Ingen har väl missat att Kent tillfälligt återuppstått för sex konsertkvällar på 3Arena? Kent-febern i landet har varit total, tidningarna har skrivit spaltmeter, sociala medier har svämmat över. Kents återkomst får mig att resa tillbaka i tiden och minnas: en oreserverad kärlek till ett band, en parad av album och konserter, nästan ett helt liv.
2025: Jag ser Kent för jag vet inte vilken gång i ordningen. Trettiofjärde? Trettiosjunde? Någon gång tappade jag räkningen. I motsats till förra gången, på avskedsturnén 2016 då det rådde separationsångest och landssorg, ligger det nu mest glädje och förväntan i luften. En del i publiken ska få se Kent för allra första gången, något de tidigare bara vågat drömma om. Andra har, liksom jag, en lång kärlekshistoria med arbetarklassgrabbarna från Eskilstuna som blev Sveriges största och bästa rockband.
1995: Det är sommar, jag är femton år och hör Kent för första gången. Jag sitter i baksätet mellan mina två syskon. Pappa kör och mamma sitter bredvid, de tjafsar om något. Vi är på bilsemester och på P3 spelas en ny singel av ett svenskt indiepopband. Låten heter ”Jag vill inte vara rädd”, men jag uppfattar inte bandets namn. Låttexten får mig dock att tappa andan. Aldrig har jag hört en text som talat till mig så direkt. Det är så uppriktigt, så uppbragt och liksom förtvivlat. Det är en sång om det oprovocerade våldet, om hatet som kan brisera när som helst och riktas mot sådana som inte rår för det. Jag går i högstadiet i Landskrona, en småstad präglad av djupa klassklyftor, sociala problem och främlingsfientlighet. Mina skolkamrater klottrar hakkors på skåpen, spottar snus och heilar i korridoren. Jag utsätts för knuffar och glåpord. Märker att folk undviker mig, hör hur de skrattar bakom min rygg. Jag drar mig undan, försöker göra mig osynlig. Sångaren sätter ord på min rädsla och osäkerhet. Den här musiken är exakt vad mitt ensamma tonårshjärta behöver.
2025: En spöklik version av ”Stenbrott” mullrar ut över arenan och sedan öppnas den svarta kuben där bandet stått gömda. Där är de: Jocke, Martin, Markus och Sami. Tillsammans igen som om de aldrig varit åtskilda, aldrig slutat spela ihop. Visst, det går inte att låtsas som att tiden har stått stilla, de ser absolut äldre ut, märkligt vore det ju annars, men de låter precis som de brukar, lika kompromisslöst obändiga som någonsin förr. Sedan brakar världens bästa trumintro loss i ”Ingenting någonsin”, följt av en förkortad ”En timme en minut”, och jag vet redan att det här kommer att bli en fantastisk kväll.
1996: Jag ser Kent live för första gången på Stortorget under Malmöfestivalen. Det är sista stoppet på Verkligen-turnén. Bandet ser inte alls ut som jag tänkt mig. Jag som tidigare kärat ner mig i tvålfagra pojkbandsmedlemmar och långhåriga hårdrockssångare blir förvirrad. Kent är inte särskilt snygga och inte riktigt min stil. Hur ska jag förhålla mig till de här snubbarna? Men de är rätt coola, manglar med sina instrument och pratar knappt med publiken. Jocke Berg går mest omkring på scenen, slår sig på bröstet och ser förbannad ut. Säger ”tack som fan” ibland, men verkar inte mena det. Sedan introduceras en helt nyskriven låt med titeln ”Utan dina andetag”. (Betydligt larmigare och med en lite annorlunda text än den version som sedan blev en av tidernas mest framgångsrika b-sidor.) Det är det bästa jag någonsin hört.
2025: Hela setlisten är som en karta över ungdomens landskap. Varje låt representerar en viss era, ett specifikt minne i mitt liv. Kent har alltid fått mig att längta efter något. De är experter på vardagseskapism och samtidsnostalgi. Jag sjunger med till ”Om du var här”, ”Kevlarsjäl” och ”Hjärta”. Påminns om vänner, kärlekar, fränder, alla de jag har förlorat, de som inte längre finns kvar. Svettiga nattklubbsnätter då vi dansade till ”Musik Non Stop”. Förfesterna med ”Pärlor” på högsta volym. Hånglet till ”Kärleken väntar”.
1997–2002: Jag försöker se Kent så ofta jag kan. På trånga rockklubbar och i mer eller mindre fulla idrottshallar. På festivaler och Kalasturnéer. I olika städer, ibland flera dagar i rad. De spelar med The Cardigans på Olympen i Lund. De är förband till D-A-D framför slottet i Helsingör. De delar scen med Varanteatern. Jag och mina vänner vill alltid stå längst fram, pressade mot scenkanten eller staketet. Vi glor på Samis gitarrspel, imponeras av Markus vildsinta trummande, begrundar Martins tveksamma klädsmak. Vi klär oss i svart, sjunger med i varenda textrad, håller om varandra. Håller varandra vid liv.
2025: Plötsligt försvinner bandet och kommer tillbaka efter ett klädbyte, nu iklädda silverfärgade pyjamasar. Okej. Dags för disco. Ingen discoboll sänks ner denna gång, men storbildsskärmarna och lamporna på scenen får jobba hårt. Det är en löjligt snygg show. Galopperande hästar, svävande spöken, brinnande bilar. Stundtals aggressivt färgglatt och blinkande, stundtals suggestivt och glittrande drömskt. Det här är så långt ifrån de första spelningarna med Kent som man kan komma. Vad hade de killarna tänkt om de sett sig själva nu?
2003: Det börjar snackas om att Kent har sålt ut sig. Att de blivit mainstream, att de inte är indie längre. De flesta av mina vänner slutar lyssna på dem. Jag bestämmer mig för att inte åka upp till Stockholm och gå på den vita konserten, trots att jag egentligen vill, men det anses vara töntigt och jag faller för grupptrycket. Dessutom har jag inte råd. Jag lever studentliv, pluggar lösa kurser i humaniora och jobbar extra inom kollektivtrafiken. Ett jobb som kräver uniform och en bredbent attityd. Man stöter på alla sorters människor i ett sådant yrke, ett tvärsnitt av befolkningen. Man blir en observatör. Man får se samhällets olika sidor – solsidor och skuggsidor.
2025: Kent har kallats för socialistpop, svennemusik, folkhemsdisco, U2-kopior och pk-rock. Det är fina komplimanger tycker jag. Även om det ibland mellan raderna kan anas en viss samhällskritik har de aldrig framstått som särskilt politiska. De anses vara vänster, men inte mer radikala än att de kan uppskattas av såväl kungafamiljen som Ulf Kristersson. Ses kanske mer som humanister än aktivister, mer romantiker än revolutionärer. Låtar som ”La belle époque” och ”Sverige”, som försöker säga något om den rådande solidaritetsfria och nymoderata samhällsordningen, är vackra men saknar udd. Det blir allsång och tändare i luften snarare än knutna nävar. På gott och på ont är Kent ett band för alla. Det gör ingenting. Allt måste inte vara politiskt och polariserande. Ibland kan man bygga något vackert utan att krossa allt.
2005: Kent åker på en storslagen tältturné i samband med att de släpper Du & jag döden. Jag ser dem i ett gigantiskt vitt tält på Limhamnsfältet i Malmö. Anna Ternheim agerar förband. Jag är där med en av mina bästa vänner, som med glad röst berättar att hon är gravid, att hon och hennes kille ska bilda familj. Med ens är det som vi blivit äldre. Vi är inte indiepoptjejer med stjärnor under ögonen längre. Kent har växt och blivit stora, och vi med. Bandet avslutar med att sjunga den numera ikoniska textraden ”vi ska alla en gång dö” och jag ger henne en kram, det är så fint att få uppleva det här tillsammans. Arton år senare går hon bort i cancer. Då har vi glidit isär för länge sedan. Livet och allt annat kom emellan. Tiden börjar röra sig obarmhärtigt fort.
2025: Idag har nya generationer upptäckt Kents musik. Jag hör inte till dem som surar över att det finns människor i publiken som ”inte var med på den tiden” eller som ”inte har koll på det tidiga materialet”. Man kan inte hjälpa när man är född, lika lite som var eller av vem. Jag tycker tvärtom att det finns något rörande med alla dessa unga fans som stjärnögt blickar upp på scenen mot sina betydligt äldre och bedagade hjältar. Känner mig nästan lite beskyddande när det börjar knuffas för mycket eller när någon långis tränger sig framför. Lider med de utmattade tonårstjejer som väntat i timmar längst fram bara för att kollapsa och lyftas ut. Ser mig själv i dem.
2006–20?? Det är nog här jag tappar räkningen. Åren, turnéerna, konserterna börjar flyta ihop. Bandet är för ambitiösa och släpper album i hög fart, allt är verkligen inte bra. Jag tycker om Röd. Jag låtsas inte om En plats i solen. Ändå fortsätter jag troget, nästan maniskt att se bandet live, även om inget riktigt fastnar. Var jag verkligen på Annexet i Stockholm 2007? Hur många gånger har jag sett dem på KB-hallen i Köpenhamn? Vilken sommar såg jag dem på Sofiero i Helsingborg? Jag är mitt uppe i en forskarutbildning och har stresshjärna. Efter disputationen tar jag ett sabbatsår och flyttar till Kanada. Märkligt nog gör Kent inga spelningar alls under det år jag är borta.
2025: Ytterligare ett bisarrt klädbyte får mig att fnissa lite. Vad har de på sig egentligen, vilket år är det, vad är det där för avlagda paltor? Är dessa jeansdräkter någon slags ironisk blinkning till ”Blåjeans”? Men den får vi inte höra. Inte heller ”Kräm”, ”Gravitation”, ”När det blåser på månen” eller andra äldre publikfavoriter. Mig gör det inget, jag har hört dem många gånger förut. Under de här dagarna i arenan har det gnällts om låtvalen. Att Kent bara spelar hitsen, att de i stället borde spela x, y och z. Folk har också klagat på att bandet är ”märkligt energilöst”, att de inte är tillräckligt charmiga, att de inte bjuder på några överraskningar, att de inte längre är relevanta, att de spelar ihop igen överhuvudtaget. Herregud. Man blir trött på ert jävla gnäll. Ni förtjänar inte Kent.
2014: Jag åker inte till #KENTFEST på Gärdet i Stockholm, trots att jag har fått pressackreditering. I stället åker jag på jobbresa till Kenya. Kanske den enda spelning jag inte ångrar att jag missade. Det känns nästan skönt att ha en ursäkt för att slippa. Några dagar efter att jag kommit hem från resan dör min pappa i en ensamhetsrelaterad sjukdom. Min dåvarande pojkvän visar ingen förståelse och ger noll stöd. Jag lyssnar på Tigerdrottningen som besatt under denna period. Som alltid flyr jag till musiken. Kent får mig inte att förstå döden bättre, men åtminstone förlika mig med den.
2025: Jag gillar att ”999” har uppnått kultstatus och får vara med bland extranumren. I en tidigare recension (från 2012) kallar jag den låten för en episk medelklassångesthymn ”av den typen som Kent har patent på”. Det står jag fast vid. Och idag kan jag relatera ännu mer till tematiken. Hur långt man än har kommit …
2016: Bandet annonserar att de ska sluta. Videon med likprocessionen är lika hemsk som gripande, och jag kollar på den om och om igen i mobilen. Jag ser Kent för vad jag tror ska bli sista gången den 4:e december på en arena i Danmark. Den sista halvtimmen gråter jag bara. Men inte så mycket av sorg. Det är snarare tacksamhetstårar. För att jag är där, för att jag fått vara med om allt detta, de här tjugo åren tillsammans med bandet. De avslutar med ”Den sista sången”. Det känns trots allt som en fin och ljus begravning.
2025: Det är den sjätte och allra sista kvällen av återuppståndelsen. Jag betraktar från min plats på pressläktaren havet med armar som vevar till ”747”. Min vana trogen har jag gått på flera av spelningarna även denna gång. Igår stod jag där nere på golvet, nästan längst fram, som vanligt. Hoppade, dansade, skrek sönder rösten. Alla vet att det här är Kents bästa låt. Alla vet också att det snart är över. Jocke garanterar att det här är sista gången de spelar för oss, även om det är svårt att tro honom. Jag vill inte tro honom.
2024: Nyheten om återföreningskonserterna slår ner som en bomb. Masspsykosen och ryktena sprider sig. Hur många spelningar blir det? Vilka låtar kommer att spelas? Kommer det att släppas nytt material? Jag köper biljetter till ett stort kompisgäng. Bokar tågbiljett och hotellrum. Det får kosta vad det kosta vill. Man är ju medelålders nu. Fast jobb, stabil ekonomi. En bostadsrätt i de attraktiva kvarteren. Det bekväma livet. Allt det där som man ville uppnå. Hm … man kanske borde ta sitt liv nu?
2025: Kent avslutar såklart med ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. Jubel, konfettiregn, extatisk glädjeyra. Jocke följer traditionen och lägger till ett par nyskrivna verser. Den här gången blir ”Vi ska alla en gång dö” till ”En sång kan aldrig dö”, en utsaga som känns minst lika sann en kväll som denna. Jag hade tänkt avsluta den här recensionen – som kanske mer är en essä, för hur kan man, på något kritiskt eller meningsfullt sätt, recensera ett band som format hela ens liv? – med något skämtsamt om att vi säkert ses igen, jag och Kent, men jag låter bli. Kanske blir det så, sannolikt inte, vi får se. Jag har ändå inte rätt att kräva någonting, jag har redan fått så mycket. Därför vill jag avsluta med att återigen tacka Kent för allt de har gett mig under de här trettio åren. Musiken, minnena, magin.
Tack som fan.
