Ängelholmskvintetten Golvad Grävling är känd för sina galna upptåg och tokiga infall men frågan är om de någonsin gått lika långt som nu. Tillsammans med teaterkollektivet Stora Maskiner förvandlas deras experimentella, semipolska dundersunkteaterrock till en hel punkopera med namnet Allt kommer inte att bli bra. Tre påsklovsföreställningar på Barnens Scen i Folkets Park i Malmö med premiär måndag 14 april.
Jag stämmer träff med de golvade grävlingarna Elias Leijon, Viktoria Jablonski, Oskar Bergström, Klara Svensson och Douglas Granquist tillsammans med regissörerna och manusförfattarna Tove Pedersdotter Göranson och Ella Tutte Benediktsson i Studiefrämjandets lokaler i Malmö. Någon kommer in med en stor bilnyckel i wellpapp, någon annan med famnen full av plastgranar. Hittills har bandet och teatergruppen repat var för sig men ikväll är det dags för det första repet tillsammans. Ikväll är det dags att svetsa ihop det hela till en enda punkopera. Musikal vill de inte riktigt kalla det.
“Det är obehagligt att sitta och titta på när karaktärer sjunger till varandra, det går inte att ta det på allvar”
– Jag hatar verkligen musikal! fastslår Elias. Det är obehagligt att sitta och titta på när karaktärer sjunger till varandra, det går inte att ta det på allvar. Men sen behöver man ju inte alltid ta det på allvar heller, det gör ju inte riktigt vi.
– Det är en intressant fråga det där, säger Ella som kommer från ett helt annat håll. När man pratar om musikal och teater generellt händer det ofta att folk avfärdar det direkt, man går inte ens in och diskuterar vilken typ av musikaler man inte skulle gilla. Musikal är egentligen ett väldigt stort spektrum av saker och ting och nu gör vi en typ av musikal som är jävligt fet och cool. Musikalpunk!
Men teatern har ändå alltid varit närvarande i Golvad Grävling. Trummisen Douglas har spelat i Grease på Kulturskolan i Ängelholm, Viktoria har pluggat teater på både gymnasium och folkhögskola och precis som Elias lillebror Albins band Storhövding kallar sig teaterprogg definierar Golvad Grävling sig till vardags som just experimentell, semipolsk dundersunkteaterrock.
– Det har väl mest funnits en teatralitet, förklarar Elias. Vi har inte riktigt varit ett band som bara stått på scen och spelat våra instrument, utan det har funnits någon typ av skådespel ibland, små sketcher.
– Vi har ju alltid bjudit på en show, inflikar Douglas.
– Det har tagit ett annat uttryck nu, berättar Viktoria. Lite mer planerat.
– Där är Stora Maskiner och Golvad Grävling lite lika, berättar Ella. Vi gillar att testa gränserna för vad man kan göra inom teater på samma sätt som ni testar gränsen mycket för vad man kan göra på en scen.
– Det är roligt att kombinera olika konstformer” menar Tove. Att få vara tvärkonstnärlig och inte behöva hålla sig inom ett fack. Vi är väldigt inspirerade av punken även om vi inte står och skriker liksom.
Stora Maskiner präglas av en stark DIY-anda och förutom att vara ett teaterkollektiv ger de även ut kulturmagasinet Kurt. De bildades i Köpenhamn med det svenskspråkiga kammarspelet Ingen går hem (2023) om några konstiga typer på stans enda klubb. Efter en flytt över sundet sattes relationsdramat På gränsen (2024) upp i Malmö där de samarbetade med ett jazzband. Inte som en musikal, utan som ett husband.
“Vissa saker som funkar när man ska trycka in så många låtar som möjligt på en halv LP-sida funkar inte riktigt på samma sätt”
– Jag såg ju den föreställningen, minns Elias, Det var då jag kände att det faktiskt kunde funka med teater med ett band. Vi hade ju också kunnat göra något!.
Redan för två år sedan släpptes embryot till Allt kommer inte att bli bra på Grönpeppar Records fyrbandssplit Aldrig en EP (2023) tillsammans med Dålig Isolering, Microlaxx och Hårdgnissel. En absurdistisk Doktor Kosmos-doftande minimusikal om några tonåringar i Ängelholm som köper sprit för studiebidraget, rånar bullar och runkar laxen runt Runkgalaxen. När den nu sätts upp på scen är det i en omarbetad och förlängd version.
– Det man hör på EPn är nödvändigtvis inte det man kommer att höra i operan, avslöjar Oskar och syftar på att låtarna genomgått omfattande omarrangemang.
– Vissa saker som funkar när man ska trycka in så många låtar som möjligt på en halv LP-sida funkar inte riktigt på samma sätt i en timmes lång föreställning, fortsätter Elias.
På scen står också sex inlånade skådespelare. Jacob Skarehag i rollen som Anarki-Arne, Almo Åberg Ed som Pimpen Ulla och Langaren Lena, Rayanne Franco Emilsson som Stella och polis, Tone Holmström som Bella och polis, Roy Södergren som Livets Hårda Skola-Jonas och Mina Lunderquist som Boppe. Bandet står mest för bakgrundsmusiken, ungefär som jazzbandet i På gränsen.
– Jag har gett ifrån mig nästan allt, berättar Elias som stod för de flesta replikerna på Aldrig en EP-versionen. På våra gig är jag ju också van vid att oftast vara den som tar mest plats i rummet. Nu vet jag knappt riktigt vad jag gör i bandet. Jag spelar maracas någon gång, men jag är verkligen längst bak i bakgrunden. På skivan spelade jag Boppe, de enda gångerna jag sjunger nu är som berättarröst.
– Själv har jag lämnat bandet skämtar Viktoria som istället är den enda golvade grävlingen som kommer skådespela, då i rollen som Bippi. Nu återförenas vi, jublar hon efter veckor av separata repetitioner mellan band och skådespelare.
De berättar att utan studieförbundens generositet och Malmö Stads arbetsstipendium Kulturkraft hade projektet aldrig varit möjligt. Inte heller utan Lastkaj 14s punkstipendium som i år även ser till att Röda Naglar från Skellefteå får släppa en platta på Second Class Kids Records och att falubaserade Apkött kan stämma sina gitarrer. Fjolårets stipendiater var Bror Duktig från Lund och Ärkepucko från Falun som fick äran att samsas på splitalbumet Livet suger! (2024).
– Sen är väl ändå en plan att vi också ska släppa något från musikalen, berättar Elias. Att vi spelar in hela föreställningen och klipper ner det till låtar på en platta.
– Vi kommer även filma den och på något sätt göra så folk kan se den i efterhand, avslöjar Tove. Det har vi även gjort tidigare med Stora Maskiner.
“Sen är väl ändå en plan att vi också ska släppa något från musikalen”
– Men det är kul att också ha på Spotify just eftersom det ändå är lite låtar liksom, svarar Elias.
– Radioteater tycker jag är skitnice! utbrister Ella och landar i en diskussion om Nationalteaterns Kåldolmar & kalsipper (1976), Charta 77s Sagan om världens mest hypade band (2000) och tidiga Doktor Kosmos.
Men framförallt är det de tre föreställningarna på Barnens Scen i Malmö i april det rör sig om. Att få allt att klaffa när tretton personer är inblandade helt ideellt är inte alltid det lättaste. Vanliga spelningar är lite smidigare.
– Jag tror min morsa snackade om att om den nu handlar om Ängelholm borde vi ju också spela i Ängelholm, berättar Elias. Men jag vet liksom inte heller om det finns så många ängelholmare som känner till oss. Kanske efter Tullakrokfestivalen, men annars vet folk nog inte riktigt vilka vi är.
– Sen ska man inte underskatta mängden människor som går på grejer bara för att få något att göra, inflikar Douglas. De är betydligt fler än man tror.
– Jo, men frågan är var i Ängelholm man hade spelat, lägger Elias till.
Någon föreslår Jarl Kulle-scenen, någon annan på gatan.
Skådespelarna börjar trilla in så smått i lokalen för ett första rep tillsammans både band och skådespelare. Själv tackar jag för mig, ses på Barnens Scen.
Punkoperan “Allt kommer inte att bli bra” spelas på Barnens Scen i Malmö Folkets Park 14, 15 och 16 april.
