I januari släppte Henric de la Cour sitt första album på sex år. Under en av vinterns sista kvällar fick HYMN träffa de la Cour för ett samtal om visuell identitet, Yvonne och hur Eskilstuna mår idag.
Det är en timme kvar tills Henric de la Cour ska gå upp på Pusterviks stora scen. My Bones, Your Ashes är titeln på vad som kommit att bli hans fjärde soloalbum på fjorton år. Spontant känns det som en väldigt de la Cour-kompatibel titel, men jag kan inte säga varför. Utan några vidare jämförelser känns det lika rätt som när Jocke Berg sjunger om kemikalier eller material.
”Man hittade människor som omfamnade varandra, och som i askan blev en och samma person”
Vad betyder albumtiteln för dig?
– För mig är den tudelad. På ett sätt kan man tolka den bokstavligt – jag består medan någon annan inte gör det. Och det var nog också min ursprungstanke. Det är en ganska mörk vinkel. Samtidigt finns också ljusare sätt att se på albumet. Jag fascineras av gravarna efter vulkanutbrottet i Pompeji. Man hittade människor som omfamnade varandra, och som i askan blev en och samma person. I stort skulle jag säga att min tolkning beror på humöret jag är på.
Hur utformades albumet?
– Under en lång tid. Men jag har också gått runt och sagt att albumet är färdigt i två år. Jag skriver oftast tillsammans med Rickard Lindh. Vanligtvis jobbar vi tills vi har en elva, tolv låtar och efter det känner vi oss klara. Den här gången hade vi 30 låtar, vilket gjorde att vi kunde bearbeta och göra ett annorlunda urval än tidigare. Den här gången tog vi ett lite längre steg i arbetet med skivan. Öppningsspåret ”Bones, Ashes” och förstasingeln ”Hey You, Hell No” kom till sent i processen, och det var först då vi kände att albumet var färdigt på riktigt. Oftast skriver jag låtar på gitarr, och kommer med någon slags grund till Rickard. Han är den absolut största delen i utformandet av hur det ska låta.
Jag upptäckte Yvonne på högstadiet, vilket jag är överlycklig över idag. Musiken håller lika bra idag, men slog som allra hårdast för en grubblande tonåring. På den tiden fanns bara True Love på Spotify. Jag inser att jag låter som en äldre generation som beskriver tiden när “det bara fanns två kanaler på TV”, men så var det kids! Nu finns alla fyra album uppe. Frågan är om inte Yvonne är Sveriges mest underskattade band någonsin. Hur känner du inför Yvonne idag?
– Jag tycker att vi var som allra bäst runt första skivan. Då var vi väldigt inriktade tillsammans. Vi var sex personer och repade fram alla låtar. Vi var alla på samma spår, vilket jag tycker märks väldigt tydligt i musiken. Den är liksom enhetlig. Om man jämför med vad som på den tiden släpptes i Indiesverige stod vi ut. Det kanske också var därför vi fick uppmärksamhet. Ju längre tiden gick med Yvonne kändes det som att det urvattnades. Alla var inte lika engagerade, och vi drogs åt väldigt olika håll. I det stora hela tycker jag att vi gjorde bra låtar, men att det allteftersom blev större brister i produktionen och mitt textförfattarskap. Jag var ju bara i tjugoåren, men vissa texter kan jag inte stå för idag.
Yvonne släppte sin sista skiva, Hit That City 2001. Det blev det sista av fyra album, och är en skiva som Henric de la Cour tycker om.
– Vi fick ändå till den sista skivan ihop, men det är knappast vår förtjänst. Vår producent jobbade dygnet runt i en månad. Vi skrev den på en månad också…
1998 blev Eskilstuna utnämnt till årets popstad av P3. Motiveringen återges i en DN-krönika från samma år, skriven av Kalle Dixelius. Utmärkelsen ges till följd av replokalstätheten, samarbetet mellan kommunen, studieförbunden och rockbanden. Band som Kent, Yvonne och Superswirls bidrog nog också. Dixelius menar fram till att den främsta anledningen till utmärkelsen är tristessen.
I många intervjuer går det att tolka Kents förhållningssätt till Eskilstuna som svalt, vilket också hörs i texterna. Hur ser du på Eskilstuna idag?
– Jag kände inte alls så på den tiden. Vi flyttade ungefär samtidigt som Kent till Stockholm, och innan dess bodde jag i Uppsala. Jag hade liksom lämnat och lagt Eskilstuna bakom mig. Jag tyckte alltid att det var kul att komma hem till Eskilstuna igen. Jag har ett klart svalare förhållningssätt idag. Vi har gjort flera gig där, men jag känner att de aldrig blir bra. Jag vet inte vad det beror på. När man står på scen känner man alltid hur publiken mår, och i Eskilstuna är det typ noll. Som ett stort hål. Eskilstuna har också blivit en mycket kallare stad nu än förr. Det finns inget kulturliv där längre. Jocke (Berg) tyckte att det var en kall och våldsam stad då, vilket han absolut har en poäng i. Men det fanns en brinnande scen, ett kulturliv som vi var delaktiga i. Det finns inte idag.
”När man står på scen känner man alltid hur publiken mår, och i Eskilstuna är det typ noll”
Hur viktigt är det för dig att ha ett visuellt uttryck?
– Det har alltid varit jätteviktigt för mig. En visuell framtoning, både live och på albumomslag. Det blev ännu viktigare när jag började min solokarriär. I Yvonne var det viktigt till en början, men det luckrades upp och till sist såg vi ut som vilket band som helst. I Strip Music hade vi regler. Svarta skjortor, Doc Martens och smala byxor. Vi hade en tydlig bild av hur vi skulle se ut och hur vi skulle spela. Vi tyckte vi var asfräcka, och höll ändå den linjen ända till slutet. Som soloartist kunde jag ta ut svängarna mer vad gäller smink. Jag och Rickard var ute med Kite i höstas, och det lärde vi oss jättemycket av vad gäller hur man arbetar med ljuset. De är ju massiva.
Vilka förebilder har du haft rent visuellt?
– Jag har alltid varit svag för Einstürzende Neubauten. Allting är fan coolt med dem. När jag såg dem senast hade de tonat ner på ljuset, och istället var settingen bara som ett upplyst gult vardagsrum. De kommer ju undan med det, för att de är så jävla coola. Annars, Blixa Bargeld och tidiga Misfits. Jag förlitar mig mer på ett riktigt bra ljus än coola kläder numera.
