Våren är äntligen här efter en otroligt lååång vinter, och det är dags att sammanfatta musikmånaden mars genom ett gäng snabbrecensioner av släpp från den senaste tiden.
Circuit des Yeux – Halo on the Inside
GOTH-FOLK Chicago-baserade Haley Fohr har gjort sig ett namn som Circuit des Yeux där hon med hjälp av ett sångspam på fyra oktaver och en gitarr med tolv strängar bygger ljudvärldar som är lika storslaget romantiska som dunkelt gotiska. Därmed hamnar musiken någonstans mellan Chelsea Wolfe, Zola Jesus och Lingua Ignota. Halo on The Inside är en vacker men klaustrofobisk skiva som visar på ett otroligt brett konstnärskap. 8/10
Cats Of Transnistria – IV
SHOEGAZE Finska duon Tuomas Alatalo och Henna Emilia Hetamäki har varit produktiva i tio år, men har ändå lyckats undgå de flesta i sitt västra grannland. Det bör det bli ändring på i och med detta album som måste vara det bästa som kommit från Finland på länge. Det är tungt, tätt, mäktigt, välproducerat och vemodigt vackert. Ligger stilmässigt nära storheter som Slowdive, Cure och Cocteau Twins utan att på något sätt kännas som copycats. De har ett alldeles eget uttryckssätt som håller hela vägen genom albumet. Spår som sticker ut, trots jämnheten, är “Basement” och singelsläppta “Thunder as an Arrow”. 9/10
Das Beat – Frau Fatal
EDM En riktig EDM-disco-nattklubbs-karamell från Berlin. Den här sortens marsch-musik har tyskarna utvecklat sedan Boney M och de blir allt bättre på det måste man säga, åtminstone att döma av detta album. Det är bitvis riktigt punk-funkigt och ett par spår hade kunnat varvas på 80-talets underjordiska Berlin-klubbar. Det slinker förvisso med en del banalare “standard-disco” också, men många av låtarna är riktigt kul om man är på humör för det. Testa en fredagskväll till matlagningen exempelvis. Lite Neue Deutsche Welle för 2020-talet. 6/10
Minuit Machine – Queendom
SYNTH Sedan ena medlemmen Hélène de Thoury (även känd som hante.) tragiskt nog tvingades lämna musikbranchen av hälsoskäl för några år sedan, är Minuit Machine numera kvarvarande medlemmen Amandine Stiouis soloprojekt. Queendom är ett album som blickar framåt men samtidigt summerar hela den tidigare duons resa från melankolisk och melodiös coldwave mot mer dansanta uttryck. Resultatet är ett helgjutet modernt elektronisk album att både dansa och gråta till. 8/10
V.V.I.A. – I Knew You Before We Met
DARKWAVE Nystartade V.V.I.A. är ett samarbete mellan grekiska Venus Volcanism och danska In Atlas, två enkvinnoprojekt som börjat märkas av på senare i den kontemporära wave-scenen. Debutalbumet I Knew You Before We Met bjuder på en starkt DIY-präglad hybrid av driven postpunk, melodiös synthpop och elektroniska ljudexperiment. Ömsom collagelikt kaotiskt, ömsom varmt och trösterikt är det här ett verkligt bevis på vilken bredd som ryms i dagens kontemporära wave-scen. 7/10
The Horrors – Night Life
INDIE/ALTERNATIVE När The Horrors släpper första nya fullängdaren på åtta år återstår bara två medlemmar ur Essexbandets originaluppsättning. På Night Life får den nyfunna fäblessen för industriell techno visst spelrum men albumet rymmer även spår från alla de olika skepnader deras musik har tagit sedan stökiga garagerocken på debuten Strange House (2007). Något spretigt men när de verkligen lyckas är det fantastiskt. “Lotus Eater” och “Ariel” är suggestiva små mästerverk som låter som nattliga promenader genom stora farliga städer. 7/10
Martin Berglund & Stödorkestern – Tiden är ett monster
HEARTLAND Än en gång slår Martin Berglund & Stödorkestern fast att Kalmar med omnejd är Sveriges svar på Asbury Park. Ett brinnande åttamannakollektiv med blödande saxofoner, ylande munspel och dubbla klaviaturer i ett själfullt heartlandlandskap på rännstensromantiska punknerver. Tredje albumet är en rumlande roadmovie genom matsalsdiscon, barndomsdrömmar, regniga dagar, nyårsnätter, gratis vatten på McDonald’s och slagsmål med gatlyktor. För att slutligen landa på parkbänken i en smärtfull insikt av att vara den enda idioten som blivit över. Tiden är ett monster men din ungdom ska aldrig dö. 8/10
Jerrys Farsa – Ni kan sluta snyfta nu
WHITETRASHPUNK Fyra år efter att Jerrys Farsa stoppade huvudet i mikron för gott är de tillbaka med Linus “Siken” Sikström (Attentat, Giftigt Avfall, Civil Olydnad) i spetsen. Tragikomisk whitetrashpunk med lekfulla arrangemang, skadoftande tromboner och buskisartade småsketcher om antihjältarna ur det välbekanta persongalleriet från de trasigaste delarna av Göteborg. Bettan har fått lungor från Taiwan, Herr Svensson har blivit jänkare, Raffe B har skaffat brud och börjat supa, Ullas kropp håller bensinmackarna i rullning och den moderata mytomanen Magnus har blivit misantrop. Helt enkelt sexigare och klyftigare än Ebba Busch. 7/10
Roger Karlsson & Kungarna av Norsborg – Blues från Sunny Hill
VISPOP På Roger Karlssons (Tuk Tuk Rally, Inferno, Nittonhundratalsräven) tionde soloalbum står det kaotiska världsläget i skarp kontrast mot lugnet han funnit på det mer personliga planet. Hur den sörmländska torpargrunden och sherwoodskogen på Solbacken blir en fristad från krig, polarisering och det raserade folkhemmet i gubbjävelvärlden utanför. En grynig Super 8-film av flagnande barndomsminnen, vardagsgrubblerier och omvärldsanalyser klätt i steelgitarrer, mandoliner, dragspel och saxofoner av kompbandet Kungarna av Norsborg. Inte lika sammanhållet som den hudlösa föregångaren Mitt universum (2022) men i gengäld är tramporgelhymnen “Bara du” något av det vackraste Roger någonsin gjort. 8/10
Nära Döden – Villkorslöst
INDIEPUNK Om stockholmskvartetten Nära Dödens debutalbum Slänger ingenting (2023) andades iver och hoppfullhet är uppföljaren en smocka rakt in i ett kompakt, villkorslöst mörker. Explosiv, molldränkt indiepunk med förtvivlade melodier, skrikande gitarrväggar och febriga synthar i en nästan euforisk ångest. Upprivna allsångsdängor i gränslandet mellan Vånna Inget, Hanna Hirsch och Spader Kung om uppbrott, undergång, missade tåg, otillräcklighet och ful kärlek på ett kallt golv där skammen kryper fram. Ibland är det en tröst att det är mörkast innan gryning. Det räcker nog. 8/10
Beverly Kills – Wishing Well
INDIEPOP “Vi trodde att vi skulle göra en mörk postpunkskiva men det blev något annat” sa göteborgsbaserade Beverly Kills redan om debutalbumet Kaleido (2022). På uppföljaren överges den underjordiska smutsen totalt för det upphöjt serena. Mer sockervadd än rakblad. Honungslen indiepop med skimrande melodier, atmosfäriska synthar, ringande gitarrslingor och en fluorescerande känsla av nittiotal. Porslinsfigurer och diamanter. Att Alma Westerlund ändå ängslas över folksamlingar, tristess och dödsannonser ger i det närmaste en välbehövlig kontrast till den smakfullt polerade fasaden. 7/10
Crash Nomada – Innan mörkret faller
FOLKPUNK I över två decennier har det underjordiska resandesällskapet Crash Nomada varit en institution på den svenska folkpunkscenen, först under namnet Dorlene Love. Suggestiva skapolkor, intensiv balkanpunk, europeiskt skräp, lägereldar och ockulta postpunksbesvärjelser i en tung vinddriven urkraft inte helt olikt ett helvetiskt Cirkus Miramar. Bland diaboliska dragspel och svindlande fioler går femte albumet hela vägen ner mot undergången i sällskap av William Shakespeare, Félix Guattari, Sister Rosetta Tharpe, Alice i Underlandet och Gunnar Ekelöf. En trasig feberdröm där nattfjärilar studsar mot gatlyktor, falska sköldpaddor gråter och krigsmaskinerna tar kontroll över alkemin. 9/10
Palle Bull & Förlorarna – Det är en konst att stå ut med sig själv
FÖRLORARROCK De går snabbt i malmöitiska Palle Bull & Förlorarnas värld. En månad efter cover-EPn Håll mig vaken inatt släpper förlorarrockarna med rötterna i Shuvit sin albumdebut. Tio låtar på sjutton minuter på bred skånska om fest, kärleksbekymmer och konsten att stå ut med sig själv. Skitt loserboogie i rakt nedstigande led från Hela Huset Skakar och Bäddat För Trubbel varvas med inåtvända grubblarballader och tunga arbetarepos. Livet helt enkelt. Kort och koncist i en rättfram uppriktighet. Ärligt talat. I “Tåget är försenat” tar det inte mer än sjutton sekunder att ta sig hela vägen över bron och trycka i sig en Köpenhamns-diet. 8/10
Going Big – Going 3
AMERICANA Den malmöitiska låtskrivartrion Going Big har sökt samarbete med en rad gästartister för att utforska nya uttryck. En sval Mauro Scocco-doftande skilsmässoballad med Lars Brundin, en bredbent gospelrökare med Mange Andersson (Brickhouse, Bad Barber) och en spröd countrysnyftarduett mellan kanadabördiga Jennifer Saxell (Honkin’ Pontiacs) och låtskrivaren Herbert Tinz (Alabama Moonshine Co). Trions sedvanliga indiepowerpop har fått landa i ett americanaland. Splittrat och ofokuserat men också med en hel del charm, allra främst i Manges lekfulla Lowell George-porträtt “Oh Low George”. 5/10
Johan Eklund – Tänk om jag får va din
VUXENPOP Med ett förflutet i Vaniljfamiljen och Blå Stjärnors Band är tranåssonen Johan Eklunds tredje soloalbum en ärlig skildring av att kanske hitta hem mitt i den vardagliga medelåldern. Kanske är det för tidigt att ropa hej men på något sätt har någon lyckats ta sig in. Fladder i magen, fingrar genom håret, varma fötter i det kalla gruset, leenden på en polaroid. Att våga närma sig försiktigt. Med ödsliga surfgitarrer, spöklika synthar och suggestivt blås strövar kompbandet Vågen mellan karg industribossa, blåögd vispop och blodfulla souldrypare i samma provinser som Bo Kaspers Orkester, David Urwitz och Jakob Hellman. 8/10
