I helgen återförenas Sveriges största rockband för sex utsålda konserter på 3Arena. HYMN försöker få tag på en folkskygg frontman som tycks ha gått under jorden.
2016 gjorde Kent sin sista skiva och sin sista turné. Och de gjorde det på ett så högtidligt sätt att en återförening skulle bli direkt pinsam. Med pompa och ståt och begravningsmarsch och hela faderullan.
Men nu ska Jocke Berg, Sami Sirviö, Markus Mustonen, Martin Sköld och ett par inhyrda gymnasiekompisar dra på sig skinnbrallorna och lira folklig depprock igen. “Det här är inte en återförening”, heter det i ett pressmeddelande som också avslöjar att “hits och livefavoriter utlovas”. Det är inte utan att det känns som … ja, som en återförening.
Frågetecknen hopar sig som småtjejer på ett Crescenterna-gig.
Så när HYMN sätter mig på att försöka få tag på Kents sångare Jocke Berg väcks min inre Janne Josefsson till liv. Jag har inte läst hundraåttio hp journalistik med inriktning på gräv förgäves. Om det är någon gång jag ska få en guldspade så är det nu.
Men senast jag försökte komma i kontakt med Jocke Berg så fick jag efter lång väntan ett surt och illa formulerat mejl av hans pr-kille. Så det misstaget gör jag inte om. Istället börjar jag i en annan ände och slår en pling till a-kassan.
A-kassan vet inte var Jocke Berg är, visar det sig.
– Vi vet inte var Jocke Berg är. Vart har du ringt, tror du?
Till a-kassan.
– Ja, precis. Men vi kan inte ge ut några uppgifter om våra medlemmar.
Enligt ett gammalt rykte så är det “lika långt mellan Jocke Berg och a-kassan som mellan a-kassan och Jocke Berg”.
– Ja, just det. Men nej, vi vet inte var han befinner sig.
Samma källa som tipsat om närheten till a-kassan påstår också att Jocke Berg har siktats på yachtåterförsäljaren Storebro Boats. Men det är samma visa där.
– Skulle Jocke Berg ha köpt en båt av oss? I så fall har han inte gjort det direkt genom Storebro Boats.
Och det är ingen annan i Kent som har varit inne och köpt en båt på sistone? Han Mustonen, till exempel.
– Nej, nej. Inte vad jag vet. Jag har jobbat här sedan 2009 och under den tiden har jag inte träffat någon i Kent.
Jag letar vidare. På allabolag.se finns en Joakim Berg som är styrelseledamot för ett företag som sysslar med “ljudinspelning samt fonogramutgivning” och “artistisk verksamhet”. Det låter lovande. Jocke Berg är nämligen folkbokförd som Joakim Berg, Jocke är bara hans smeknamn.
På hemsidan finns dessutom ett telefonnummer. Jackpot! När abonnenten svarar och presenterar sig som Jocke Berg börjar det vattnas i munnen.
– Jag håller på med lite vardagssysslor här, men vi kan prata under tiden.
Okej. Jo, hur känns det inför vårens spelningar.
– Ja, du … bra fråga. Mest ser jag fram emot våra egna spelningar.
Hur ska det bli att träffa grabbarna igen? Är det alltid lika kul?
– Ja, faktiskt. De är som mina bröder. Vi är i studion ganska mycket nu. Planen är att släppa en singel i samband med konserterna.
Var det självklart att börja spela igen? Vissa fans blev ju rentav upprörda över att ni skulle återförenas.
– Nu tror du att jag är Jocke Berg i Kent, va?
Ja.
– Jaha. Ja, det här är Jocke Berg i Hardcore Superstar, förstår du. Men det är lugnt. Det händer ofta att folk blandar ihop oss, så jag är van. Han är nog van vid att blandas ihop med mig också. Men det var trevligt att tjôta ändå.
Fan också, ännu en dead end. Tillbaka på ruta ett. Men jag ger inte upp. Gav Janne Josefsson upp när han återvände till Fittja några år efter Fittja Paradiso (1999–2000) och fick kalla handen? Ja, det gjorde han kanske, men det betyder inte att jag gör det. Jag är redan in too deep. Så jag fortsätter gräva.
Och ibland har man tur. Under en blöt utekväll berättar en före detta klasskamrat – som faktiskt har en guldspadenominering på cv:t – att en på hennes redaktion i Östergötland har haft en del med familjen Berg att göra. Jockes bror Christofer har nämligen fifflat lite med deklarationen och grejer.
Jag får ett nummer till Jocke Berg och hoppas på det bästa. När han svarar så kontrollerar jag först så att det inte är Jocke Berg i Hardcore Superstar. Det är det inte. Och det kan väl knappast finnas tre offentliga personer i Sverige som heter Jocke Berg? Men det gör det, tydligen. Personen jag pratar med håller visserligen på med musik (han är diskjockey), men för det mesta gör han hyss – så kallade pranks – och kränger selfies med sin dotter för 350 kronor styck.
Här tar det stopp. Jag har ägnat flera arbetsdagar åt att spåra en person som alldeles uppenbart inte vill bli hittad. Jag hade kunnat fortsätta, men det är above my paygrade.
