Det är torsdag i slutet av mars. En vanlig dag på det stora hela. För någon är det en dag för en trisslott och en plankstek på stan, för någon annan en dag att skriva dikter under fläkten. För egen del är det en dag då jag drar till Medley i Malmö för att spana in Stefan Björk och H Self.
“Ni har säkert sett en film nyligen men det kan vi skita i nu” säger Katrineholmsbördige Stefan Björk när han smyger igång kvällen lite smått och anspelar på Stefan Bergs bioaktuella dokumentärfilm När tiden stannar om Björkens gamla band Wilmer X. Sedan dess har han spelat bas med bland annat Stefan Sundström, Blanceflor, Babylon Blues och Diamond Dogs.
Inledande “Jaguar” heter precis som en gammal Wilmer-dänga men är mycket riktigt något helt annat. Ödsligt lågmäld melankoli framförd på en sliten akustiska gitarrer, några trasiga munspel och Stevie Klassons (Johnny Thunders, Hanoi Rocks, Linus & the Losers) kärva elgitarrlicks. Dunkla grubblerier som för tankarna till en sjavigare Toni Holgersson. Kaffe ur en sprucken kopp, nätter med glassplitter av regn och en sorgsen begravningshymn till den alltför tidigt bortgångne bandkollegan Robert “Strängen” Dahlqvist (Dundertåget, Hellacopters, Stefan Sundström). Bräckligt, vacklande och ärrat.
Halvvägs in ansluter trummisen Albin Linder (Jetbone, Husbandet) och slidegitarristen Kent Börjesson (Leather Nun, Totta Näslund, Stenade Rullarna) lagom till en powerpoppigare tolkning av Reeperbahns “Lycklig”. Samtidigt byter Björken den akustiska gitarren mot den tryggare elbasen och plötsligt är ljudbilden en helt annan. Ett svettigt rock’n’rollband med förkärlek för Rolling Stones, i såväl ljudbild som låtval och det blir uppenbart hur mycket Stefan Björk ser ut som Ron Wood. Det finns en gammal skröna om hur de ska ha sprungit på varandra på stan varpå Ron brustit ut i ett “Hey, there’s me!”.
Det är en lång kavalkad av Stones-låtar som “Respectable”, “Dead Flowers” och “No expectations”. Några gånger tar Stevie över sången och mitt i alltihopa ansluter Agnes “Nalle” Odén (David Ritschard, Spinning Jennies, Jan Hammarlund) på eldiga fioler. Det svänger men det är synd att de låter sig reduceras till ett renodlat coverband. “Hur hade Björkens egna grubblerier låtit med en stadig rocksättning?” frågar jag mig själv medan de avslutar med Bo Diddleys “Pills” som även Stevies forne bandledare Johnny Thunders tagit sig an med New York Dolls. Själv tänker jag mer hur Björkens gamle bandkamrat Thomas Holst gjorde den som “Ge mej mer” med Kommissarie Roy.
Även Salasonen H Self inleder lugnt och stilla. Kvällens stora stjärna i all enkelhet med en akustisk gitarr och Agnes “Nalle” Odéns smäktande fiol i den varsamt vaggande vardagsbetraktelsen “För det lilla”. Naket och ömtåligt i misärmunter erbarmlighet. När Salasonen Henric Hammarbäck (Southern Skyline), som han egentligen heter, följde upp de engelskspråkiga albumen Broken Live On (2021) och Country Songs (2023) med halvårsgamla Skälva (2024) var det som att han hittade något helt unikt. Visst hade han skrivit på svenska förut tillsammans med David Ritschard, men aldrig till sig själv. Hudlösa rapporter från andra sidan lagen varvat med naturalistiska skildringar av vardagstristessen i ett universum någonstans mellan det personliga och det fiktiva. Sällan har socialpornografisk outlawcountry om knark, värdetransportrån och kåkfareri känts lika självupplevd och trovärdig sedan Jailbird Singers.
Resten av bandet kliver upp på scen. Trummisen Fabian Ris Lundblad (David Ritschard, Fine Arts Showcase, IB Sundström), basisten Alexander Skylvik (Linnékvintetten, Southern Skyline), den akustiska gitarristen Jonas Öhlund (Southern Skyline, David Ritschard), kvällens hårdast arbetande elgitarrist Stevie Klasson och Casper Hedberg på ännu en fiol. Ett brokigt sjumannakollektiv med dubbla fioler och en dynamik som får sångerna att växa ännu några steg live. Glödande, levande och varmt. Ömsom svävande varsamt, ömsom i ett tungt och intensivt groove. Alltid med altcountryn i botten men med dragningar åt både soul och svensk vistradition. Allt medan H Self själv sjunger själen ur kroppen, något manierat men med en själfull karghet som för tankarna till en västmanländsk Johan Airijoki.
“Utan mina bandmedlemmar hade jag varit ett jävla vrak” berättar Henric i ett av sina valhänta mellansnack. Och visst, ska man tro texterna har kvällens stora stjärna rekord i flest bortdömda mål. En Ivanhoe med kofot och en Joe Labero med lås som gråter på centralens toalett, skäms för sin mage och drar feta linor keta, amfetamin och benzo. Varvat med simpel vardag fylld av disk, Wordfeud, Foodora och På spåret. Exakt var gränsen går mellan fiktion och verklighet är omöjligt att avgöra, kanske allra tydligast i kåkfarareposet “Jessica”. Säkert är att gangsterrapparen Yasins osminkade dagboksanteckning “Rap är ingen konst” helt självklart smälter in i repertoaren med Casper på en spöklik såg. Med lite klarare melodier är det ingen skillnad på gangsterrap och outlawcountry. Pistoler, poesi och sex. Ett sätt att prata ut när samhället inte ställer upp.
“Men det händer roliga saker i mitt liv också” säger Henric och berättar om en intervju tidigare under dagen som landade i att han lovade att spela in en platta med Malmös lokala bruksortscountryhjältar Kiitos För Allting. Själv släpper H Self sitt fjärde album Efterskalv om två veckor men eftersom vinylen redan anlänt från tryckeriet blir det lite av en släppefest redan ikväll. Närmare hälften av kvällens låtar är ännu officiellt osläppta, ändå känns låtar som “Månskenssoldater”, “På eget bevåg” och “Nascar och MDMA” redan som klassiker. Folk sjunger med i låtar de aldrig hört förut, det här är låtar som går ändå in.
Kvällen avslutas precis som den började lugnt och stilla. Dämpat och naket, endast uppbackat av Jonas rogivande körstämmor. Så återhållet att man kan höra en knappnål falla i det sorgesamma socialreportaget “Selma” om en trasig flicka inte långt från den Cornelis Vreeswijk besjunger i “Blues för Fatumeh”. Skevt och underbart, det är så fint att man kan dö. Jag skälver när jag försvinner ut i natten och funderar över hur jag på något rimligt vis ska kunna sammanfatta det här. Att prata om verkligheten som om den vore underhållning är mest dumt. Country är ingen konst, det är bara country. Ett sätt att prata ut när samhället gör dig lack. Har en massa recensioner någonsin gjort något gott?
