“Ibland är det som ett publikhav man har framför sig men jag ser er som en fin damm man kan plaska i” säger Roger Karlsson när han kliver upp på Medleys intima bistroscen i Malmö. Naket, nära och innerligt. Ett vardagsrum där alla kommer lära känna varandra innan kvällen är över.
Med ett förflutet i Inferno, Tuk Tuk Rally och Nittonhundratalsräven är Roger aktuell med sitt nionde soloalbum Blues från Sunny Hill. Så färsk att vinylutgåvan precis hunnit anlända från tryckeriet lagom till kvällens spelning. Inspelat med samma band som på den hudnära föregångaren Mitt universum (2022) som numera kallar sig Kungarna av Norsborg efter singelspåret “Kungen av Norsborg”.
Kompbandet har dock fått stanna hemma i Botkyrka. Kvar är Roger helt ensam rakt upp och ner. En man, en gitarr och några bildrika berättelser. Varken mer eller mindre. Med sin rakbladsvassa tenor reflekterar han över världsläget, uppväxten i Stockholms förorter, rötterna i den sörmländska myllan och personerna han träffat längs vägen. Gryniga och solblekta super 8-filmer om ett folk som ingen visste att det fanns.
Roger kallar sig själv en dysterkvist och menar att han ofta har lätt att skriva om allt elände i världen. Med de nya sångerna vill han hellre ge någon form av hopp i en trasig värld. Denna gubbjävelvärld som går fullständigt bananas i näthat, konspirationsteoretiker och bombade minareter. Trots gråmulna vardagsmödor, stress, diverse åkommor och existentiella tvivel är han nog ändå kär i det här livet. Hur det än är. Därför vill han vara en trygg och stadig motståndskraft mot de som hatar mer än älskar.
För egen del föredrar jag honom i det lågmält dystra. När den gamle punkaren vågar landa i vaggande plock, intensiva viskningar och stilla begrundan. Som i den hypnotiskt mässande förortsbetraktelsen “Alby C”, det drabbande förlåtelsebrevet “Innan allt är försent” och den ödsligt suggestiva samtidsbetraktelsen “Blues från Sunny Hill”. Precis som när den annars heartlanddrypande barndomsskildringen “Kungen av Norsborg” tonas ner till något innerligt, vaggande och nära. Det är då de välformulerade funderingarna tillåts hitta utrymme att krypa ända in under huden på mig och bränna till på allvar.
Kvällens två set kretsar till största del kring låtarna från de senaste två albumen men har också utrymme för några väl valda tillbakablickar i katalogen. “Spår” tillägnas dottern Lisas stormiga livsresa, den molldränkt suggestiva “Kysser Sörmlands jord” blir en förtätad begravningshymn till farsan och den vredgade kampsången “2017, patriarkernas år” är nästan mer aktuell nu än då. När de gamla nittiotalsdängorna “Under solen” och Tuk Tuk Rallys “Luftballong” skalas av till nakna, drömmande ballader reser sig håret längs mina armar.
Att sitta i en liten lokal rakt framför Roger Karlsson är på många sätt en överväldigande upplevelse. Ändå knockar han mig inte lika fullständigt som han gjort andra gånger. Vanligtvis brukar jag sitta med gåshud kvällen igenom, ikväll kommer den och går lite som den vill. De nya låtarna griper ofta inte tag på riktigt samma sätt som tidigare och själv försvinner han emellanåt ut i något forcerat. Bara för att i nästa stund krypa in under huden ännu en gång.
När kvällen gått mot sitt slut går det ett sus genom lokalen. Våren står i blom och utan att ens ha pratat med varandra är vi alla redan nära vänner. Hälften vallfärdar till merchståndet för att införskaffa Rogers samlade diskografi på både CD och vinyl, resten sitter kvar i bistron och bara andas ut. Så går det till i en liten plaskdamm.
