Beverly Kills, med det tidstypiska Göteborgska soundet de delar ihop med band som Makthaverskan och Agent Blå, återvänder nu på fredag med sitt andra album, Wishing Well. Jag mötte upp Alma Westerlund, John Jonsén och Viggo Mattsson på Majornas Bryggeri och lät dem berätta om kommande släppet.
Ni ska släppa nytt album, kan ni berätta lite om det?
A: – Man kan väl säga att allting börjar ur någon typ av gnista, och om jag ska vara helt ärlig minns jag inte när den där allra första gnistan kom.
J: – Vi visste att det skulle bli ett andra album redan när vi var klara med första, och vi hade ramverket klart relativt tidigt. Den skulle inte vara lika spretig och vi visste vad vi ville göra bättre.
Ni släppte första skivan 2022, men jag såg er spela i Halmstad redan 2019, så det känns som ni funnits länge och släppt en massa!
A: – Haha, precis. Vi släppte ju en del singlar och så. Men första fullängdaren kom först 2022. Vi kände redan då att vi hade saker som vi ville förbättra eller göra annorlunda. Nu har det varit större fokus på att verkligen skriva låtar.
Vad har ni haft för inspiration till skivan?
J: – Bra fråga.Vi har nog inte direkt haft någon inspiration utan mer litat på våra egna förmågor. Visst, varje instrumentalist har haft sina visioner, men som inspiration tror jag inte vi tog något från någonstans.
A: – Efter att ha gjort första skivan så fick vi ”vårt sound” liksom, så även om vi är ett band med många influenser och olika musikaliska bakgrunder som alla tar med till bordet, så utmynnar musiken i just detta. Även om vi hade haft en lös abstrakt tanke att ”fan, vi vill låta som Pixies” så hade det inte blivit så ändå.
V: – Tur det!
A: – Vi försöker göra låtar som låter som andra band, men det blir aldrig likt. Kanske är vi för dåliga musiker.
J: – Eller för bra?
Är alla med och skriver låtarna?
J: – Ja, det skulle jag säga. Alla kommer med olika idéer men vi skriver klart dem i replokalen tillsammans. Så även om det finns ett skelett från någons håll så väntar vi på att var och en ska få göra sin input.
V: – Det är oftast någon som kommer med en skiss och sedan gör vi färdigt den tillsammans.
J: – Sedan är vi väldigt envisa i det här bandet, trots det har det allt som oftast varit ganska problemfritt med denna skiva.
Man brukar ju få höra att man måste kompromissa inom ett band, men ni menar att ni har kunnat stå på er men ändå fått fram en färdig produkt?
J: – Framför allt har vi den här gången varit väldigt inställda på att ”det här ska bli en så otroligt jättebra skiva” och lagt allt vårt fokus på det. Men visst, vi har bråkat som fan också! Det är den hårda sanningen med den här skivan.
Och ändå sitter ni här?
J: – Det har ju bevisligen gått bra!
V: – Alla har haft samma mål, att vi ska växla upp hantverksmässigt och göra ett bättre album än förra.
J: – Förut har man kanske inte haft låtens bästa i åtanke när man skrivit, vi har inte gjort så ”låtiga” låtar, och då måste man förändra hela sättet man skriver på. Och det är klart att det kommer skava, och skavt har det fan gjort… Men, som du säger, vi sitter här.
Vill ni få fram mer av en hit i låtarna?
A: – Nej en hit kommer vi aldrig göra. Det viktiga den här gången var att göra ”fucking bra låtar” helt enkelt!
J: – Vi släpper elva låtar till denna skiva, men vi har nog en kanske 5-6 låtar till som vi valde bort.
V: – Vi har verkligen sållat mycket mer den här gången än förra.
Hur gick inspelningen till?
A: – Vi gjorde de första fyra, fem låtarna för ett par år sedan.
J: – Sedan låste vi in oss i februari förra året och skrev klart resten.
Varför delade ni upp det så?
J: – Vi var tvungna att släppa några låtar för att kunna ge oss ut och spela live för två år sedan, och sedan dröjde det tills vi fick tid att spela in resten.
A: – Det var även en låg tid av mixning och pålägg.
Finns det inte en risk att man vill ändra det gamla när man spelar in nya låtar till samma skiva flera år senare?
A: – Jo, jag hinner ångra allt!
J: – Jag hade svårt att låta bli att pilla på det där gamla…
A: – Det var en gitarrdel där jag blev tokig på John för han blev aldrig klar med den. Han ville ta om och ta om!
Jag såg er som sagt 2019 första gången, skulle ni säga att ni har förändrats från den tiden?
J: – Ja absolut, jättemycket.
A: – Verkligen. Du träffade ett annat band då får jag nog säga, om jag nu får drömma mig bort lite.
Ja det kom bland annat en pandemi emellan…
J: – Det gjorde det verkligen! Det har hunnit hända så mycket.
A: – Personligen tror jag att jag tog det mycket mer lättvindigt på den tiden. Vi var ett sammansvetsat gäng som hängde i repan varje dag och drack bärs och hängde på Andra lång. Jag minns faktiskt den spelningen i Halmstad. Vi hade skoj och det dracks en hel del och det hela slutade med att vi i bandet badade i samma badkar på natten. Efter det åkte vi till Tyskland för spelning och där började jag faktiskt skriva ”Fluorescent Feeling” som hamnade på denna skiva.
På tal om Tyskland, ni har ändå gjort en del spelningar där. Även varit över och lirat i USA och Mexiko. Det känns som ni har en gedigen publik utomlands?
J: – Mantrat från början var att vi skulle ut och spela utomlands. Vi skrev medvetet en musik som tilltalade en internationell publik, och om man skulle sätta oss i en stad i inre Tyskland gentemot säg, Mjölby, så skulle vi nog gå hem mycket bättre mitt inne i Tyskland! VI låter kanske inte så svenska?
A: – Fast man har också hört att man känner igen oss i andra, det är svårt att inte gräva där man står. Men vi sjunger på engelska och det är väl en blinkning om en riktning åt någon annanstans.
Blir det turné nu både i Sverige och utomlands då?
J: – Än så länge är det bara bekräftat i Sverige, men vi hoppas på att komma utomlands med. Vi får se hur skivan tas emot först!
