Hur går egentligen tankarna under ett skivaffärsbesök? Läs vinylnörden Rick Titrös essä nedan.
Abramis Brama, Efia Abu & Drömbandet och Daniel Adams-Ray. Johan Airijoki, Mattias Alkberg och Anatomi-71.
Häromdagen på mitt dagliga arbete som lärarvikarie i grundskolan kläckte en elev ur sig att ingen köper skivor längre. Anledningen var att jag för en gångs skull inte bar en bandtröja, utan en t-shirt med punkbolaget Sockiplast Records. Ingen köper skivor längre, ändå står jag här. Bläddrandes bland skivbackarna i någon av Malmös tiotals skivaffärer. Det kryllar av dem i den här stan. Rundgång, Skivesset, Blue Desert Music, Folköl & Dunka Dunka, Dåndimpen och en hel drös till. Och det verkar som att alla ändå går runt, även om Folk å Rock är mitt uppe i ett lokalbyte.
Jag bläddrar vidare.
Det kultförklarade gamla proggbandet Anna Koka 5 Ägg Jag Är Värd I Huset dyker upp med både en nyutgåva av sitt självbetitlade album från 1975 och en nyinspelad liveplatta. Vidare följer norska Anti-Lam Front, göteborgspunkarna Attentat och liveexplosionen Avantgardet. Babian, Bad Religion och nypressar av Beatles. Beckmörkt, Marit Bergman och Big Fish. Björnarna, Björns Vänner och bob hund.
Den här gången håller jag mig till nya vinylskivor men i butiken myllrar det av både kassetter och CD-skivor. Såväl nya som begagnade. I musikbolagsfederationen Ifpis senaste årsrapport (över 2023) visar det sig att den fysiska skivförsäljningen ökat globalt med 13,4% och omsatt mer än 116 miljoner kronor enbart i Sverige. För första gången sedan den digitala streamingen omkullkastade hela musikbranschen är även CD-försäljningen på uppgång. På auktionssajten Tradera har CD-försäljningen ökat med hela 43% under 2024.
Jag som aldrig lyssnar digitalt har plötsligt blivit poppis tänker jag och bläddrar vidare. Borgerlig Begravning, Billy Bragg och Palle Bull & Förlorarna. Charta 77, Coca Carola i nypress och Elvis Costello.
Fast helt inne har jag kanske inte riktigt blivit. Jag är bara en typisk millennialboomer som inte förstår mig på modern teknik. Den digitala försäljningens marknadsandelar är fortfarande så höga som 93% och ledande på marknaden är förstås Spotify. Med en omsättning på drygt 46 miljarder kronor värderar Forbe grundarna Martin Lorentzons och Daniel Eks personliga förmögenheter till 146 respektive 96 miljarder kronor. Artisterna själva tjänar 3-5 öre per lyssning och för att en utbetalning överhuvudtaget ska göras behöver en låt ha spelats minst 1000 gånger på ett år.
Efter en snabb huvudräkning baserat på antal lyssnare i månaden kommer jag fram till att artister som Lars Winnerbäck, Melissa Horn och Timbuktu inte ens får ihop till en vanlig knegarlön. Som dessutom ska delas med bandmedlemmar, producenter, inspelningstekniker, omslagsmakare och PR-ansvariga. Att avvara 1,7 miljoner kronor åt Donald Trumps presidentinstallation gick däremot hur bra som helst.
“Varför betala 119 kronor i månaden för ett Spotify Premium-konto när man kan lägga några tusen på att stödja artisterna och de lokala skivaffärerna?” frågar jag mig själv och bläddrar vidare.
Crash Nomada, Dalaplan och Division 7. Drive-By Truckers, Dropkick Murphys och någon bootleg med Bob Dylan. Och Ebba Gröns samtliga album i ännu en nyutgåva i massa roliga färger.
Det sistnämnda förstår jag mig kanske inte riktigt på. I begagnat-backarna lite längre bort i butiken stoltserar originalutgåvorna i både bra skick och rimliga priser. Att då trycka upp ytterligare en utgåva bara ett decennium efter senaste återpressen kan te sig något onödigt, i vart fall utan exklusiva bonusspår.
En riktig samlare däremot nöjer sig inte förrän samtliga upplagor finns i samlingen. När musikjournalisten Fredrik Strage pratar skivsamlande med Dennis Lyxzén (Refused, INVSN, The (International) Noise Conspiracy) i senaste avsnittet av EFN Ekonomikanalens dokumentärserie Saker och ting hävdar Lyxzén att det rentav inte går att leva ett värdigt liv utan alla utgåvor från hardcorebolaget Dischord.
Någon Dischord-platta finns inte i min personliga samling så i jakten på ett värdigt liv bläddrar jag vidare i backarna. Flogging Molly, Franska Trion och Fågelle. Golvad Grävling, Green Day och Kajsa Grytt. Nisse Hellberg, Jakob Hellman, Staffan Hellstrand och Håkan Hellström.
I programmet slår Dennis Lyxzén ett extra slag för sjutumssinglarna. Visst kan det tyckas bökigt att behöva byta sida var tredje minut men å andra sidan tvingar det fram ett mer aktivt lyssnande. Det går inte att bara ha musiken på i bakgrunden medan man sysslar med något helt annat. För egen del föredrar jag dramaturgin på ett helgjutet album. Berättelsen. Konceptet. Allt det där som försvinner när låtarna bryts upp var för sig på en spellista, eller för den delen när streamingtjänsten väljer vad som ska spelas baserat på några algoritmer.
Jag fortsätter bläddra. Hjelle, Hurula och Frida Hyvönen. Hästpojken, Kaizers Orchestra och lite återutgivet Kinks. Klotter, Korslagda Kukar, Xenia Kriisin och Markus Krunegård.
För mig är ett texthäfte nästan en förutsättning för att kunna lyssna aktivt på en platta. Att följa med i texterna och nörda in mig på vem som spelar vilka instrument, vem som producerat plattan och i vilken studio det är inspelat. Och allt det visuella. Flickan i rosa jacka som leker med en jordglob medan en grå massa av vuxna människor passerar förbi på Lene Aas detaljrika och symboltäta omslag till norska Astmatisk Gapskratts debutalbum Heller fargerik enn kald (2018). Andy Warhols skalbara banan på Velvet Underground & Nicos självbetitlade debutalbum (1967) och de uppfinningsrika popup-omslagen på Sweets Give Us A Wink! (1976) och Greg FitzPatricks Bildcirkus (1978). Eller de medföljande hårtestarna till Södra Sveriges Död musik (2019) och brädspelen på Lastkaj 14s Speglar och rök (2020) och Ola Aurells Apspelets regler (2022).
Jag bläddrar vidare. Kim Larsen, Lilla Krogen Band och en tjock bunt Ulf Lundell. Moonica Mac, Mando Diao och diverse projekt med Annika Norlin. Och Nova Blasts Eccolalia (2022) i de vackraste färger jag någonsin sett. Svepande skiftningar av purpur och blått.
Den klassiskt svarta vinylskivan är inte alls längre samma norm som den varit. Grammofonskivan har visserligen funnits i andra färger sedan den uppfanns. En pionjär är Iva Mae Millers blåa åttatumssingel Fruhlingsregen (1928), en annan Oceanic Dance Bands gröna tiotumsflexi Nobody Cares If I’m Blue (1930) och såklart Marcelle Bordas och René Hèrents otaliga bildskivor på sextumsflexi från 1930. I min egen skivsamling är Violents röda sjutums-EP Grattis lilla mamma (1965) särskilt tidig men det är inte förrän i slutet av sjuttiotalet det börjar bli en grej med Problem, Ulf Beijerstrand och Bitch Boys. I samma veva släpps även Sonets julsamling God Jul (1979) som bildskiva med Jenny Nyströms klassiska tomteteckningar direkt på vinylen.
Men även om man alltid experimenterat med färger, storlekar och alla möjliga former var det bara i särskilda undantagsfall. Idag är var och varannan vinylskiva i någon annan färg än den klassiskt svarta. Anilinrött, olivgrönt, guld, transparent och självlysande. Splatter, stänk och lucky dip. Melerat, spräckligt och virvlande. Gärna på ett sätt som matchar skivomslaget, eller på något annat sätt blir en del av konceptet. Som Babians banangula Fullproppad, listtoppad, livrädd och uppstoppad (2009), BONs rotebroarefärgade Christer Pettersson – en svensk hustler (2020) och Stina Künstlichers diskvattenfärgade En krogknegares sånger (2022).
Jag bläddrar vidare. Nynningen, Nära Döden och Ossler. Eric Palmqwist, Sara Parkman och Polisman B. Broder Henrik Rapp, Tomas Rimeika och David Ritschard.
I Saker och ting berättar Fredrik Strage om en DJ med en så gedigen skivsamling att han fick hyra en extra lägenhet till skivorna. Han fick klagomål från grannarna som hade upptäckt att de fått sprickor i taket efter skivsamlingen som var så stor att den tyngde ner golvet. Själv minns jag ett facebookinlägg av en bekant som sökte flytthjälp av 110 lådor skivor. Men visst, ingen köper skivor längre. På skivsamlarsidan Discogs har särskilda utgåvor av Sex Pistols God Save the Queen (1977), Beatles Love Me Do (1964), Pink Floyds Ummagumma (1969) och Misfits debutsingel Cough/Cool (1977) gått för hundratusentals kronor.
Själv upptäcker jag hellre nytt och bläddrar vidare i backarna. Silverkulten. Effy Simon och Sista Bossen. Slöa Knivar, Sparks och Spetälska. Och en radda Bruce Springsteen-bootlegs.
Den gamla klyschan om att allt skulle finnas på internet är just en klyscha. På samma sätt som en del artister enbart släpper digitalt väljer andra att enbart släppa fysiskt. Pappersfanzinet Halvdan Permanents samlingskassetter, Löparnas oranga tiotums-EP (2023) och punkfestivalen Hugo Fjäderbens livesamling (2024) är bara några exempel på sådant som inte finns på internet. Precis som en uppsjö bootlegs.
Jag bläddrar vidare. Ellen Sundberg, Stefan Sundström och Svart Ridå. Taylor Swift, Tarantula Waltz, Terra och Thåström. Torsson, Troublemakers och Caroline af Ugglas.
Jag får vänta in två tonårstjejer som rotar i backen bredvid innan jag kan bläddra vidare. Den vedertagna bilden av att en skivköpare är en gubbe i övre medelåldern håller minst sagt på att luckras upp. I januari publicerade Vinyl Alliance en undersökning som snarare pekar ut Generation Z som den drivande faktorn bakom vinylskivans renässans. I åldern 18-24 år svarar 76% att de köper minst en skiva i månaden medan 30% ser sig som seriösa samlare.
Med ungdomlig kraft bläddrar jag vidare. Vet Hut, Vidro och Vånna Inget. Mikael Wiehe, Wilmer X och Jenny Wilson. Och en Neil Young som fullkomligt spottar ur sig bortglömda rariteter från sitt ofantliga arkiv.
Efter en två år lång Joe Rogan-bojkott återvände Neil Young till Spotify förra året. Den undermåliga ljudkvaliteten är han dock fortfarande lika avogt inställd till, men inte det digitala lyssnandet i sig. Tvärtom drev han själv ett tag den egna musiktjänsten Pono med högupplösta Flac-filer under föresatsen att musiken skulle låta som den lät i studion. Precis som David Bowie hade sitt BowieNet och Jay-Z grundade artistkooperativa Tidal. Även i det digitala streamingsamhället är det alltså möjligt för en artist att ha åtminstone någon form av makt över det man själv skapat.
Efter att även ha bläddrat mig igenom Yoyosektionen, Ævestaden och Anna Öberg känner jag mig klar för den här gången. Precis som vanligt är det en stor hög jag samlat på mig. Flera artister har jag inte ens hört talas om tidigare. Förväntansfull skyndar jag mig hem genom stan och låter nålen träffa spåren.
