Att Kent snart återvänder till livescenen har nog inte undgått någon. På fredag är det dags för den första av sex spelningar på 3Arena i Stockholm.
Idag är det på dagen trettio år sedan de släppte sitt debutalbum och tidigare i veckan kom en ny utökad upplaga av Linus Kuhlins bandbiografi ”Ett tidsfördriv att dö för”. Vi hade med andra ord många anledningar att ringa upp författaren och journalisten Linus för ett nytt samtal om Kent.
Din Kent-biografi ”Ett tidsfördriv att dö för” kom i en ny version i veckan.
– Ja, jag hade hoppats på att kunna släppa den idag den 15 mars eftersom det är ett så viktigt datum i Kent-sammanhang. Förutom att det i år är prick trettio år sedan debutalbumet kom så är det även samma datum som de släppte Du & jag döden för tio år sedan. Och inte minst Verkligen för 29 år sedan. Men det är ju svårt att släppa böcker på lördagar. Det måste ske på vardagar så det fick bli några dagar tidigare.
Vad är nytt i den nya versionen?
– Den har korrats bättre och så innehåller den två nya kapitel. Såsom boken är utformad så har den ett antal ”mellankapitel” där jag intervjuar olika fans. Dels har ett sådant tillkommit men också ett ”riktigt” kapitel om allt som har hänt runt omkring Kent sedan 2016.
Hur var responsen på boken när första upplagan kom för fyra år sedan?
– Det är min tveklöst mest sålda bok så den har uppenbarligen hittat sin publik. Men jämfört med mina andra projekt har jag inte hört så mycket från läsare. Många har läst den utan att tänka på vem som skrivit den vilket är helt rimligt. Det är typiskt ett projekt där man som författare är starkt underordnad ämnet, vilket är i sin ordning.
”De har tagit sig in i någon slags informell kulturkanon i Sverige”
Kent har nått en yngre publik sedan de lade ner. Hur gick det egentligen till?
– Jag tror att det till viss del handlar om att flera av låtarna är större än vad Kent är själva. ”Utan dina andetag” är kanske det mest uppenbara exemplet men även ”Sverige” eller ”M” som har blivit en begravningslåt. De har tagit sig in i någon slags informell kulturkanon i Sverige på ett sätt som till exempel Bob Hund inte har. Absolut inget ont om Bob Hund men deras musik finns inte i folks medvetande på samma sätt. Jag tror det gör att Kent kommer att leva kvar längre. Det får nästa generation att upptäcka dem.
– På senare år är det också det här ”grisch”-fenomenet som jag tar upp i ett av de nya kapitlen i boken. Det härstammar från tre killar som kallar sig Storstadspojkarna på TikTok, där de använder Kents musik för att tonsätta sin egen stekiga livsstil. Något som är rätt intressant med tanke på att Kent kommer från arbetarklassen och brukar stå för värderingar som man tillskriver den vänstra skalan av politiken. Samtidigt kan jag förstå hur musiken kan ge ett ”lyxigt” intryck. Det är snyggt paketerat och välproducerat, möjligtvis med undantag för de första skivorna.
Hur reagerade du på nyheten om återföreningskonserterna?
– Jag tyckte först det kändes udda. Dels verkade det så avlägset med tanke på sättet som de la ner på. Det är väldigt hög fallhöjd att återförenas efter det. Sedan kom den där videon och det var så mycket bilder från 3Arena (som då hette Tele2 Arena) att det nästan kändes som ett reklamsamarbete. Först tyckte jag inte det verkade stämma men nu ska det ju snart bli verklighet. Och jag ska se dem, vilket ska bli jättekul. Jag hör inte bland de som känner sig svikna över att de gör comeback.
”Egentligen är det konstigare att de lade ner”
Varför tror du att de återförenas?
– Det är nog många faktorer. Jag analyserar lite kring det i bokens nya kapitel.
– Dels är det nog en ekonomisk fråga. Om man, bekvämt i sin hemstad, kan spela låtar som många vill höra och tjäna väldigt mycket pengar på det så varför inte? Sedan har de, vad jag förstår, aldrig varit ovänner. Det var inte därför de lade ner och de har bevisligen umgåtts mycket även efter Kent. Flera av dem har fortsatt spela ihop i olika konstellationer och även åkt på semestrar tillsammans.
– De verkar gilla varandras sällskap och längtar kanske tillbaka till att göra något ihop. Sedan har väl alla ett bekräftelsebehov och det gäller ju dem också. Även om de verkar trivas rätt bra i anonymiteten.
– Egentligen är det konstigare att de lade ner. De blev på många sätt ett bättre band med tiden. Flera av de starkaste skivorna kom rätt sent i karriären och medlemmarna är ännu inte särskilt gamla. Frågan är snarare varför de inte skulle spela.
Vad tror du kommer att hända med Kent efter de sex spelningarna på 3Arena om du får spekulera fritt? Blir det en fortsättning?
– Jag tror verkligen inte det här blir sista chansen att se Kent, nu när de väl har öppnat den dörren. Om det vore enda återföreningen så hade de nog väntat mycket längre med att göra det. Framför allt hade konserterna annonserats ut med det.
– Även om de skulle hålla sitt ord med att inte spela in några fler skivor tror jag ändå att vi kommer få se dem på scener i olika sammanhang framöver. Lite då och då under de kommande åren. Någon sommar gör de kanske bara en festivalspelning. Ett annat år spelar de hela Isola. Det här är absolut inte sista chansen att se Kent, det har jag väldigt svårt att tro.
”Kent är en skiva av ett band som håller på att hitta sin röst”
Idag är det exakt trettio år sedan första Kent-skivan släpptes. Hur tycker du att den står sig idag?
– Det är väldigt tydligt att det är en skiva som är skriven av en ung person. Låtarna skrevs under en period av tre till fyra år och de skiljer sig åt ganska mycket. Dels i form av melodispråk men också när det gäller graden av gymnasiepoesi i texterna.
– Kent är en skiva av ett band som håller på att hitta sin röst. Ganska spretig sett till hur låtarna är skrivna. Samtidigt väl sammanhållen i produktionen och ändå rätt jämn kvalitet rakt igenom.
– Jocke Berg var en väldigt bra låtskrivare redan då. Öppningen med ”Blåjeans”, ”Som vatten” och ”Ingenting någonsin” är otrolig. ”Stenbrott” hade han kunnat skriva långt senare i karriären. Så den är ganska spretig men jag tycker inte den skämmer Kent på något sätt. Sedan är det ändå ett ganska stort steg till nästa skiva, framför allt vad gäller låtskrivandet.
– Så här i efterhand tycker jag det känns rimligt att första skivan är den enda som inte har det klassiska typsnittet och inte riktigt ser ut som en Kent-skiva. På något vis var de ändå ett annat band då.
