan Duregård (sång, gitarr), Petter Göransson (bas, synth), Olof Yassin (trummor, synth) och även Leon den Engelsen (piano, synth) – som haft en avgörande roll som producent och medskapare till EP:n The Antelope – är på plats.
De börjar mjukt. Vi vaggas in med “Pas de bourrée” och får upptäcka den långa loopen av animationer och bilder som projiceras upp som backdrop: en enorm roterande måne, konsten från omslaget till The Antelope och videoklipp. Projektionen skänker ytterligare ett lager av djup till hela upplevelsen.
Melankoliskt men mullrande kraftfullt fortsätter de rakt in i en av sina nysläppta låtar “A sea among lakes”. Som alltid är studioversionen något annat än live men det basiga mullret som känns ända in i benmärgen på allra bästa sätt utmärker sig och sätter sig i kroppsminnet – även när vi lyssnar på den inspelade versionen i efterhand. Efter ett kontemplativt mellansnack från Axel (bland annat påminns vi om visdomen “Inget kaffe utan vatten”) fortsätter det sårbara, melankoliska och samtidigt mjukt trotsiga tonläget genom låten “Water” med rader som “Smoking while rolling in gasoline, we never meant to be free”.
Precis som scenljuset och projektionerna (och livet?) är föränderliga, flytande och växelverkande, så flyter även Koala Bars musik. Publiken följer uppmärksamt i alla svängar. Hur kan vi låta bli? Vi dras rakt in och hänförs i sårbara stunder – som av Jonatans sång i “You know that it’s far”, en låt vi hoppades få höra under kvällen och vi slapp bli besvikna. Dock fanns det vissa skillnader mellan studioversionen med effekt lagd över rösten en bit in. Nog saknar vi den där säregna, råa och stillsamma närvaron i sången som tappas bort lite bland de tillagda effekterna. Men allt är föränderligt och det är alltid spännande med nya versioner.
En annan stund under kvällen då vi kommer särskilt nära är när Axel delar med sig av känslan av att vilja stänga av världen ibland – hur en vän eller en låt kan tända färgerna igen när allt känns grått. Han ger publiken en varm hyllning och dedicerar nästa låt till sin mamma, som också har gått igenom kämpiga perioder. Med det som grund sträcker sig låten “non est” ohjälpligt rakt in i våra hjärtan.
Sista delen av kvällen fylls av nya inslag, en känsla av strävan framåt, familjär uppsluppenhet, men även en kraft och ett djup av närmast episka proportioner som avslut. Kontraster, gråzoner och växelverkan mellan stämningar och atmosfärer – skickligt och autentiskt utfört – är något som utmärker Koala Bar både i sina liveframträdanden och i sina studioversioner.
Nu engageras också hela publiken i att lösa basistens (som för övrigt flyttat över till trummor) oerhört akuta ölbrist. En öl frammanas till slut av Isabelle Girardon, som vi nu också fick veta är den som ligger bakom de stämningsfulla och välgjorda projektionerna på scenen. När ölen väl är framme kan musiken fortsätta och den nysläppta “Where the pitiful resides” drabbar oss med full kraft innan nästa överraskning tar vid.
“Wild Horse”, stämningsfull på ett helt eget sätt – barnslig glädje och lek på scen med en intagande Axel som leder vägen till publikens stora förtjusning. En låt som enligt utsago inte ska släppas och inte heller finns inspelad. Så nu har vi ytterligare anledning att inte missa Koala Bars fortsatta konserter, utöver alla andra uppenbara anledningar till att vilja se dem igen. Man vet aldrig vad som kan dyka upp.
Med tvära kast går vi från lek tillbaka till närhet och djup när scenljuset som sömlöst följt stämningslägen kvällen igenom växlar ned till en mörkröd ton, och vi översköljs av “Lion” – med en gemensam scennärvaro och intensitet som fångar in oss fullständigt. Omtumlade får vi tappert orientera oss och försöka ta in ytterligare ett innerligt och nära tack till oss som publik och sedan hänger vi med in i presentationen av den sista låten från EP:n.
“Ett fuck you till branschen. Och ett fuck you till oss själva också kanske…”
“The Antelope”. Vi hör den annorlunda nu, med bandet framför oss på scen – gåshud i hårbotten och drabbade av hudlösheten. Ljuset är vitt och avskalat med klarröda punkter som hänger tyngdlöst högt uppe i taket. Tankarna förs till blodsdroppar i is – men vackert och stilla, inte smärtsamt eller makabert. Sången bär en balans av sårbarhet och kraft, och lyfter instrumenten på ett sätt som inte är lika påtagligt i inspelad version. Eller så är det helt enkelt stämningen som bandet och Leon tillsammans försätter oss i och som får det att framträda med sådan tydlighet i stunden.
Sammantaget? Publiken uttryckte sin uppskattning så att det sparkade i öronen, och såklart fick vi ett extranummer som avslut. Koala Bar fick oss att uppleva flera veckor under en kväll. Från melankoliskt och sårbart till nära, familjärt och uppsluppet, till kraft, djup och en drabbande avslutning av närmast episka proportioner – med gåshud som hänger kvar länge efter att sista låten klingat ut.
